Markus Uvell skriver bra på Newsmill om det osmakliga användandet av Anders Behring Breivik som slagträ i den politiska debatten. Den norska tragedin används regelmässigt för att ta billiga poäng i den svenska debatten - nu senast av Aftonbladets Anders Lindberg. Att vilja diskutera hur människor ska integreras i samhället beskrivs som att man "i varierande grad" delar Anders Behring Breiviks världsbild. I Axess fall har jag vid flera tillfällen påpekat att en viktig utgångspunkt för diskussionerna om integration och multikulturalism utgörs av en vision om fri rörlighet mellan nationer. Hur bör ett samhälle organiseras för att fri invandring ska vara möjlig? Det vore intressant att veta hur Aftonbladet och Anders Lindberg ställer sig till den frågan. Jag har vid upprepade tillfällen ställt frågan om fri invandring till tidskriften Arenas chefredaktör utan att få några som helst svar. Jag låter frågan härmed gå vidare till Lindberg.
Bo Rothsteins svar i DN till Maria Sveland följer egentligen Uvells mönster: Socialdemokratin har allt att förlora på att ducka för de frågor som vänsterdebattörer vill använda inte för att diskutera utan för att brännmärka sina meningsmotståndare. Den svenska socialdemokratins framgångar från 1930-talet och framåt berodde däremot på att man förmådde hitta svar på frågor som högern - och till och med extremhögern - hade pekat på. Man släppte till exempel klasskampsretoriken och övervann berörningsskräcken inför frågor som tidigare hade varit tabu inom vänstern.
Det problem som Rothstein dock inte tar upp handlar om vilka inom socialdemokratin som i dagsläget kan tänkas vara beredda att hitta konstruktiva lösningar på denna sorts kontroversiella frågor. Dagens socialdemokrati saknar den sorts intellektuella underbyggnad som tidgare inte minst var utmärkande för dagspressen. Det räcker med att fundera en smula över skillnaderna mellan opinionsbildande skribenter på Aftonbladet som Anders Lindberg och Gunnar Fredriksson för att inse att någonting har hänt. Frågan är hur socialdemokratin ska kunna bli en offensiv kraft i det svenska idéklimatet när den intellektuella nivån sätts av personer som Sveland och Lindberg, vlka ropar "Breivik" så fort som någon vill diskutera en rad viktiga frågor som berör framtidens Sverige.
I Aftonbladet reagerar Göran Hägglund över Svelands och Lindbergs debattekniker, inte minst den sistnämndas påståenden att "Axess och Timbro 'delar samma föreställningsvärld' som Breivik och den rasistiska bloggen Avpixlat. I ena vågskålen alltså en tidning och en tankesmedja som verkar i klassisk konservativ respektive liberal anda. I den andra en flyktingfientlig blogg och en galning som sitter häktad för att kallblodigt ha mördat 77 människor, varav flera barn." Hägglund har en bra poäng i att denna sorts liknelser på sikt tenderar att förringa de brott som Breivik har gjort sig skyldig till - för att inte tala om följderna av den sorts retorik som är så populär i svenska sociala medier där minsta utspel från KD regelmässigt jämförs med nazistisk ideologi och praktik.
Isobel Hadley-Kamptz för däremot ett obegripligt resonemang i Expressen som går stick i stäv med inte minst Bo Rothsteins. Hon klandrar Axess för att dels diskutera problem med den multikulturalistiska ideologi; dels inte försvara öppenhetens värden. Vad hon inte tycks förstå att kritiken mot multikulturalismen är en viktig aspekt i försvaret av "öppenhetens värden" - eller att kritiken mot multikulturalismen är ett led i att skapa förutsättning för "pluralism", "öppna gränser och fri rörlighet". På motsvarande sätt tycks hon inte förstå att det arbete som har bedrivits på Timbro rörande integrationsfrågor på sistone har som intention att öka pluralismen och minska den sorts motsättningar och utanförskap som leder till rasism och minskad öppenhet.