En artikel av Mary Beard i senaste numret av New York Review of Books kan med fördel läsas i anslutning till Axess senaste nummer och dess tema om Dante. Beard skriver om den långlivade diskussionen om klassikernas aktualitet i samtiden, en fråga som noga besett har varit på tapeten i åtskilliga århundraden - eller till och med tusenden. Inte ens under renässansen upplevde man en egentlig pånyttfödelse av klassikerna. Snarare var man redan då upptagna med att rädda de spillror av det klassiska arvet som räddas kunde. Dock kanske Beard är en smula väl relativistisk. Visst uttrycktes det även på 1700-talet rädsla inför att den klassiska kulturen skulle falla i glömska; och visst kommer man med all säkerhet 2111 att fortfarande vara upptagna av att såväl studera klassikerna som att beklaga att de tycks vara på väg att falla i glömska. Detta hindrar inte att modernieten som sådan har inneburit att relationerna till den klassiska kulturen drastiskt kom att förändras - med romantiken som den ideologiska vattendelaren; och med efterkrigstiden som den period då klassicismen till stor del tycktes förpassas till den estetiska historieskrivningens soptipp.
Detta förhållande utgör såväl en förutsättning som ett uppfordrande incitament för den definition av klassikerstudiet som Beard föreslår:
To put this as crisply as I can, the study of the classics is the study of what happens in the gap between antiquity and ourselves. It is not only the dialogue that we have with the culture of the classical world; it is also the dialogue that we have with those who have gone before us who were themselves in dialogue with the classical world (whether Dante, Raphael, William Shakespeare, Edward Gibbon, Pablo Picasso, Eugene O’Neill, or Terence Rattigan). The classics (as writers of the second century AD had already spotted) are a series of “Dialogues with the Dead.” But the dead do not include only those who went to their graves two thousand years ago.