Det är alltid farligt för en politiker att tänka högt och fritt. Fredrik Reinfeldt gör det ytterst sällan, till journalisters stora förtvivlan. Uppståndelsen kring hans uttalande om en möjlighet att höja pensionsåldern till 75 visar att han borde ha hållit fast vid sin fåordighet. Några reflektioner:
- Under hela sin tid vid makten har alliansregeringen misslyckats med att inge förtroende om sin inställning till välfärdssystemen och den generella välfärden. Debatten om a-kassan, sjukförsäkringen, äldreomsorgen och nu alltså pensionssystemet visar att det råder ett slags tondövhet och ointresse för de frågorna.
- Avsaknaden av ett socialliberalt alternativ och buffert inom borgerligheten har, trots Reinfeldts och Borgs försiktighet och återhållsamhet, bidragit till en brist på idéer, engagemang och kunskap om utmaningarna som välfärden står inför.
- Socialdemokratins försvagning och ledarlösa tillstånd har fått Reinfeldt och Moderaterna att tappa skärpan. De har kunnat klara sig undan sin egna tillkortakommanden och brist på politik närmast uteslutande genom socialdemokratisk splittring och passivitet. Den tiden är nu förbi.
- Reinfeldts uttalanden om pensionerna röjer faran med Moderaternas och borgerlighetens idébrist och initiativlöshet. Den kamerala och administrativa hållningen ger upphov till en ovilja och oförmåga att tänka nytt och långsiktigt om samhällsutvecklingen. Om, nej nu, när Socialdemokraterna börjar bli ett fungerande parti kommer Alliansens svårigheter att förstärkas och bli allt tydligare.
- Opinionsmätningarna visar att avståndet mellan blocken, trots fiaskot
med Sahlin och Juholt, ändå bara är ett par, tre procentenheter.
Socialdemokraterna har ett stort arbete framför sig, men med en
sammanhållen politik och ett fungerande ledarskap ligger vägen öppen mot
regeringsskifte 2014.