VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

I brytningstiden

Av Linda Nordlund

En period av instabilitet mellan USA och Kina ligger framför oss. Europas uppgift är att försvara internationell rätt och de institutioner som gett oss fred.

Västerländsk demokrati brukade vara en erkänd, historisk kraft för främjandet av social utveckling. Men nu har den nått vägs ände. Det var med anledning av Donald Trumps presidentinstallation som dessa ödesmättade rader skrevs. De kunde ha varit ett svar på Anne Applebaums varning i Washington Post (4/3 -16): ”Vi är två eller tre dåliga valresultat ifrån slutet på Nato, slutet på EU och kanske slutet på den liberala världsordningen som vi känner den.”

Men det var ingen modfälld liberal som stod bakom. Det var kommunistpartiet i Kinas propagandaorgan Folkets Dagblad (översatt i International Business Times, 23/1). Värderingskrisen i västvärlden utnyttjas av dem som hoppas att Applebaums varning ska vara en profetia.

”Demokratin är kidnappad av kapitalet”, fortsatte Folkets Dagblad. Det ligger inte långt ifrån den världsbild som, ironiskt nog, spridits via Trumpkampanjen och Breitbart, en sajt som bäst beskrivs som en nationalistisk tabloid på speed. I korthet: Hela det politiska systemet styrs av en korrupt elit, vilken för att gynna sig själv och storföretagen som finansierat deras valkampanjer säljer ut amerikanska arbetares intressen. Sveket sker genom handelsavtal som flyttar produktionen utomlands och genom en invandringspolitik som mättar efterfrågan på arbetare med immigranter, snarare än löneökningar. Svaret blir i båda fall protektionism: att stänga gränserna för främlingar, flyktingar och företag.

För att Amerika ska bli enastående måste det stå ensamt, lyder budskapet. Den nya administrationen vill bryta sig loss från handelsavtalen Nafta och TPP. Det sistnämnda skulle binda Sydöstasien närmare USA, och skapa normer för hela regionen. Tanken var att Kina skulle tvingas anpassa sig. Nu blir det inte så. Istället ökar risken för ett handelskrig.

När Donald Trump i sitt installationstal sade ”Buy American, hire American” var det inte bara en slogan. För Donald Trump är Kina huvudfienden, som anklagas för att ha stulit Amerikas industrijobb och orsakat det enorma handelsunderskottet. Trump menar att staten håller yuanen på artificiellt låg nivå gentemot dollarn, för att kinesiska varor ska konkurrera ut amerikanska. Amerikanska finansdepartementets bedömning är däremot att Kina inte har manipulerat sin valuta sedan 1994 (enligt CNBC 29/12 -16). Trots detta har presidenten upprepat sitt hot om att införa 45-procentiga importtullar för kinesiska varor. Och kineserna har svurit att svara med samma mynt.

Ett handelskrig mellan världens två största ekonomier skulle få globala efterverkningar. Om kinesiska varor inte kan säljas i USA finns risk för att överskottet dumpas på andra marknader, vilket skulle öka trycket på fler regeringar att införa tullmurar för att skydda inhemska producenter. Straffskatter på utländska varor skulle få amerikanska konsumenters köpkraft att minska. Eftersom USA utgör Sveriges tredje främsta exportmarknad skulle konsekvenserna sannolikt bli kännbara även för oss.

Vi lever i en tid när tyngdpunkten i det internationella systemet skiftar, och vi har med stor sannolikhet en period av instabilitet framför oss. Stormakterna positionerar sig mot varandra; geopolitikens tektoniska plattor förflyttas med jordskalv som följd. Det kan handla om ekonomiska kraftmätningar, men också om regelrätta krig – kanske i form av mindre konflikter eller proxykrig, i värsta fall ett fullskaligt, multinationellt krig.

USA har sedan Sovjetunionens fall varit den enda stormakten, men Kinas ökade ekonomiska makt har gett smak på ökat inflytande. Sinologen och diplomaten Niclas Kvarnström beskriver att utvecklingen ”i grova drag kan illustreras med de olika sloganer som använts av kommunistpartiet, från reformfadern Deng Xiaopings ”Bida sin tid och dölja sin styrka” via Jiang Zemins och Hu Jintaos ”Fredligt uppstigande” till dagens koncept om ”en ny typ av stormaktsrelationer” och återupplivandet av begreppet ”den kinesiska folkgruppens stora återkomst” (kapitlet ”Hur möter vi Kinas växande maktställning?” ur antologin Kan Sverige försvaras – mot vad? (Ekerlids förlag, 2015).

Ett talande prestigeprojekt för Kinas president, Xi Jinping, är att återskapa Sidenvägen, som en gång i tiden gav ryktbarhet och rikedom åt Mittens rike. Strategin kallas för One Belt, One Road och består av två delar: det landbaserade bältet som ska binda samman handelsvägar från Kina till Skandinavien, och den marina Sidenvägen från Sydkinesiska sjön till Medelhavet. Genom infrastrukturinvesteringar i järnvägar och hamnar ska Kina knyta ihop 65 procent av världens befolkning, en tredjedel av världens samlade BNP och ungefär en fjärdedel av alla de varor och tjänster som utgör världshandeln. Projektet har liknats vid en Marshallfond för Asien, fast hela 12 gånger större. En del i detta har varit skapandet av Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), en regional motsvarighet till IMF och Världsbanken, där även Sverige är medlem.

Det finns dock en oro, inte minst bland amerikaner, över att infrastrukturprojekten kan vara en del av en säkerhetspolitisk agenda. I en stor granskning visade Financial Times (12/1) hur Kina byggt, köpt och hyrt in sig i hamnar från Australien till Grekland. I flera av världshandelns viktigaste knutpunkter – Malackasundet, Panamakanalen, Hormuz, Suezkanalen, Gibraltar – sköts hamnarna av statsägda, kinesiska företag. Hamnen i pakistanska Gwadar, som är viktig för oljeexporten, byggdes av Kina. Det började som ett ekonomiskt projekt, men i takt med att hamnen blivit viktigare har supertanker fått sällskap av kinesiska marinens fartyg. Samma utveckling har setts i Djibouti på Afrikas horn och i grekiska Pireus.

Folkets befrielsearmé har nämligen uppdaterat sin strategi. Den traditionella inriktningen att landet ska försvaras mot landbaserade hot från väst och nord har kompletterats med ett ökat marint fokus. En officiell vitbok från 2015 citeras i Financial Times: ”Den traditionella synen att land väger tyngre än hav måste lämnas, och stor vikt måste fästas vid att skydda rättigheter och intressen till havs.” Dessa maritima intressen definierades som ”sjöhandelsvägars säkerhet”, också utanför den egna ekonomiska zonen.

Därför har några slamtäckta korallrev i Sydkinesiska sjön blivit en säkerhetspolitisk brännpunkt. Det handlar om Spratlyöarnas sju konstgjorda småkusiner, däribland Mischief Reef och Fiery Cross Reef, där kinesisk ingenjörskonst på kort tid etablerade nya fakta på marken – eller snarare på havet. Genom att slanga upp slam från havsbotten har reven byggts ut till öar, om sammanlagt över 2 000 hektar, vilka kan användas som militärbaser för att förhindra andras tillträde till regionen. Kina hävdar att Sydkinesiska sjön är ett kinesiskt innanhav, och förnekar därmed sina mindre grannländers intressen i området. Dessa länder är antingen allierade med USA (Filippinerna och Malaysia) eller har militära samarbeten med amerikanerna (Indonesien, Vietnam och Brunei).

Rex Tillerson, USA:s nye utrikesminister, skärpte tonen mot Kina redan under utfrågningen i senaten: ”Vi behöver skicka en tydlig signal till Kina att för det första slutar öbyggandet nu, och för det andra kommer ni inte längre att ha tillgång till dessa öar” (The Diplomat 12/1). Om USA sätter in flygvapnet och marinen för att förhindra kinesiskt tillträde till ögruppen skulle det tolkas som en provokation, och ett direkt ifrågasättande av Kinas nationella intressen och suveränitet.

Inom Trumpadministrationen är det inte bara Tillerson som flaggat för att ett krig med Kina kan vara under uppsegling. Steve Bannon, Donald Trumps rådgivare och chefsideolog, sade i våras i sin dåvarande roll som programledare på Breitbart att ”vi kommer att vara i krig i Sydkinesiska sjön om fem till tio år, ingen tvekan om den saken”.

Kinas Centrala militärkommitté lämnade sitt svar via Folkets befrielsearmés hemsida: ”Ett krig med USA under denna mandatperiod, eller krigsutbrott redan imorgon, är inte längre en slogan utan en praktisk möjlighet” (Independent 28/1). Slutsatsen var att trupper borde stationeras på de konstgjorda öarna.

För att tvinga Kina att släppa sina krav behöver Trump förbättrade relationer med Ryssland. Det skulle frigöra resurser från försvaret av Europa, som istället kan flyttas till Asien. Samma strategi försökte Barack Obama med under sin första mandatperiod, då under namnet ”pivot to Asia”. Huruvida Trumps nystart lyckas bättre hänger inte på hans eventuella personliga entusiasm inför Putin; även George W Bush såg in i Vladimir Putins ögon och tyckte sig se hans själ. Kremls intresse för förbättrade relationer handlar rent krasst om vad de får i utbyte.

Avspänning med USA innebär att Ryssland erkänner att man inte utgör ett hot, och att rollen som Stormakt nummer två har gått till Kina. För en ledare som samlar sitt stöd runt projektet att återföra landet till dess rättmätiga plats i världsordningen vore det ett otänkbart nederlag. Enda sättet för Putin att behålla ansiktet efteråt är att överenskommelsen är så förnedrande för amerikanerna att han kan resa hem och säga att han fått USA på knä. I klartext: USA måste lyfta sanktionerna och godkänna Rysslands anspråk på en ”intressesfär”. Och därmed effektivt göra slut på Nato.

Det borde vara otänkbart, men är det något vi lärt av 2016 är det att aldrig säga aldrig.

Och det är långt ifrån självklart att liberala idéer vinner. Just därför har Europa en viktig uppgift i att försvara internationell rätt och de institutioner som har desarmerat konflikter under de senaste 70 åren. Värden som öppenhet, tolerans och samarbete uppfattas som en lyx man kan omfamna när omvärldsläget är lugnt – men de är vad som faktiskt gör världen mer fredlig.

Linda Nordlund är liberal debattör och vikarie på Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) En informationsfråga av Johan Wiktorin

5) Något på hjärnan? av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) När Kina tar över av Frida Wallnor

3) Fältet ligger fritt av Widar Andersson

4) Vilken roll ska staten spela? av Karin Svanborg-Sjövall

5) Väst åter fjättrat av Mauricio Rojas

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...