Om lyrik-antologin 32/2011 har jag egentligen inget att säga - och det av den enkla anledning som Peter Grönborg fäster upmärksamheten på i Borås Tidning: "Den kritiker som underkastar sig redaktionens supremati och börjar kommentera innehållet, riskerar (...) att framstå som en nyttig idiot." I övrigt hänvisar jag till Grönborgs recension, där det mesta som finns att säga om nämnda antologi sägs, till exempel följande, som visar att inget egentligen har förändrats sedan min kritik mot kretsarna kring tidskriften och bokförlaget OEI:

"Sedan 1999 är det kretsen kring tidskriften OEI som steg för steg tillskansat sig maktbefogenheter. Mycket riktigt har det redaktionella ansvaret för ”32/2011” delegerats åt det hållet. Tre av de fyra redaktörerna ingår i OEI:s redaktionsråd…

På så sätt framstår antologin i huvudsak som en partsinlaga i ett pågående spel, ett polemiskt verktyg för att befästa positioner. För att något häva den tendens till sektbildning som råder inom dagens marginaliserade lyriksfär, hade det varit önskvärt att mindre belastade personer fått förtroendet att göra urvalet.

Två av redaktörerna drar sig inte ens för att själva medverka i boken, ett märkligt förfarande som lär väcka en satirisk ådra - till och med hos milda betraktare. I det skrivna förordet framhålls dessutom OEI:s självklara värde och förträfflighet, ett omdöme som således inte kan sägas komma från en oberoende källa."