Henrik L Barvå skriver bra i Nya Wermlands-Tidningen med utgångspunkt i den debatt som har brutit ut efter Maria Svelands artikel i Dagens Nyheter - veckans i särklass mest spridda text, vilken lyckades med konststycket att - givetvis helt omedvetet - locka fram de sanna jagen hos en mängd vänsterdebattörer. Den ideologiska tomhet inom kuturvänstern som Bengt Ohlsson pekade på har genom Svelans agerande blivit extra påtaglig, liksom samma vänsters envetna kamp för att utesluta alla med avvikande åsikter från debatten.
Barvå skriver apropå Svelands och Lindbergs påståenden om att Timbro och Axess "delar föreställningsvärld" med Breivik:
"Det här uttrycker inte bara en beklämmande intolerans mot dem som tycker annorlunda. Det förgiftar och brutaliserar debattklimatet. Egentligen borde detta vara något som hädanefter mäler ur dessa debattörer ur det seriösa samtalet, men så är det tyvärr inte. Personer som Sveland och Lindberg kommer alltjämt att beredas plats på diverse arenor. De tillhör ju gubevars den kulturvänster som i stort sett kontrollerar de flesta av dessa arenor.
Det är hos dessa människor fullt acceptabelt att uppkalla sina kollektiv efter terrorister, eller sina litterära priser efter folkmördare, men ve den som får för sig att uttrycka beundran för, säg, Margaret Thatcher, eller försvara den klassiska bildningen med sina 'döda gamla överklassgubbar'. Så illa är det"
Och i Dagens Nyheter skriver Erik Helmerson tankeväckande om samma ämne under den fyndiga rubriken "Axessarna de nya 'såssarna'". Helmerson jämför dagens medievänsters konspirationsteorier med den bild av socialdemokratin som fanns inom stora delar av medelklassen i det Bromma, där Helmerson växte upp. Analogin haltar naturligtvis en smula med tanke på att rädslan för tilltagande socialisering var långt ifrån obefogad i Sverige under 1970- och 80-talen. Det fanns på den tiden likaså en vänsterdominans i svenska medier som inte har någon motsvarighet idag. Det finns trots allt betydande skillnader mellan det inflytande som Axess utövar och Dagens Nyheters kultursida under Olof Lagercrantz ledning på 1970-talet.
Icke desto mindre har det onekligen skett någonting glädjande i svenskt debattklimat, när allt fler reagerar över den skevhet i debatten som tar sig uttryck i att vänsterextremisters närvaro på kultursidor betraktas som ett betydligt mindre problem än till exempel folkpartisters. Själv har jag fortfarande i färskt minne hur Per Wirtén i Expressen påpekade att allt jag "tar i blir förgiftat" - detta sedan jag kritiserat att han utmålar en liberal som Ayaan Hirsi Ali som nazi-anstruken, medan han som chefredaktör för Arena ställde tidskriftens spalter till terrordömda svenska vänsterextremisters förfogande. Erik Helmersson beskriver samma slags ideologiska skevhet: "Därför kan man, som Maria Sveland, tycka att Aktuellts programledare är ”extrem” medan Leninpristagaren Mattias Gardell, som hon citerar, för henne representerar någon sorts normalitet."