Det är knappast speciellt förvåmnande att Göran Greider omedelbart, i en artikel i Aftonbladet, ger medierna skulden för Håkan Juholts avgång. Mer förvånande är det kanske att Greider hänvisar till det klassförakt som kan utläsas ur mediernas hantering av de misstag och missöden som har omgårdat Juholts rekordkorta tid som partiordförande: "Jag vet inte hur många borgerliga ledarskribenter jag talade med under de tio månader han gavs som uttryckte den renaste form av nedlåtande klassförakt mot mannen, och förakt för den landsort han ansågs stå för", skriver Greider.
Men vari ligger egentligen klassföraktet? Håkan Juholts far var kommunalråd. Och hans morfar var den förhållandevis kände konstnären och skulptören Arvid Källström, som i över 30 år bodde och verkade i Källströmsgården i Påskallavik (efter studier i Köpenhamn och Paris samt resor tilll Italien, England, Belgien och Holland) och var ledare för den så kallade Källströmgruppen. Till Källströms mer kända alster räknas monumentet över Esaias Tegnér i Växjö. I den mån som man kan tala om klassförakt i juholts fall så torde det med andra ord handla om ett förakt för överklassen.
När det sedan gäller mediernas roll för "arbetaren" Juholts avgång så utreds den på ett föredömligt sätt av Hanne Kjöller i dagens DN:
"För den som säger att det är medierna som fällt Juholt, säger samtidigt att det inte är så farligt att som statsministerkandidat göra det som Juholt gjort. Som att ge olika politiska besked i avgörande politiska frågor (som den svenska Libyeninsatsen), att medvetet ljuga eller förvanska den politiska verkligheten (som att regeringen gjort upp med SD om försvarspolitiken), att offra tjänstemän och politikerkolleger för att rädda sitt eget skinn (som i frågan om a-kassan och skuggbudgeten, som assistenten Peter Cervin i lägenhetsaffären och Morgan Johansson i invandringsutspelet), att uttala sig förklenande om andra socialdemokrater (som att den tidigare justitieministern Thomas Bodström är bättre på fotboll än politik), att tvinga partimedlemmar att ljuga eller ta på sig skulden för något som inte är deras ansvar (som, vad det verkar, Tommy Waidelich för a-kassedebacklet och nu hela verkställande utskottet för att Håkan Juholt skulle kunna iscensätta sin sorti omgiven av lokala och lojala gråterskor).
Han fick aldrig chansen, sa en av Håkan Juholts partikamrater i köpcentret i Oskarshamn. Verkligen? Vilken annan ledande politiker har under tio månader sålt ut så många partikamrater och tagit så många felskär (som att försöka läxa upp SVT) och ändå suttit kvar?
Toleransen för kulturminister Cecilia Stegö Chilòs obetalda tv-licens sträckte sig inte längre än tio dagar. I pengar räknat var det förstås ingenting mot Håkan Juholts oriktiga hyresersättning."
Att Håkan Juholts avgång inte kunde ske med mindre än att väljarna än en gång fördes bakom ljuset och ännu en liten, lätt genomskådad lögnaktighet torgfördes, nämligen att avgången skedde på Juholts eget initiativ och mot VU:s önskan, torde naturligtvis inte så mycket spä på klassföraktet som politikerföraktet.