Ett antal frågor infinner sig när man läser Sverker Sölins och Anders Ekströms artikel idag på DN Debatt om vikten av ökade medel till den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Forskarna poängterar att "det är dags att bryta upp från en politik som ensidigt vilar på en instrumentell likriktning av forskningens mål och drivkrafter", vilket ju låter vettigt med tanke på hur man på sistione har velat underställa humaniora samma slags bedömningskriterier som naturvetenskap - med följd att en publicering i en intern ämnespublikation smäller betydligt högre än 10 understreckare. Dock följs den citerade passagen av följande mening som i mina ögon uttrycker just det som den föregående meningen tog avstånd från: "I stället krävs incitament för att skapa den nya typ av tvärgående forsknings- och undervisningsmiljöer som behövs för att anta de globala utmaningarna, som ju också är de nationella.". De "globala utmaningar" som nämns preciseras också i artikeln: "Det behövs humaniora för miljö och hållbarhet, för att förstå de ekonomiska kriserna, för att analysera katastrofer och sårbarhet, för att skapa insikter om ägandets och skuldernas historia och etik, för att ge oss redskap att förstå varför samhällen faller sönder medan välståndet ökar."
Visst behövs den humanistiska forskningen för att skapa en djupare förståelse för den situation där vi befinner oss i nutiden, men samtidigt kan man i artikeln läsa in en tendens att se föredlningen av medel till humaniora och samhällsvetenskap som kopplade till dessa ämnens omedelbara relevans för politiken. Detta riskerar att skapa en skev bild av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningens koppling till staten. Det viktiga just nu, i en tid med tilltagande instrumentalisering och nyttomaximering av forskning, torde vara att betona den humanistiska forskningens oberoende visavi staten. Betydande delar av den humanistiska forskningen har som uppgift att slå vakt om kulturarvet och att utveckla och till nutiden förmedla detta arv, vilket är en uppgift som riskerar att undergrävas av en forskningspolitik där den humanistiska forskningen närmas den politiska dagordningen på det sätt som skisseras i Sörlins och Ekströms artikel.
Den humanistiska forskningen är föga betjänt av att politiker skjuter till medel till forskning som på ett omedelbart sätt ska ta ställning till framtidens tekniska och ekonomiska utmaningar. Bättre är om såväl forskare som utbildningspolitiker slår vakt om den humanistiska forskningens egenart som en långsiktigt verkande och föga politiskt styrd verksamhet, vars resultat bör vara så omöjliga som möjligt att styra från statens sida.