Tio iakttagelser och frågor kan göras med utgångspunkt i Moderna museets pågåande utställning "Turner, Monet, Twombly"
1. Plötsligt är det köer och mycket folk på Moderna museet. Det tycks finnas en korrelation mellan virtuost måleri och publiktillströmning. Modena museet har under flera år brottats med sjunkande publiksiffror. Genom att visa förmodernistiskt måleri tycks det således finnas en möjlighet att förbättra siffrorna en smula.
2. Kan det vara så att folk i gemen finner det intressant att ta del av virtuost utförda konstnärliga prestationer? Att konstnärlig verksamhet - för de flesta människor - är intimt förknippad med teknisk skicklighet och ett mästerligt handlag? Om så är fallet: är det problematiskt att det förhåller sig så?
3. Utställningen låter i sitt hela upplägg underförstå att ett kvalitativt språng sker när en konstnär närmar sig ett abstrakt och formupplöst måleri. Utställningen utgår från en föreställning om att det finns en korrelation mellan å ena sidan samhälleligt framåtstkridande, modernitet och å andra sidan utveckling från ett tekniskt skickligt figurativt måleri i riktning mot ett ickefigurativt formspråk. I denna föreställning ligger idén inbakad att ett icke-föreställande måleri är mer representativt för den moderna världen än ett figurativt, liksom tanken att en konstnärlig utveckling i riktning mot formupplösning är ett tecken på ett mer ärligt och djupsinnigt estetiskt sökande än en utveckling i motsatt riktning.
4. I vilken grad påverkar denna utställning, som turnerar runt i världen, prisnivån på Twomblys konst? Vad spelar det för roll för värderingen av Twombly att han framställs som en Turners och Monets jämlike?
5. Varför bygger utställningen på tanken om att det finns något intressant med att visa måleri som ser likadant ut? Idén om att det finns en artfrändskap mellan Turner och Twombly utgår företrädesvis från formella kriterier: vissa stildrag är identiska - och gör att vissa delar av deras respektive verk ser likadanda ut. Artskillnaden, däremot, finns på ett betydligt djupare plan - och berör inte minst frågan om verkens mimetiska anspråk. Hos Turner finns ett mimetiskt anspråk som helt saknas hos Twombly. Detta mimetiska anspråk driver Turner i en viss estetisk riktning, obönhörligt. Att Twombly drivs i en viss estetisk riktning beror på något helt annat än mimetiska anspråk.
6. Vilken roll spelar det för värderingen av Twomblys konst att vi idag hittar konst som ser exakt likadan ut på Rusta? Varför antas Twombly ha mer gemensamt med Turner än med Rusta-konstnärer?
7. Kopplingen till Twombly är tänkt att legitimera visningen av Turner och Monet på ett modernt museum. Kopplingen till Twombly är avsedd att visa fram kvaliteter av modernitet hos Turner och Monet. Den fråga som bör ställas är dock varför just den formupplösta aspekten och de formella likheterna med Twombly anses vara det hos Monet och Turner som appellerar till dagens, moderna människor. Att döma av publikens reaktioner på utställningen är intresset för ett äldre måleri med helt andra bevekelsegrunder än Twomblys betydligt större hos dagens moderna människor än deras intresse för Twomblys måleri.
8. Man tycks känna sig manad att ställa ut traditionellt måleri eftersom man behöver besökare, men känner sig samtidigt manad att ta avstånd från det traditionella måleriet eftersom behöver legitimera sin existens som "modernt" museum. Därför låtsas man som att Monet och Turner behöver Twombly, när det i själva verket är Twombly som behöver Monet och Turner.
9. I vilken mån parasiterar den nutida konsten på statusen hos den traditionella konsten - den konst vars väsen den nutida konsten säger sig vilja överskrida och utmana?
10. Varför finns så litet intresse för att utmamana föreställningarna om en korrelation mellan framåtskridande och formupplösning? Varför inte utmana rådande föreställningar och visa en utställning med exempelvis Kurt Schwitters måleri, vilket utvecklades på ett mer förvånande sätt, nämligen i riktning mot realism och figuration? I hans fall fanns det ingen motsättning mellan hans dadaistiska traditionsuppror och en utveckling mot ett alltmer traditionsbaserat formspråk.
Två inte så ofta visade målningar av Kurt Schwitters