Alla svenska politiska partier – med ett undantag – hyllar idag en nästan villkorslös och till synes gränslös invandring. Inställningen verkar utgå från ett odiskutabelt moraliskt imperativ. Detta hävdas med ett trosvisst patos från vänstern till moderaterna. Att resonera kring invandringens berättigande och omfattning annat än som praktiska frågor gällande tillgång på jobb och bostäder är tabubelagt. Är detta något som utmärker just svensk politik och grundat i kulturella/psykologiska fenomen, eller är det ett resultat av rationella resonemang?

Den etablerade politiken i andra europeiska länder står långt mer öppen för en kritisk och förutsättningslös diskussion om invandringens gränser. Men fenomenet kulturella/psykologiska blockeringar förekommer förvisso där också, vilket lyfts fram av den franske politiske kommentatorn Alexandre Del Valle, som lägger hela Västerlandet på analyssoffan i sin bok Le complexe occidental. Petit traitéde déculpabilisation (Det västerländska komplexet. Liten avhandling i hur man befriar sig från skuldkänslor).

Att västerlänningar tar på sig skulden för historiska förbrytelser, medan andra folk inte tycker sig behöva göra avbön för vare sig erövringståg, folkmord, tvångsomvändelser eller slaveri, förklaras av såren efter andra världskriget, menar Del Valle. Dessa gör det möjligt för olika doktrinärt Västerlandsfientliga krafter – från revolutionär marxism till totalitär islamism och diverse oligarkiska intressen – att ständigt skuldbelägga och demonisera nationalstaten och dem som identifierar sig med den.

Därigenom försöker denna disparata allians bygga ett nytt, kosmopolitiskt Babels torn ovanpå ruinerna av nationalstaten. En eliminering av varje nationell identitet ingår i dessa underminerande krafters strategi. Med hjälp av det Del Valle kallar reductio ad Hitlerum – en strategi som syftar till att stämpla varje uttalande, åsikt eller åtgärd som syftar till att bevara nationell identitet, som nazism – diskvalificeras systematiskt de ”politiskt inkorrekta” personer som är fästa vid sitt land och sina rötter som intoleranta, rasister eller till och med nazister/fascister. Den som på det sättet utpekas som rasist, förnekas en rimlig möjlighet att förklara och försvara sig och fråntas därmed sin rätt att yttra sig. Åsiktsförtrycket mot infödda européer har, menar han, gått så långt att det nu nästan bara är medlemmar av icke-europeiska minoriteter som kan uttrycka kritiska åsikter i dessa frågor utan att riskera lynchning i medierna.

Förintelsens jordskalv har skapat ett kollektivt trauma av skuld i det europeiska undermedvetna, och de fasansfulla skändligheter som begicks av nazisterna tycks för alltid ha diskrediterat nationalstaten. Istället för nationell preferens, vilken råder överallt annars – också i väst utanför Europa (USA, Kanada, Australien) – tillämpar européerna genomgående ”utländsk preferens”. Man rasar mot varje tanke på att avkräva de nyanlända en ambition att integrera sig, vilket ses som ett angrepp på kulturella och religiösa rättigheter.

Istället betraktas dessa migranter självklart som ”hemma hos sig hos oss”, fria att importera egna regler och levnadssätt. Tidigare har yttrande-, åsikts- och religionsfriheterna i våra samhällen ansetts tillkomma medborgaren som enskild individ. Genom att nu istället erkänna dessa som kollektiva rättigheter, beviljade som undantag för olika etniska/religiösa gemenskaper, ödelägger man på sikt, menar Del Valle, det filosofisk-politiska samförstånd och det grundläggande rättssystem som får medlemmar av ett öppet samhälle att vilja ”leva tillsammans”.

För att komma ur sin identitetskris måste europén först och främst med sitt förnuft och med den historiska verkligheten som stöd avslöja de politiskt korrekta myterna som går ut på att Västerlandet är rasistiskt och imperialistiskt eftersom det har ”förödmjukat” araber och muslimer av varje sort med sina korståg, sin slavhandel och kolonisation.

Muslimska länder överväger aldrig att själva urskulda sig för sina religiösa omvändelse- och kolonisationskrig, för sjöröveriet utanför Nordafrika eller förslavandet av tiotals miljoner svarta och européer (slaveri förekommer i flera muslimska länder än idag), och inte heller för folkmord på kristna.

Det förgångna borde kunna lämnas därhän, tycker Del Valle, men en smula ömsesidighet vore inte för mycket begärt av extrema islamistledare som idag kräver Muhammedsatirikers huvuden på fat medan de själva verkar för ett världsomspännande skräckvälde. I Ummas eller Kalifatets form avser de och har redan börjat ge lösa tyglar åt sin dödliga kristendomsfobi, vilket är något allvarligare än skämtteckningar.

En annan fästning att storma är doktrinen om välsignelsen att leva i den globala byn, utan varje slag av åtskillnad i den allomfattande mänskliga gemenskapen. Européerna måste dessutom göra upp med den utopiska Europatanke som i hög grad vilar på den tyske filosofen Jürgen Habermas. I den vision som, enligt Del Valle, delvis ligger bakom EU:s urspårade identitetsbegrepp och som ser nationalstaterna som ett hinder för mänsklighetens lycka, kommer ett världsomspännande supersamhälle förr eller senare locka alla folk att ansluta sig. Det skulle undanröja de gränser som skiljer dem åt och därmed omöjliggöra de krig som genom historien har plågat det splittrade Europa.

Denna utopi syftar till inget mindre än att ”förändra den europeiska människan” och skilja medborgarskapets idé från den om nationen och folket, för att istället ladda den med en universellt demokratisk konstitution, ett slags Cosmopolis utan fasta gränser och utan rötter. En ”rättighetskonstitutionell patriotism”, för att använda Habermas egen formulering, bör alltså ersätta nationalkänslan i varje Europamedborgares bröst.

Den tanke som inställer sig hos läsaren är att det möjligen hos just tyskarna i Habermas mellankrigsgeneration kan finnas en naturlig jordmån för en så radikal idé som den att utplåna varje nationalmedvetande och därmed den kollektiva skuldkänslan. Men hos oss andra? Det skulle i så fall vara svenskarna som tycks vara behäftade med ett nästan lika stort om än svårförklarligt botgörarkomplex.

Kan det vara så att svenskarna plågas av känslan av att indirekt ha åtnjutit frukterna av kolonialism och slavhandel, men framför allt av att inte tillräckligt kraftfullt ha gjort motstånd mot hitlerismens aggressioner?

Men även västerländska människor behöver stärka sin självkänsla genom att erinra sig alla de värden som vår civilisation har bibringat mänskligheten. För det råder inget tvivel, menar Del Valle, om att det judisk-kristna Västerlandet har givit mänskligheten mer än någon annan civilisation. Förutom det klassiska arvet från antikens Aten och Rom, som det har förvaltat och vidareutvecklat, har Västerlandet ”uppfunnit” individuell frihet och gjort ekonomiska, sociala, medicinska och naturvetenskapliga framsteg möjliga. För att inte tala om det effektiva, systematiska inrättandet av diverse humanitära institutioner som universitet, sjukhus, barn- och ålderdomshem, bibliotek, gastronomi, vägnät och inte minst jordbruk och agronomi. Allt detta är frukter av kristenheten, som den förre marxisten och rabulisten Régis Debray påpekar i sin Le Feu sacré. Fonctions du religieux från 2003.

Ingen civilisation är den andra överlägsen i termer av ras. Alla är dock inte jämbördiga i alla avseenden, påpekar Del Valle med stöd hos filosofen Leo Strauss, som har sagt att ”om allt är likvärdigt, är kannibalism bara en fråga om smak”. Universella värden som frihet, värdighet, jämlikhet, rättvisa och respekt för människolivet försvaras bättre av Västerlandet än av någon annan civilisation – utan undantag. Starka västerländska ideal som rationalism, självkritik, sanningssökande, åtskiljande av kyrka och stat, rättsstat och likhet inför lagen, människovärde, yttrande- och åsiktsfrihet, mänskliga rättigheter och den liberala demokratin är överlägsna de system som propagerar för hat mot oliktänkande, kvinnans underlägsenhet och stambetingad eller religiös hämnd och våldsutövning.

Del Valle betonar att det varken är Saudiarabien med sina oljetillgångar eller Pakistan med sina kärnvapen som har tvingat våra politiska ledare att ge så mycket utrymme åt islamisters omvändelseaktioner. Våra samhällens acceptans i toleransens namn gentemot sådana som kämpar mot allt vad tolerans heter, är inte främst resultatet av Västerlandsfientliga, nykolonialistiska staters strategiska seger. Det är istället ett uttryck för självsabotage från våra samhällens sida, och dessutom en följd av våra ledares frivilliga underkastelse inför yttre och inhemska påtryckningsgrupper. Man offrar sina egna länders värderingar på opportunismens och den kortsiktiga valtaktikens altare.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ändå har västerlänningen inför världens multi-polarisering och framväxten av nya supermakter som försöker dominera inom sina respektive intressesfärer (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina: de så kallade Bric-nationerna) inte längre någon anledning att känna sig ansvarig för andra folks olyckor. Denna tendens till självgisslande och axlande av andras bekymmer var förståelig under den tid då Europa dominerade planeten och var konkret ansvarig för de koloniserade regionerna runt om i världen.

Del Valle håller genomgående ett uppskruvat tonläge och mycket i det han anför kanske är överdrivet; det framförs inte desto mindre med äkta patos och engagemang som vibrerar av medlidande med vår civilisation som lider under ”intellektuell terrorism” i det ”kosmopolitiskt korrekta tyranniets namn”.

En i nuläget ytterst kontroversiell tes Del Valle driver mot slutet av sin avhandling, är att det är angeläget för Europas överlevnad, kulturellt och ekonomiskt, att försonas med den rysk-ortodoxa världen, som är sprungen ur samma grekisk-romerska och kristna stöpform som vi själva kommer ifrån. Det förgångnas ideologiska konflikter bör övervinnas för att forma ett enda stort tvärkontinentalt Europa med Rysslands fulla införlivande i samma geocivilisatoriska gemenskap. Detta är önskvärt inte minst för tillgången till Rysslands väldiga energi- och naturresurser, men också för teknologiutbyte inom rymd-, flyg-, försvars- och medicinområdena.

Som Del Valle tillspetsat men inte felaktigt summerar sitt resonemang, har EU sedan sin tillkomst 1957 aldrig varit avsett att bli en verklig maktfaktor i egen rätt, utan mer att tjäna som ett brohuvud för det anglosaxiska imperium som dominerar Västerlandet sedan ett sekel tillbaka. Från början var EU förvisso nödvändigt för att hålla tillbaka den sovjetiska framryckningen västerut. Men nu är det dags att genomföra en anpassning till nya realiteter och inse det absurda i att överväga ett inträde i EU för ”neo-sultanatet” Turkiet och samtidigt avvisa Ryssland från en västerländsk geocivilisatorisk gemenskap.

Det är de europeiska ledarnas eget fel att EU inte spelar den centrala geopolitiska och strategiska roll som det borde. Europa är framför allt skuld till sin egen demoralisering och ”maktlöshetsvilja”. Det kan resa sig ur bäggedera genom en kollektiv skuldbefrielse-terapi och ett förnyat fokus på sin civilisatoriska uppgift. Detsamma gäller, menar Del Valle, för hela Västerlandet.