Peter Santesson skriver bra i Svensk Tidskrift om De nya moderaternas relation till feminism. Utgångspunkten är partisekreteraren Sofia Arkelstens föredrag under Ax:son Johnson-stiftelsens seminarium om feminism i Engelsberg. Inte minst ställer han den nutida moderata uppfattningen om politikens gränser mot en tradtionellt borgerligt liberal syn på politikens roll och funktion i relation till medborgarnas liv:

"Det vi ser påminner om en rastlös styrelse i en bostadsrättsförening, den sorten som inte kan nöja sig med att bara renovera stammar och täta fönster. Att trivas med sitt boende handlar ju om så mycket mer, inte sant? Styrelsen resonerar för sig själv om sitt ansvar för medlemmarna. De boende har så många fler problem i sina liv! Där sitter stackarna i sina lägenheter med nyrenoverade stammar, men plågade av andra livsdilemman. Vad kan styrelsen göra, säg, för att öka trivseln? Det gäller att vara lyhörd. Steg för steg omformas uppdraget från den specifika, avgränsade och måttligt exalterande sysslan att lösa vissa gemensamma tekniska angelägenheter som inte enskilda medlemmar kan ordna på egen hand, till att bli någonting fluffigt, gränslöst och storslaget allomfattande: ett ansvar för medlemmarna och deras boende – med deras cupcakes, BMI, kroppsideal och allt. Så futtig och så välmenande är lockelsen till makt, exaltationen över att få stå på en höjd, blicka ut över landet och tänka att allt det här är lera i mina händer."

Diskussionen är intressant och angelägen. Politiska partier som snarare försöker anpassa sig och lyssna av trenderna för dagen, kan ha en destruktiv inverkan på samhället i stort. Just nu råder det i svenska massmedier konsensus om att det är toppen att propagera för att misshagliga element, vilka påstås befinna sig i skymningslandet mellan människor och apor, skall utrotas från samhället, genom att exempelvis elimineras genom upprättandet av självmordskliniker. I svensk dagspress drivs uppfattningen att svenska gymnasieungdomar bör ta del av denna sorts åsikter. Den som säger emot hånas och förlöjligas.

Jag kan ge några exempel på det hat som väller fram när man säger att man är emot utrotning av misshagliga samhällselement.

Jesper Nilsson, chefredaktör för Dagens konflikt, skriver på Twitter: ”Män som våldtar kvinnor. Det sticker väl inte Johan Lundberg i ögonen”.

Johannes Klenell, förläggare på Galago, skriver på Twitter: ”Johan Lundberg är beviset på att det ibland inte spelar någon roll hur många böcker man läser, du kan ändå vara dum i huvudet”.

Paula Melkersson beskriver mig i nättidningen Feministiskt perspektiv som tillhörande gruppen ”hatare” som ”inte [gillar] konst”, men som däremot ”vill bygga murar och stänga dörrar”.

Nina Lekander påstår i Expressen att jag i min kritik ”skummar av humor- och perspektivlös vrede”.

Och Athena Farrokhzad hävdar i Aftonbladet att jag jämför SCUM-manifestet med Mein Kampf, vilket tas upp av en bloggare vid namn Leif Sjöqvist, som skriver: ”Johan Lundberg från Axxes som liknar det vid Mein Kampf. Det är så snuksigt så jag mår illa. Dessa moderater som smårunkar varje gång USA går i krig. De älskar döda araber, asiater eller afrikaner.”

Kristina Lindquist, redaktör på Ottar, påstår på Twitter att jag i en radiodiskussion med Nina Lekander har sagt att det finns ”inget kvinnohat i teaterhistorien”. När hon får frågan om jag verkligen har påstått det, svarar hon: ”Inte exakt, därför struntade jag i citattecken”.

Så går alltså snacket - bland människor med framträdande positioner i media. Man påstås vara för våldtäkt, för mord på afrikaner, vara emot konst, vara humorlös, dum i huvudet och - sist men inte minst - ha bisarra åsikter om teaterhistoria.

Som politiker kan man välja att lyssna av hur vindarna blåser. Man kan välja att ställa sig på den sidan av verkligheten där det anses legitimt att hysa åsikten att man bör döda eller åtminstone negativt särbehandla individer som representerar grupper som historiskt sett har betett sig illa, grupper som historiskt sett har förtryckt andra grupper, historiskt har tillskansat sig otillbörliga fördelar, historiskt har uppträtt klandervärt. Som politiker kan man välja ge sitt stöd till alla dem som i kör ropar på utrotning av dem som historiskt sett har betett sig illa. Eller så kan man se det som viktigare att stå upp för vissa värden, exempelvis liberala och demokratiska sådana, som man tror på.

Men när Sveriges största borgerliga parti säger sig vara mer intresserat av att lyssna av opinioner, och låta partiskutan driva för vinden istället för att följa en tydligt utstakad ideologisk kompassriktning, finns det anledning att börja fundera över detta med historiska analogier - fundera över andra tillfällen då starka opinioner i samhällen har ansett att det är fullt legitimt att argumentera för att ta till våld och bedriva utrotning av individer som representerar grupper som historiskt sett har betett sig illa, grupper som historiskt har förtryckt andra grupper, historiskt har tillskansat sig otillbörliga fördelar, historiskt har uppträtt klandervärt.