Några dagar tidigare, i slutet av september 1940, påbörjar han tillsammans med en relativt oerfaren guide och några andra flyktingar en ansträngande vandring över Pyrenéerna. Benjamins hälsa är klen, hjärtat svagt. Guiden ska senare berätta hur Benjamin följde en strikt rutin: han gick i tio minuter, sedan en minuts vila. Trots det tilläts ingen bära hans tunga attachéväska. Den innehöll nämligen ett nytt manuskript, som enligt honom skulle vara ”viktigare än jag själv”.

När sällskapet till slut når Port Bou är gränsen stängd. Benjamin var utrustad med visum som skulle ta honom först genom Spanien, in i Portugal och sedan vidare mot New York och vännerna Horkheimer och Adorno. Men inga papper kunde hjälpa honom.

Historien om Benjamin tar slut i Port Bou. Efter nästan sju &aring...