Marika Formgren skriver bra på ledarsidan i dagens Corren om olika sätt att förhålla sig till intellektualism, kultur och bildning. Detta med utgångspunkt i debatten om kulturvänstern. Axess omnämns som försvarare av den sorts klassiskt bildningsideal som i debatten, via någon sorts bakvänd logik, har kommit att - av förespråkarna av ett kulturradikalt perspektiv - beskrivas som "antiintellektuellt" och "kulturhatande". Som Formgren påpekar om kulturradikalerna är från deras perspektiv "gamla klassiker (...) per definition förtryckande", vilket hänger samman med en kultursyn, "vars mål är att pränta in 'de rätta' åsikterna".
Formgren fortsätter: "Därför har jag inga problem med uppfostrarniten hos försvararna av den klassiska bildningen. Deras mål är inte ett folk som har de rätta åsikterna, utan som har verktygen att tänka själva."
En artikel som onekligen lever upp till det sistnämnda idealet, om att tänka självständigt och på tvärs mot gänge föreställningar, är Nathan Shachars text om August Strindberg i söndagens Dagens Nyheter, vilken fångar Strindbergs märkliga karaktär på pricken:
"Strindberg liknar inte den realistiska romanens hjältar och hjältinnor. Deras historier är begripliga, gärna uppbyggliga, förlopp. Vare sig de kommer till klarhet och övervinner hindren eller görs ned och krossas, så är vi med på noterna. Romanen om Strindbergs liv skulle genast klandras för ha gjort våld på all rimlig sannolikhet. Han är mer lik en tecknad seriefigur, som dimper ned på scenen godtyckligt, utstjälpt genom en fallucka, för att rådbråkas i en slängkarusell av ytterligheter. Blodig och sönderslagen i förra akten möter vi honom strax igen, lika ivrig som någonsin att stöta pannan mot elementen och förklara krig mot mänskligheten. Han genomlever hela registret av triumfer och nederlag, men utan att rycka upp sina odds inför nästa omgång."
Shachar skärskådar den upproriskhet som vanligtvis brukar ses som Strindbergs signum; och hävdar övertygande att den i grunden var riktningslös och mer tog sig uttryck i osakliga angrepp av gemen karaktär på kolleger än den var motiverad av sanningslidelse och konsekvent radikalism. Det som möjligen kommer bort i Shachars porträtt är den taktiska förslagenhet som ändå inte kan frånkännas Strindberg; och som gjorde att han ändå i sitt sista schackdrag lyckades kamma hem spelet. Strindbergfejdens dramaturgi och utgång tyder ändå på att Strindberg till slut insåg hur han skulle spela sina kort med avseende på hans sam- och framtida renommé - vikten av att gå till historien som radikal förkämpe för arbetarklassen; och få andra, i grunden mer långsiktigt radikalt kämpande författarkolleger, att i allmänhetens ögon framstå som konservativa bakåtsträvare och reaktionära mörkermän. Den fråga som inställer sig vid läsningen av Shachars text är om detta var ett utslag av smart taktik eller tillfälligheternas spel.
En annan fråga som inställer sig är naturligtvis varför våra universitet inte producerar unga litteraturforskare som kan ta Shachars breda grepp på Strindberg. Hans infallvinkel skulle onekligen kunna bära upp en doktorsavhandling - och mer därtill.