Jag instämmer till stora delar i vad Andreas Johansson Heinö och Paulina Neuding har skrivit på DN Debatt om regeringens hemsida där Erik Ullenhag säger sig med "fakta" vilja bemöta diverse "myter" om invandringen. De så kallade myter som man vill punktera är påfallande vagt formulerade, liksom argumenten mot dem. Som ett belysande exempel kan tas det sätt på vilket man bemöter "myten" om att "Sverige anpassar sig till kvinnofientliga traditioner". Det påstås där att Sverige för en "mycket aktiv politik mot de tendenser som finns i Sverige till hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och andra företeelser som strider mot individens rättigheter". Man säger sig från regeringens sida vidare vilja punktera "myten" om att "den som ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken (...) blir (...) stämplad som rasist". Den sistnämnda "myten" punkteras genom argumentet: "Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner."
Sanningen är den att många av dem som just har engarerat sig mot hederrelaterat våld, har blivit bemötta på det sätt som påstås enligt den sistnämnda "myten", nämligen genom att liknas vid rasister och nazister. Detta till stor del i enlighet med den sorts multikulturalistiska och kulturrelativistiska retorik som under det senaste decenniet har varit dominerande inom stora delar av den svenska offentligheten - och som tydligt kommer till uttryck bland annat i vad Sveriges nye folkhjälte Stieg Larsson har skriverit i detta ämne i början av 00-talet, där han regelmässigt försökte leda i bevis att talet om hederrelaterat våld går hand i hand med högerextremism - en tanke som han för övrigt därefter använde som grundmatris i sitt skönlitterära författarskap - och som jag inte har sett systematiskt bemötas någonstans i svensk offentlighet.
På Newsmill har Eli Göndör, doktorand i islamologi, skrivit ett inlägg om regeringens bemötande av denna och andra myter om invandring, vilket att döma av kommentatorsfältet i anslutning till hans text har väckt starka reaktioner. Visserligen kan jag tycka att hans formulering om att "svenskheten (...) alltid är rörlig och därmed egentligen odefinierbar" är alltför kategorisk och svepande på ett sätt som riskerar att vantolkas. Jag vill icke desto mindre hävda att han har en poäng som få av dem som reagerar mot hans inlägg missar, nämligen att han därmed inte gör sig till talesman för kulturrelativism. Tvärtom propagerar han för "ett regelverk som gäller för alla", vilket, efter vad jag kan se, är raka motsatsen till den sorts multikulturalistiska retorik som jag menar har präglat debatten om just det hedersrelaterade våldet.