VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Fältet ligger fritt

Av Widar Andersson

Vägen mot bättre tider är inte så krånglig. Politikerna behöver förstå de civila samhällsbärarna.

Det är svårt att vara samtida med sig själv. Risken för felbedömningar av sitt eget avgränsade nu är mycket stora. Distansens kyla krävs inte så sällan för att kunna dra ut några eventuella linjer mellan historiska händelser och det nyligen inträffade. För att inte tala om linjer mellan historien, det nyligen inträffade och det ännu inte inträffade.

För ungefär ett kvarts sekel sedan inträffade en rad dramatiska och sensationella händelser i världen och i vår närhet. Sovjetunionen bröt samman och försvann, Berlinmuren revs, Tyskland enades och Nato bombade mitt i Europa.

Som vi nu vet tog historien inte slut när östblocket och Sovjetkommunismen gick i drickat. Tvärtom står vi åter omgivna av dramatiska och sensationella händelser som skakar om de grundvalar många av oss trodde var just grundvalar av det mer beständiga slaget. För att låna ett centralt begrepp från socialdemokraternas valrörelse 2014 så känns det som om ett och annat håller på att gå sönder i samhällstillvaron.

Samtidsreservationen i textens första stycke betyder att det finns risk för att nutidshändelser kan övervärderas, undervärderas, missförstås och ibland inte ens noteras. Det som diskuteras mest hett och intensivt just nu kanske bara var ett kort hack i kurvan. Medan andra av de samtida händelserna som knappt ens bevärdigas någon uppmärksamhet alls i efterhand visar sig vara själva kurvan; och det var vi som var hacket.

Med detta väl sagt så har jag hur som helst dristat mig till att skapa en kort lista av händelser och förlopp som kan träs upp på den gemensamma tråden ”söndrigheter som påverkar vår tillvaro här och nu vårvintern 2017”:

EU känns lite trasigt. För första gången har ett land bestämt sig för att lämna unionen. Storbritannien har förvisso aldrig varit någon kärnstat i EU. Det stora landet gick med i EG sent och lämnar EU tidigt. Men hur man än vrider och vänder på saken är brexit självklart ett stort bakslag för EU och för den kungstanke om Europas enande som så starkt präglat tiden efter andra världskriget i allmänhet och kanske i synnerhet perioden efter Sovjets fall.

Revorna tycks också bli allt större i världsreligionen islams väv. Blodiga inbördeskrig likt nu i Mellanöstern är i och för sig inget nytt för islam. Migration och folkvandringar ökar dock trycket på religionen. Medan små rännilar av halvkriminella loser åker från Sverige och övriga västvärlden för att mörda och kriga i islams namn, har floder av ”vanligt folk” lämnat och lämnar de islamiska krigshärdarna och diktaturerna för att söka sig mot västliga livsstilar och mer frihetliga livschanser.

Upplevelsen är att även USA riskerar att gå sönder. Ett icke föraktligt antal av de amerikanska väljarna har röstat fram en president som så här inledningsvis i vart fall förefaller att gå på tvärs mot det mesta av de förväntningar om västligt ledarskap som traditionellt riktas mot presidenten i USA.

Vänstermannen Göran Greider twittrade förtjust (13/1) om att borgerligheten i Sverige och USA kommer att få problem när USA faller i anseende. Man tar sig för pannan. Som om det är ”borgerligheten” som får isolerade problem om USA lämnar över rollen som världspolis till förslagsvis Ryssland, Iran och Turkiet?

Partierna håller på att gå sönder. I det stora landet i väster chockades både Demokraterna och Republikanerna av kandidater – Bernie Sanders och Donald Trump – som kom in från sidan och tog över. För Donald Trump höll det hela vägen fram. Fast väl framme kanske det blir som den forne statsministern Göran Persson spår i DN (2/2) att Donald Trump avsätts av sina egna när de inser att de har en ”galen president” som hotar deras återval till kongressen? Det gamla anrika Labourpartiet i Storbritannien har tagits över av vänstersekter som via medlemsomröstningar gör partiet alltmer renlärigt och ovalbart. Av det franska socialistpartiet – som för fem år sedan värkte fram en president – är mest bara stridande spillror kvar. I Sverige undrar alltfler med visst fog vad gamla storheter som Socialdemokraterna och Moderaterna egentligen är för något nuförtiden? Det knakar i fogarna även i det lilla och relativt nybildade Miljöpartiet. Under regerandets vedermödor har partisplittringen ryckt riktigt nära. Ingen av de kända partipolitikerna i Sverige når upp till särskilt höga förtroendesiffror. De samlande gestalterna i politiken lyser med sin frånvaro.

Höger-vänsterparadigmet är knackigt och rostigt och alls inte så mobiliserande som långt tillbaka i tiden. Vilket beror på att höger och vänster inte längre förmår att fånga in de mest motstående konflikterna i flera tunga frågor som till exempel migration, klimat, nationalism och terrorism.

Medierna känns väl heller inte vara helt på toppen. Flera stora och små kommersiella och statligt finansierade medier har kort sagt inte firat några sakliga högtidsstunder under senare år. Kombinationen av flera års exceptionellt hög invandring och framgångar för SD har helt enkelt blivit för mycket för många. Den klassiska journalistvinkeln – granska makten kritiskt – gjorde halt vid Migrationsverkets och migrationsministerns portar. Faktum är att Sanna Rayman som då arbetade på Svenska Dagbladets ledarsida var den första som valde att publicera de offentliga uppgifterna om Migrationsverkets otroligt höga kostnadsberäkningar. Inom övriga traditionella medier sträckte sig granskningslusten inom detta härad på sin höjd till Sverigedemokraternas inre liv. Hela det här paketet har nött på förtroendet för medierna; säger de verkligen som det är? Eller är det uppfostringsmedierna som är i farten?

Allt detta mer eller mindre söndriga leder fram till den första slutsatsen i denna text: Det är framförallt de politiska eliterna som har gått sönder. Det är där skon skaver som allra mest.

Nedgången för samhällets eliter har nära och täta orsakssamband med sådant som trasiga partier, knackiga högervänsterkonflikter, med medier som sett bättre dagar och med problemen i EU.

Myllan där samhällseliten gror och hämtar sin näring har lakats ur. Vilket enligt min andra och avslutande slutsats i detta sammanhang är en effekt av eliternas alltmer utsträckta avstånd till det samtida civila samhället.

Den växande distansen till det civila samhället har förmodligen inte ägnats den uppmärksamhet som saken är värd. Många insider har nog överhuvudtaget inte lagt märke till utvecklingen. Tvärtom uppfattar de sig såsom varande mycket nära det civila samhället. Vilket kan bero på att det civila samhället framlever sina dagar i två versioner. En ”äkta” och mer oborstad upplaga där människor och rörelser av olika slag, av fri vilja och i självständiga former skapar och utvecklar medborgerliga uppfattningar och trender. Typ köksbordssamtal men utan Gudrun Schyman som samtalsledare.

Den andra varianten av det civila samhället är närmast att betrakta som ett slags klienter till välfärdsstaten. Bulken i detta slags civilsamhälle utgörs kort sagt av etablerade föreningar och offentliga personer som är väldigt ”elitnära” i sina själva existenser och i sina formerande perspektiv till livet och tingen.

Det tidigare kommunalrådet i Örebro Staffan Werme (L) resonerade tänkvärt på DN Debatt (23/1 2017) om tillståndet för det civila samhället. ”Om de offentliga medlen till partierna tas bort, skulle merparten av partierna förtvina. Partiernas beroende av sina medlemmar är marginellt. Sannolikheten att många ledande politiker mer ser sig som företrädare för den offentliga sektorn som föder dem, än som representanter för det civilsamhälle de borde företräda, är stor.

Med detta ömsesidiga beroende av offentliga medel, skapas en ogynnsam situation för såväl tillväxt som stabilitet hos den civila sektorn. Istället för att vara grunden för välfärdssamhället, blir civilsamhällets aktörer klienter till den offentliga sektorn, välfärdsstaten.”

Den politikerskapade versionen av civilsamhället har mer eller mindre sugits upp av – blivit en del av – den offentliga sektorn.

Vilket en smula hårddraget betyder att när politiken tror att de frotterar sig med det civila samhället så umgås de i själva verket med ett slags kloner av sig själva som bär på liknande värderingspaket och omvärldsperceptioner som vad de själva gör.

Och då är det inte så konstigt om saker och ting går sönder i relationerna mellan väljare och valda.

Vägen framåt mot bättre tider är nog inte så märkvärdigt krånglig. De som vill styra med anständiga förtroendesiffror i ryggen behöver förstå de civila samhällsbärarna. Fredrik Reinfeldt och den första mandatperiodens alliansregering (2006–2010) var på god väg att knyta nya band med växande delar av alla de människor som av egen fri vilja stiger upp på morgonen, arbetar och sköter sig.

Jobbskatteavdragen och skärpningen av sjukförsäkringen och inte minst den nya attityden till politik och människor skapade närhet, växande respekt och höga förtroendesiffror. Sedan gick Reinfeldt på pumpen i invandringspolitiken. Av orsaker som jag inte har en aning om valde Alliansen en aktivistisk antirasistisk profil och tog in Miljöpartiet i en superliberal uppgörelse som vände ryggen åt viktiga delar av det arbetande och morgonuppstigande civila samhället.

Alliansens första sex år – från bildandet 2004 och framåt – kan användas som inspiration och förebild för nya och hugade makthavareliter. Kunskap, ordning, frihet under ansvar och så öppna förvaltnings- och förnyelseprocesser som möjligt i samhällsomhändertagandet är ett klokt och beprövat recept för den som långsiktigt vill försöka laga de söndriga banden mellan det riktiga civila samhället och den riktiga politiken.

Fältet ligger tämligen öppet och fritt.

Widar Andersson är chefredaktör i Folkbladet.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) En informationsfråga av Johan Wiktorin

5) Något på hjärnan? av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) När Kina tar över av Frida Wallnor

3) I brytningstiden av Linda Nordlund

4) Vilken roll ska staten spela? av Karin Svanborg-Sjövall

5) Väst åter fjättrat av Mauricio Rojas

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...