Bangs chefredaktör Johanna Palmström kritiserar mig i
en text i gårdagens Expressen om feminism - med utgångspunkt i det nyutkomna numret av Axess. Hon skriver: "Målet för denna [nutida] feminism är att få en jämn könsfördelning överallt. En sådan strävan kan enligt Lundberg bara leda till mer statlig styrning av våra liv, kanske till och med påbud om hur vi bör klä oss." Själv menar hon att denna strävan i grunden är frihetlig: "Där Lundberg [...] ser tvång ser jag frihetssträvan". Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. Jag inser att Palmström och hennes meningsfränder motiverar en stark statlig styrning med ett hägrande mål av frihet. Däri finns ett nära släkskap med själva grundidén i den kommunistsika ideologin, vars slutmål var och fortfarande är ett tillstånd av absolut frihet i ett klasslöst tusenårsrike. Problemen är dock uppenbara: hur stora inskränkningar är vi beredda att acceptera för att uppnå ett 50-50-utfall? Och i vilken mån vet vi att ett 50-50-utfall kommer att ge de önskade konsekvenserna i form av en påverkan som gör att människor fortsättningsvis kommer att välja att leva sina liv på det sätt som svenska feminister 2012 finner önskvärt? Visioner om tusenårsriken där man hoppas utplåna skillnader mellan könen framstår som lika vilset utopiska och farliga som visioner om en framtid där mångfalden av klasser inte existerar.