Överskott på ekonomisk teologi

Hur ska Sverige få en god ekonomisk utveckling och fortsatt välstånd för medborgarna? Följer man samhällsdebatten får man intrycket att allting står och faller med att en liten grupp beslutsfattare i Riksbanken och finansdepartementet håller tungan rätt i mun. Penning- och finanspolitik dominerar det offentliga samtalet och ofta på ett sätt som påminner om gångna tiders gräl om påvars skägg och änglars plats på knappnålshuvud.

Finanspolitikens ”överskottsmål” har blivit en helig dogm. Problemet är bara, som så ofta i teologin, att det är lättare med teoribygget än konkretionen. Överskottsmålet definieras av naturliga skäl inte så handfast som att det offentliga ska gå med överskott varje år, utan överskottet ska motsvara en procent av BNP om året sett över en konjunkturcykel. Dilemmat är bara att det inte går att veta på förhand hur lång en konjunkturcykel blir, vilket ger budgetbråken om vilket politiskt block som är starkast i anden en klart bysantisk dimension.

I penningpolitiken dryftar man promille med samma brinnande intensitet som forna kyrkoledare när de skulle slå fast det heligas sanna natur. Den som vill ha styrräntan en kvartsprocent för högt eller lågt förvandlas i motståndarnas ögon till en ansvarslös kättare, som sätter folkhushållets välgång på spel. Sedan en tid är Riksbankens reporänta noll procent, men tro inte att det har gjort de ivrigaste duvorna nöjda. Vill vi att näringslivet ska blomstra och arbetslösa få jobb måste räntan ned lägre än så.

Det är utmärkt att dagens svenska politiker, i motsats till vissa tidigare generationer och ett antal europeiska kolleger, inte låter underskott och statsskuld sticka iväg. Det är bra att man möter tröghet i konjunkturerna med penningpolitiska åtgärder istället för med utgiftsökningar vars kraft och träffsäkerhet lämnar mycket övrigt att önska. Men det hindrar inte att det finns en övertro på vad ekonomisk-politiska styrmedel kan åstadkomma och en tidvis absurd fixering vid skillnader i konjunkturpolitiken som rimligen har ytterst beskedlig betydelse. Det var inte beslut om några räntepunkter hit eller dit som förvandlade Fattig-Sverige till ett välfärdsland.

Den bravaden stod näringslivet för.

Det finns gott om exempel på att stollig ekonomisk politik kan kasta grus i välfärdsmaskineriet och att vettig politik skapar utrymme för företagsamheten ska komma till sin rätt. Men även om de ansvariga hittar rätt i både finans- och penningpolitiken är det bara en början; det måste finnas entreprenörer och investerare, företagsledare och medarbetare, som tar de goda förutsättningarna till vara. Enskilda människor måste se attraktiva möjligheter – och ju bättre lagarna, reglerna och institutionerna är utformade, desto fler attraktiva möjligheter kan man se. Den traditionella ekonomiska politiken med statsbudget och ränta som verktyg är bara en liten del av hela den samlade välståndspolitiken, och detsamma gäller faktiskt hett diskuterade reformförslag som ändringar i anställningstryggheten och sänkt marginalskatt. Bäggedera är väl motiverade och bör genomföras, men man ska inte vänta sig att enskilda förändringar ger upphov till breda tillväxtlyft. Det avgörande är att politiken över hela linjen befrämjar kunskap, kvalitet, entreprenörskap, innovation och konkurrens. En kunskapsskola värd namnet, en fungerande bostadsmarknad och välskött infrastruktur i form av vägnät, järnväg och bredband är också närings- och tillväxtpolitik.

Men för att det ska gå riktigt bra måste politiken samspela med värderingar som lever bland människor. För en tid sedan hade jag förmånen att vara med och kommentera professor Deirdre McCloskey när hon höll 2014 års Schumpeterföreläsning hos Entreprenörskapsforum. Hon kommer i år ut med tredje och sista delen i sin mäktiga serie The Bourgeois Era, där hon söker förklaringarna till västvärldens väg från fattigdom till rikedom och identifierar förändringar i just värderingar som det mest centrala. Det var när man slutade se ner på handelsmän, hantverkare och fabrikörer och i stället började behandla dem med respekt som det verkliga genombrottet skedde, menar hon. Företagsamhetens ära, den skapande förändringens ära, är fundament på vilka vårt välstånd vilar.

Det kanske inte är sista ordet, men det stämmer till eftertanke, och leder till slutsatsen att samhällen knappast har någon viktigare ekonomisk resurs än förtroendet för dem som tar initiativ till och ägnar sig åt företagande. Att vårda det förtroendet är en lika viktig uppgift för politikerna som för företagare och företagsledare själva och något långt mer betydelsefullt än att delta i spekulationer om räntepunkter och antal månader i konjunkturcykeln.

PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare