VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Intervju

Ett folk raderas bort

Av Annika Borg

För hundra år sedan inledde den osmanska staten ett folkmord på hundratusentals assyrier. Idag, berättar den svenskfödde assyriern och poeten Ninos Badur, är de återigen fördrivna och förföljda.

Många av oss lever på långt avstånd från de scener som rullas upp från IS härjningar i Irak och Syrien. Kristna grupper, som assyrier med mångtusenåriga rötter i regionen, får välja mellan tvångskonvertering till islam eller döden. Händelserna väcker smärtsamma minnen till liv. Förra gången assyrierna hotades av utplåning var 1915. Osmanska riket använde sig av samma metoder.

Det finns människor i Sverige som i dessa dagar återupplever sin egen släkts historia när bilder av svärd och halshuggningar talar sitt oåterkalleliga och brutala språk. En av dem är Ninos Badur, svenskfödd assyrier, skattejurist, teolog och poet. Han tillhör den unga generation assyrier som ser sitt folk raderas bort från sina ursprungsländer. Det är inte första gången. Och det är inte heller första gången omvärlden tittar på och till om med – åtminstone initialt – förnekar det som sker.

Assyrierna har en mångtusenårig historia i Mellanöstern. Från jordbruks- och handelskultur vid floden Tigris under de två årtusenden närmast före Kristi födelse till ett liv som minoriteter i områdena och i diaspora i andra länder. Det finns ungefär 120 000 assyrier i Sverige. Ur deras språk arameiskan har såväl hebreiska som arabiska vuxit. De flesta assyrier är kristna och var en av de allra tidigaste grupperna som kristnades. Men allt rasar nu. Hundra år efter det senaste försöket att utplåna ett folk och en kultur från mänsklighetens karta.

Annika Borg (AB): Vad tänker du om det som händer?

Ninos Badur (NB): Att vi assyrier raderas bort från vårt ursprungsområde och att vi inte har någon betydelse. Det är inget nytt. Men nu har det eskalerat oerhört. Det hela rör sig på ett djupt existentiellt plan: jag får inte min existens bekräftad. En människa är sin historia, hon är bärare av ett språk och en kultur, det är identiteten. När allt detta trasas sönder når det långt in i mig som människa.

Men det blir också en kollektiv existentiell smärta och frustration hos oss alla. En frustration som skapar konspirationsteorier och politikerförakt bland oss assyrier. Varför är det just vi som gång på gång förnekas vår identitet? Varför är det andra man värnar och erkänner, och inte oss? Kan man inte göra något? Vill man inte? Vi får ingen bekräftelse på att det som händer är fel och att man tänker göra något åt det. Det är politik utan integritet.

AB: Hur uppfattar du att den nuvarande svenska regeringen har reagerat på Osmanska rikets folkmord på armenier och assyrier 1915?

NB: Den svenska regeringen vägrar att kalla det som skedde – Seyfo – för ett folkmord, trots att mer än 75 procent av vårt folk utrotades. De förklaringar vi fått har handlat om att regeringen vill värna sina handelsrelationer med Turkiet. Men regeringen var ju inte rädd för att stöta sig med Israel och andra när de erkände Palestina. Uppenbarligen var de heller inte oroliga för att äventyra relationen till Saudiarabien på grund av mänskliga rättigheter. Och då landar det precis i det som är vår frustration: det är alltid andra som är viktigare. Vi finns inte, vi får inte finnas. Det är traumat. Ingen reagerar – igen och fortfarande! Det är som om det inte finns någon relation med oss att värna. Det jag skulle vilja säga till våra makthavare är: Ni vägrar att erkänna Seyfo och ni vägrar än en gång att bekräfta att det som händer nu sker mot oss. Hur långt kan ni gå?

AB: Din släkt på din fars sida upplevde Seyfo, kan du berätta om det?

NB: Min farfarsfar, Malke, var motståndsman och försvarade Tur Abdin, i sydöstra Turkiet. Min farfar och hans bror var då sju och tolv år gamla. Några veckor före attacken sändes de iväg till byn Anhel, som var högt belägen och mer otillgänglig. Att de gjorde det är skälet till att jag finns idag, för min farfar överlevde. Malke och hans brorson Isa hade vapen. De hade fått dispens av kyrkan att äga vapen för att de arbetade med jakt, slakt och handel. Men ingen kunde i den situationen förstå att förövarna kom för att utrota dem. Då kanske de hade flytt och inte barrikaderat sig i huset.

AB: Är det inte detta historien lär oss, att vi aldrig riktigt på förhand kan förstå att en sådan avsikt – att utrota andra människor – kan vara verklig? Vi kan inte riktigt ta det till oss.

NB: Nej, precis. Där och då förstod de antagligen inte hela vidden av vad som väntade. Min farfar Danho överlevde och kunde berätta om det som hänt. Han var traumatiserad, för han kom ju tillbaka till sin hemby och fann alla döda. Men han tystnade inte, utan kunde föra vidare historien om vad som hänt. Han gjorde det med stolthet. En stolthet som gav honom orden och orken att tala om morden och det fruktansvärda som skett. Malke, hans pappa, hade hållit ut i striderna i tre dagar. Han stannade kvar och gav inte upp. Familj, vänner och släktingar fanns i huset. De hade barrikaderat sig och sköt genom små gluggar för att försvara sig. När tre dagar gått började förövarna hugga hål i husets tak. De kastade ned brinnande löv och grenar och det fattade eld inuti huset. De människor som funnits därinne – kvinnor, barn och män – var tvungna att rusa ut, rakt i armarna på sina mördare. Ingen, utom en flicka i tonåren, överlevde.

AB: Din farfar Danho kom tillbaka från byn han gömts i. Vad såg han?

NB: Han mötte en syn där allt var bränt och alla var döda. Han berättade om sex stora säckar med ben från de döda som man samlade in. Och hans pappa Malkes kropp fann de i brunnen. En sak som farfar ofta talade om var att Malke förstod den där tredje dagen hur det skulle sluta. I huset fanns den yngste sonen, Aziz. Malke ska ha böjt sig ned och kysst hans panna. Då förstod alla i huset att något förfärligt väntade dem. Att det var slut.

AB: Hur är det att leva med en sådan dramatisk historia, ett sådant ursprung?

NB: Jag kan känna igen både min farfars stolthet och hans trauma hos mig själv. Och nu när det händer igen är det som att återuppleva detta trauma. Jag är inte säker på att alla kan förstå hur det är. För mig – oss – handlar inte det här om politik i första hand, utan om vår levda historia, om minnen, språk och allt som gått förlorat. Om vår identitet. Osynliggörandet av det vi varit med om, förnekandet av dem vi är, är nog det svåraste. När IS slår sönder flera tusen år gamla assyriska statyer är det en katastrof för hela mänskligheten. Men för oss är det också rötterna som helt rycks upp.

AB: När jag hörde de första rapporterna om att Nineve förstörts var det precis den tanken du beskriver som kom: Det här är en katastrof för mänskligheten.

NB: Det är det där jag har så svårt att förstå, att inte alla inser det. Dessa områden är ju civilisationens vagga. De platser där judendom och senare kristendomen växte fram. Hela Västerlandets rotsystem. Men jag upplever att det inte finns något intresse från politiker eller allmänheten för eller kunskap om de forntida kulturerna i Mesopotamien och deras betydelse för mänsklighetens utveckling. Och nu kommer framtida generationer inte att kunna bevittna de platser där så mycket av vår gemensamma kulturhistoria tog sin början. Arameiskan, som är vårt språk, var också Jesu språk. Idag är det till stora delar utdött.

AB: Men du skriver poesi på arameiska?

NB: Till en början var det inte i första hand med tanke på att jag ville bidra till att hålla språket vid liv i min krets av assyrier, utan snarare på grund av mitt språkintresse. Poesin har med lust att göra. Jag skriver på talspråket. Idag är många arameiska ord utdöda, så det är lite av ett detektivarbete. Det finns också en föreställning om att vårt arameiska talspråk saknar ord, metaforer och nyanser. Men så är det inte. Ofta får jag fråga min mamma Firyal om ord och betydelser. När jag började skriva poesi lyssnade jag på sånger från 1960- och -70-talen och upptäckte gömda skatter, det metaforiska i arameiskan. Vid ett tillfälle trodde jag att en text handlade om kärlek när sångaren sjöng ”jag älskar dagg”. Det visade sig att dagg är en bild för liv, för våren. Då är daggen riklig. Min mamma kunde berätta det för mig och sången fick en annan innebörd. Vårt skriftspråk finns däremot bevarat. I den religiösa traditionen, som i den syriska bibelöversättningen Peshitta.

AB: Ser du på ditt skrivande som ett sätt att förvalta din historia?

NB: Ja, det har blivit ett försök att bidra till att upprätthålla och sprida kunskap om det språk som mer och mer faller i glömska. Inte minst hos min egen generation av assyrier. Före Seyfo hade assyrierna börjat bygga upp och utveckla språket. Men Seyfo blev ett folkmord även på språket.

AB: Du har beskrivit frustrationen hos er. Hur gör den yngre generation du tillhör för att inte låta den ta överhanden och skapa hopplöshet?

NB: Det finns en organisation som heter Assyrier utan gränser. I den är det många unga assyrier som engagerat sig aktivt och genom gåvor. Organisationen arbetar med konkreta projekt i närområdena där förföljelsen och mördandet sker. Det handlar om att dela ut mat och filtar, om att arrangera aktiviteter för de svårt traumatiserade barnen och ungdomarna. Här finns en riktning framåt, även om frustrationen, ilskan och vreden också finns. De äldre generationerna ger ofta bidrag genom kyrkan, men de unga har funnit andra vägar. Organisationen bygger också upp kontakter med kristna grupper i Syrien. Vi har ett stort kontaktnät. Men andra kristna kyrkor i Sverige, som Svenska kyrkan, verkar inte intresserade av att ta del av det. Det tycker vi är märkligt.

AB: Den syrisk-ortodoxa kyrkan har av tradition en stark ställning. Hur är det idag?

NB: Kyrkan är fortfarande mycket stark, men är en patriarkal och konservativ institution. Trots det är kyrkan central för vår identitet. Den syrisk-ortodoxa kyrkan är en av de äldsta kristna kyrkorna i världen och har gått sin egen väg. Man accepterade aldrig beslutet under konciliet i Chalcedon 451 att Jesus på en och samma gång är sann Gud och sann människa. Istället växte kyrkans teologi fram ur tanken på att Jesus hade två olika viljor och naturer i en kropp. Man odlade redan då sin egen identitet. För de unga idag är självklart att man döper sina barn och gifter sig i kyrkan. Men de går inte i varje gudstjänst. Fast när kyrkan kallar till något viktigt så kommer alla. Prästerskapet är faktiskt det enda ledarskap vi har. Kyrkan är avgörande för att bevara vår kultur.

AB: Vad betyder kyrkan för dig?

NB: Jag har ett religiöst intresse och började läsa teologi i Uppsala. Dessförinnan hade jag och en vän levt ett halvår i klostret S:t Gabriel (Mor Gabriel) i Midyat i sydöstra Turkiet. Det är ett av kristenhetens äldsta kloster från slutet av 300-talet. Det gav upplevelsen en alldeles särskild känsla av vördnad. Mystiken är en identitetsfråga för den syrisk-ortodoxa kyrkan. Man kan säga att det vi var med om verkligen var att uppleva kristendomen, med mystik, rökelse, dagens böner och gudstjänster. När jag sedan kom till Uppsala för de religionsvetenskapliga studierna blev det en stark kontrast till det jag varit med om i klostret. Studierna byggde på att allting skulle ifrågasättas och plockas isär. För mig, som kom genomsyrad av det jag varit med om, blev det ett svårsmält förhållningssätt. Jag hann så långt i mina teologistudier att jag skrev en uppsats om synen på prästvigning av kvinnor i den ortodoxa kyrkan. Det är en lång bit kvar på den vägen för kyrkan, men det finns trots allt en diskussion.

AB: Var din plan att bli präst?

NB: Mitt intresse var nog mer filosofiskt och existentiellt. Det var intressant att läsa teologi och jag har fått ett mer kritiskt förhållningssätt. Istället började jag läsa juridik, dels för intresset för samhällsfrågor, dels för att lättare få ett arbete. En uppsats i teologi har jag kvar och en dag ska jag sätta mig ned och skriva den färdig.

AB: Vad ska den handla om?

NB: Om den ortodoxa kyrkans teologi. Det finns mycket att undersöka, även om det inte är ett vanligt uppsatsämne i teologi i Sverige.

AB: Du är 29 år nu. Vad tänker du om framtiden?

NB: Mina tankar om framtiden handlar även om det förflutna. Om min familjs historia, både min pappas och min mammas. Vår släkt har sitt ursprung i området runt Mosul och Nineve. Hur många som finns kvar där vet vi inte. Min mamma föddes i Syrien och min pappa levde i staden Midyat i Tur Abdin-området. Han flydde på grund av den turkiska militärtjänsten. Man visste att assyrier behandlades illa i armén. De kom båda till Sverige i mitten av 1970-talet. Min utblick präglas alltid av det som hänt i min släkt. Av både stoltheten och traumat. Att göra anspråk på att få finnas, erkännas, om inte nu, så i framtiden, är en tanke jag har med mitt liv. Jag har en familj, vi är nyblivna föräldrar till en dotter. Min farfar överlevde utrotningen, hans familj fick en fortsättning. Vi fortsätter.

Annika Borg är teol dr och skribent. Redaktör för detgodasamhället.com.

Mest lästa just nu

1) Från Platon till papperskorgen av Fredrik Johansson

2) Schori lever öliv av Fredrik Johansson

3) Ett system i kris av Ulf Danielsson

4) Kompromissa inte av Magnus Norell

5) Fast i det förflutna av Mauricio Rojas

NR 5 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...