Reaktionerna på mitt inlägg på Axess-bloggen om turerna kring Annica Dahlströms avhopp från Hjärnfonden, har fått DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs att gå i taket. Anledningen är att Smittskyddsinstitutets generaldirektör Johan Carlsson twittrade gillande om mitt blogginlägg om vikten av att man inom forskarvärlden inte låter sig styras av "twitter- och facebook-mobbar med aldrig så behjärtansvärda idéer om hur idealsamhället bör se ut". Bojs är även bekymrad över att Johan Carlsson har "markerat redaktörens (mina, reds anm) rader som 'favorit' på twitter".
Bojs har dock fått det mesta om bakfoten. Dahlström heter för det första inte "Dahlgren". Den intervju i Aftonbladet med Dahlström som har gett upphov till den nu aktuella diskussionen publicerades inte "häromdagen" utan för fem år sedan. Jag har inte heller någonstans påstått att "vetenskapens oberoende hotas (...) av att Hjärnfonden byter en ledamot i sin styrelse". Och Smittskyddsinstitutets generaldirektör kan därmed inte klandras för att ha uttryckt gillande av en dylik åsikt.
Felskrivningarna (av vilka några nu är rättade i nätversionen av Bojs artikel) är allt annat än oväsentliga. Att ange fel namn är en vedertagen härskarteknik som används (inte minst mot framgångsrika kvinnliga forskare - och styrelseledamöter) i syfte att ringakta den person som man kritiserar. Och frågan om intervjun med Dahlström publicerades "häromdagen" eller för fem år sedan framstår som avgörande för hur man ska se på Annica Dahlströms avgång. I den mån som hon påverkades att avgå på grund av artikeln, kan man sluta sig till att det var på grund av namnlistor bland upprörda facebook- och twitteranvändare som Dahlström tvingades avgå snarare än av intervjun som sådan. Intervjun var ju sedan fem år tillbaka känd och hade uppenbarligen inte i sig fått någon av de övriga styrelseledamöterna att reagera. Utan reaktionerna tycks ha kommit senare, närmare bestämt för några veckor sedan, när artikeln fick förnyad aktualitet via sociala medier.
Det är just mot denna bakgrund som man bör se mitt inlägg, vilket ytterst sett handlade om vikten att säkerställa att forskare har möjlighet att ställa frågor som kan te sig inopportuna och kanske till och med stötande för vissa intressegrupper och opinionsbildande krafter i samhället som har föga eller ingen insyn i vad som sker i - i detta fallet - naturvetenskaplig och medicinsk forskning. Att undersökningar av genusstrukturer och könsskillnader utifrån biologiska och evolutionspsykologiska perspektiv är kontroversiella utifrån ett Stockholmscentrerat medieperspektiv torde kanske även DN:s vetenskapsredaktör vara medveten om.
Den kontroversiella fråga som ligger i förlängningen av min text är naturligtvis hur de lika välmeriterade som namnkunniga professorer som sitter i Hjärnfondens styrelse skulle ha reagerat i skarpt läge: om samma slags nätmobbar som plötsligt började orera om en fem år gammal intervju skulle börja orera om ett nu pågående forskningsprojekt. Kan vi lita på att dessa professorer i ett sådant läge skulle ha reagerat annorlunda? Och på vilken sida skulle Karin Bojs ha ställt sig?