Jonas Sjöstedt är som Vänsterpartiets förre ledare C H Hermansson (när partiet var kommunister på riktigt): lätt att gilla som person men med en politik och samhällssyn som skulle göra Sverige fattigare och mer instabilt. Han är hur som helst den mest attraktive politiker V har haft sedan Gudrun Schymans glansdagar:intelligent, påläst och en mycket bra debattör - dessutom begåvad med en sympatisk framtoning.
Den givna anlysen är att det här betyder ännu sämre nyheter för Socialdemokraterna. Nu kläms de både från höger, av urbana och medleklassorenterade Miljöparister, och från vänster. Och med en svag och ifrågasatt partiledare som famlar efter en sammanhängande politik ser det riktigt illa ut för framtiden. En promenadseger för aliansen 2014 ligger med andra ord i korten.
Men politik är inte matematik. Lika lite som det finns ett givet antal jobb finns det ett givet antal väljare inom vänsterblocket. S-V-MP är inte kommunicerande kärl. Om Sjöstedt är den röstmagnet jag tror att han har all möjlighet att bli kan han ge upphov till en dynamik som gynnar samtliga tre partier i nästa val. Obeslutsamma och före detta socialdemokrater kan lättare lockas över till de rödgröna partierna som erbjuder en större åsiktsmässig spännvidd och attraktionskraft än en trött och sönderregerad allians helt dominerad av Moderaterna.
Den stora svagheten - det finns flera - med scenariot är Håkan Juholt. Om han inte genomgår en metamorfos i den större skalan kommer han aldrig att framstå som en trovärdig statsministerkandidat. Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann kan bara hoppas att Socialdemokraternas splittring mellan vänster och höger består och att Juholt därför sitter kvar till nästa val.