Blake Gopnik, konstskribent i bland annat Newsweek och disputerad vid Oxford, skriver intressant om konstmarknaden i The Daily Beast. Huvudfrågan är hur konstmarknaden kan fortsätta mot ständigt nya toppnoteringar för samtidskonst. En hög med avföring, signerad Ai Weiwei och prissatt till några miljoner, visar sig inte ha svårt att locka kunder; för att nu inte tala om ett glasskåp med kirurgiska instrument, "av" Damien Hirst, till det facila priset av drygt tio miljoner. Under första halvan av 2011 har konstpriserna gått upp med hela 34 procent jämfört med 2010, enligt franska Artprice.com.
Till stor del handlar det om att kort och gott visa att man man har pengar, är Gopniks tes. Och att visa detta på ett mer sofistikerat sätt än genom att köpa exempelvis en lyxjakt. Det pris som man har betalat för ett verk är själva trofén mer än själva konstverket, hävdar den New York-baserade konsthandlaren Arne Glimcher. Samtidigt som man genom att "investera" i konst kan erhålla status som kulturell välgörare. Varför då samtidskonst? Enligt Glimcher handlar det där dessutom om att tillfredsställa den jaktinstinkt som har gått förlorad när det gäller handel med äldre konst, där konsthistorien för länge sedan har har sållat agnarna från vetet. Plus den inte helt oväsentliga faktorn att "it’s simply way more fun to shop for works by artists you can still party with".
En pikant detalj i sammanhanget är att det i Sverige företrädesvis är vänsterskribenter som gör sitt yttersta för att bevara detta system, till exempel genom att utmåla systemets kritiker som konst- och kulturhatare - eller till och med nazister.