Lagerkvists darwinistiska ångest

brombergs förlag började förra året ge ut Pär Lagerkvist i nytryck. De tidlösa berättelserna och dikterna föräras vackra upplagor och nya förord. Jonas Gardell har skrivit förordet till romanen Bödeln, Fredrik Lindström har tilldelats Lagerkvists lyrik i Samlade dikter, Petter Alexis Askergren har tagit sig an romanen Dvärgen. I 2015 års väntade nyutgåva av Barabbas ska förordet skrivas av Patti Smith.

Den första tanke som slår en inför dessa nyutgåvor är att det är synd att Lagerkvist bara kan göras aktuell genom att kändisar skriver förord. Det är övergående: det är helt enkelt väldigt bra att Lagerkvist ges ut i nytryck. Tommy Olofsson skrev 2012 i Svenska Dagbladet att ”Lagerkvists prosa inte längre [läses] i realskolan och på gymnasiet som när jag var ung på 60-talet. Nyutgåvorna kommer allt glesare.” Olofsson menade i anknytning till Håkan Möllers bok Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden (Atlantis) – som drev tesen att Lagerkvist sökte marknadsframgångar snarare än att dikta för evigheten – att Lagerkvists stjärna var i dalande. Brombergs nyutgåvor kan motbevisa det påståendet.

Framför allt är utgivningen av Samlade dikter ett viktigt bidrag. Där återfinns Lagerkvists tio diktböcker – från 1914 till 1953 – och det är gott att kunna läsa lyriken i sin helhet. Inte minst de diktböcker som hamnat i skuggan av hans två mest kända Ångest (1916) och Aftonland (1953), men som förtjänar att lyftas upp i ljuset.

de hittills tre Brombergska förordsförfattarna berättar om sina personliga förhållanden till Nobelpristagaren, samt talar om den för Lagerkvist utmärkande ångesten, det religiösa grubbleriet och kampen mot ondskan. Men ingen av dem gör någon ansats till att förklara Pär Lagerkvists livsåskådning och anledningen till ångesten.

Sonen Bengt Lagerkvist skriver i sin bok om fadern Vem spelar i natten. Den unge Pär Lagerkvist (2001): ”Min bror Ulf och jag kunde tycka att han ibland klagade i onödan när han egentligen hade det ganska bra.” Frans G Bengtsson lär festligt men hånfullt ha kallat Pär Lagerkvist för ”Gnälle-Pelle”. Även i vänskapskretsen under tiden i Paris kallades den unge författaren för ”Gnäll-Pär”. Tillnamnet blir lusigt därför att det på sätt och vis träffar rätt; i Lagerkvists författarskap tycks det vara gott om hesa ångestskrin och evigt ältat elände.

lagerkvist sade själv att det inte finns någonting man bör vara så rädd för som att verka löjlig. I ljuset av det går det att anta att ”Gnäll-Pär” inte var ett smeknamn som tilltalade honom. Född i Växjö 1891, son till en järnvägsanställd och uppfostrad i ett pietistiskt hem skulle Pär Lagerkvist i tonåren förlora sin barnatro, något som vållade honom sådan smärta att stora delar av hans författarskap sedan skulle komma att handla om den ångest och det sökande som infann sig i dess ställe. Den förlorade tron är förstås ingenting att göra sig lustig över. Ändå är just detta med det löjliga-i-existensen och människornas absurda lilla längtan efter fullkomning någonting att ta på allvar när det gäller Lagerkvists författarskap.

Redan i Motiv (1914) är Lagerkvist inne på ett återkommande tema. Det kunde sägas röra det djupa livsallvaret som återspeglas i det ynkliga i människans vara. I den korta ”Motiv från en småstad” går en sinnesslö och flinar vid sin sopkvast. I lyktornas sken finner han seniga köttslamsor i soporna efter slaktarbodarna på torget och äter dem ur händernas gropiga flator. Med den lilla, miserabla scenen förmedlar Lagerkvist något mycket allvarligt. Även i den därpå följande diktsamlingen Ångest (1916) är ångesten – eller den existentiella problematiken – nära sammankopplad med det ynkliga i människans vara. Vad är detta löjliga ångestframkallande som Lagerkvist talar om redan i sina första diktböcker? Jag vill hävda att det grundar sig i ett slags biologisk ångest.

darwins lära hade i början av 1900-talet kommit in i undervisningen i biologi även i Växjö, där Lagerkvist gick i skolan. Biologilektorn i andra ringen (1907–08) förmedlade kunskapen. Författaren beskrev senare darwinismen i Gäst hos verkligheten (1925): ”Den nya läran som man fick i sig, den som sopade bort Gud och all förhoppning.” Litteraturhistorikern Sven Linnér menade i sin bok Pär Lagerkvists livstro (1961) att darwinismen haft en ”förödande effekt” på honom. Den gick inte bara ut över hans kristna tro, utan över hans förtroende för tillvaron överhuvudtaget.

Lagerkvists människo- och livsåskådning, längtan till jorden och längtan till livet, kan förstås som kopplad till den utvecklingslära som i ett slag uppenbarade för människan en enorm kosmisk sanning, både underbar och skrämmande. I en blandning av småländsk allmoge, av föräldrahemmets höga uppskattning av Gamla testamentet och av de nya idéer som kom Lagerkvist till del, blir det hela till en ny kamp för tillvaron. Människan, evigheten, kroppen och naturen kom i nytt ljus.

problematiken upptar Pär Lagerkvist och gör att han inte riktigt kan räknas till modernisterna. Det modernistiska revolutionära innehållet eller anti-borgerliga idealet finns inte hos Lagerkvist. Han är förvisso inspirerad av det omedelbara i sin samtid – Parisresor, kubism och det stora krigets fasor. Ändå är han i hög grad upptagen av en äldre – eller alldeles egen – livsåskådning. Lagerkvist nämnde själv som ganska ung Baudelaire, Poe och Ekelund som inspirationskällor. Här finns också spår av folksagor, isländska sagor och Gamla testamentets grymma berättelser. Någon genomförd modernistisk antinaturalism återfinns inte hos Lagerkvist (och därmed kan han inte sägas ha varit sitt ungdomsmanifest Ordkonst och bildkonst från 1913 trogen).

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

litteraturvetaren Erik Hörnström menade att Pär Lagerkvists diktning var fylld av vad han benämnde som ”anatomisk mystik”. Blodet är ett centralt inslag i Lagerkvists diktning, likaså ögonen, skelettet, händerna och munnen. Människomassorna beskrevs som ett ”hav av innestängt blod”. Mystiken är i Lagerkvists fall delvis kristen, men även panteistisk och biologisk. Den blandas med cynisk realism till ett slags supernaturalism eller överrealism, realistiskt-men-overkligt. Denna kunde sägas vara en effekt av den nya naturvetenskapen.

I Ångest (1916) skriver Lagerkvist: ”Det irriterar mig, tanken på alla dessa lägre, mer eller mindre misslyckade djurformer som gått före människan i den osäkra utvecklingen uppåt; aldrig släpper det mig!” Han fortsätter: ”Det är olidligt. Den extas jag ville gripas av när jag står inför människan, alltid störes den plötsligt av tanken på det löjliga i hennes stamtavla.” Under natten drömmer han att hans kropp utgörs av alla dessa trevande försök som äntligen resulterat i människan. Han utgörs av djur, som under hans spända hud utstöter halvkvävda tjut och under naglarna kräla ödlor och maskar. Trots att man efter uppvaknandet går ut på boulevarden och ser människorna flanera i solljuset ”elegant och korrekt klädd”, låter ändå drömmen göra sig påmind: ”Herregud, vilken ohygglig dröm! Och hur meningslös.”

men i det meningslösa låg också det underbara: människan, en främling inför sig själv och inför världen, kanske bara ett djur – men med en längtan om att få vara någonting mera. Därför är människans litenhet och storhet ett återkommande tema hos Lagerkvist. Den havande kvinnan han i Ångest beskriver som ”det mera löjliga jag sett under den tid jag haft nöjet leva” väcker ändå strax ett slags andakt hos honom: ”Egendomligt känns det dock att gå förbi en mänska som bär en annan liten kvinna eller kanske man innanför skinnet. […] Jag tycker mig stå inför en fet och frisk gammal gud som svettas av välmåga och makt under sin lågande tronhimmel.” Och så avslutar Pär Lagerkvist: ”Vad allt dock är vidunderligt stort, också det löjliga!”

Mer från Ingrid Wållgren

Läs vidare