Som framgått av åtskilliga nedslag i den svenska universitets- och medievärlden, är detta med inkännande beskrivningar av våldsinriktad terrorism långtifrån någonting ovanligt. I det tvärvetenskapliga projektet Underjorden, initierat av forskaravdelningen Museion vid Världskulturmuseet i Göteborg kan man vid sidan av en text av den från tidigare blogginlägg kände Stellan Vinthagen läsa en uppsats av Dariush Moaven Doust, filosofie doktor i idéhistoria, psykoanalytiker, konstteoretiker, medlem i konstnärsgruppen ARC samt aktiv i den på bloggen tidigare uppmärksammade Clandestinofestivalen i Göteborg.

I sin text behandlar han Röda armé-fraktionen, och i synnerhet Ulrike Meinhof. I uppsatsen driver han tesen att inte minst mediernas negativa bild av RAF desarmerade rörelsens revolutionära potential, vilken artikelförfattaren i övrigt förhåller sig påfallande okritisk mot. Överlag domineras texten av en anmärkningsvärt sympatiserande attityd gentemot terroristernas världsbild. Den tyska staten, dess medier och terroristerna uppfattas i enlighet med författarens underliggande uppfattning av samhället som konstituerat av maktrelationer som likvärdiga aktörer. Den grundläggande motsättningen går inte mellan det demokratiska samhällsystemet och antidemokratiska politiska aktivister, utan mellan de frihetskämpande terroristerna å ena sidan och den repressiva staten och de reaktionära medierna å den andra.