Intolerans i toleransens namn
Av Christopher Hitchens
Bakom tal om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet försöker muslimska länder att kriminalisera förtal av islam. Genom att använda sig av FN försöker de sprida budskapet att religioner, inte individer, har rättigheter.
Den muslimska religionen uppträder med ovanligt stora anspråk. Det gör naturligtvis alla religioner, såtillvida att de gör anspråk på att känna till och kunna uttolka viljan hos ett högsta väsen. Men islam påstår sig vara den sista och slutliga uppenbarelsen av Guds ord; fullkomningen av de blotta aningar om sanningen som förunnats alla tidigare trosövertygelser och tillgänglig i den oklanderliga, felfria text som utgör "recitationen", eller Koranen.
Om det ibland verkar ligga något implicit absolutistiskt eller rentav totalitärt i ett sådant anspråk, så kan det hända att det inte beror på en fundamentalistisk tolkning av den heliga skriften, utan på religionen själv. Till exempel är det så kallade moderata muslimer, förenade i den mellanstatliga Islamiska konferensen (OIC), som nu föreslår – via Förenta Nationerna – att islam inte bara ska tillåtas framföra absolutistiska anspråk, utan att den också ska skyddas officiellt mot varje form av kritik. Den icke-förpliktande FN-resolutionen 62/154, om "bekämpande av förtal av religioner", skriver visserligen om de mänskliga rättigheterna och antidiskriminering, men försöker i själva verket utsträcka skyddet inte till människor utan till åsikter och idéer, och bevilja endast de senare immunitet mot kränkningar.
Inledningen är full av hycklande formuleringar som nästan inte ens tål att skrattas åt, som i följande utsökta avsnitt, där det sägs att FN:s generalförsamling "betonar vikten av ökade kontakter på alla områden för fördjupad dialog och ökad förståelse mellan olika kulturer, religioner och civilisationer, och välkomnar i detta avseende det uttalande och handlingsprogram som antagits av ministermötet om mänskliga rättigheter och kulturell mångfald inom de alliansfria staternas organisation, som hölls i Teheran den 3 och 4 september 2007".
Jag tror att vi kan se vart det här är på väg. (Och jag önskar verkligen att jag hade kunnat vara med på detta möte och rapportera mer direkt om dess rika och varierade och kulturellt mångfaldiga nyanser – men jag kunde inte få något visum). De stipulationer som följer på denna svulstiga inledning är än mer tendentiösa, vilket också förstärks allt eftersom resolutionen utvecklas. Ta till exempel paragraf 5, som "uttrycker djup oro över att islam ofta och felaktigt förknippas med brott mot mänskliga rättigheter och terrorism", medan paragraf 6 "med djup oro noterar den intensifierade kampanjen för att förtala religioner samt den etniska och religiösa profileringen av muslimska minoriteter efter de tragiska händelserna den 11 september 2001".
Ser ni hur tricket går till? Samma veckor som denna resolution får sin årliga översyn i FN gör dess främsta supporter, Pakistans regering, en överenskommelse med lokala talibaner i Swatdalen (bara ett femtontal mil från huvudstaden Islamabad) om att befolkningen där ska underkastas sharialagar. Denna kapitulation kommer som ett direkt svar på en offensiv av förfärande våld och skrämseltaktik, bland annat offentliga halshuggningar.
Men religionen hos dem som bedriver denna offensiv får inte nämnas, för att tron inte ska "förknippas" med kränkningar av mänskliga rättigheter eller terrorism. I paragraf 6 görs ett uppenbart försök att blanda samman etnisk tillhörighet och konfessionell tro. Denna insinuation (som för övrigt avfärdar de religiöst baserade brotten den 11 september som uteslutande "tragiska") är i själva verket väsentlig för hela upplägget. Om religion och ras kan klumpas ihop, så kan de fördömanden som rasism axiomatiskt leder till oförmärkt utsträckas även till religionen. Det är klumpigt, men det fungerar: den oanvändbara och meningslösa termen islamofobi, som numera ofta används som en knölpåk för moralisk utpressning, vittnar om taktikens framgång. Låt mig bara klargöra att en fobi är en irrationell och oövervinnelig rädsla eller motvilja. Vissa av oss kan emellertid ganska lugnt och sansat förklara varför vi menar att "tro" är den mest överskattade av dygder. (Kalla oss inte "fobiker", såvida ni inte vill att vi ska börja gnälla över att ha blivit "kränkta".) Hela denna bild vore mycket mindre grumlig och oklar om den pakistanska staten, till exempel, inte hävdade det absurda och misskrediterade påståendet att religion kan utgöra grunden för en nationalitet. Sådana grova sammansmältningar – blir en saudier eller pakistanier "profilerad" på grund av sin religion eller sin etniska tillhörighet? – bär ansvaret för alla överlappningar mellan religion och ras. Det skulle också underlätta om de muslimska haditherna inte föreskrev dödsstraff för var och en som försöker lämna islam. Då kunde man vara säkrare på vilka som är uppriktigt troende och vilka som inte är det, eller (som i fråga om slöja eller chador för kvinnliga trosbekännare) vilka som var frivilliga och vilka som stod under tvång från sina familjer.
I stället för att försöka se om sitt eget hus eller bemöta andra allvarliga frågor – som shiitiska muslimers massmord på sunnimuslimer (och tvärtom), muslimska gangsters vanhelgande av islams heliga platser eller andra muslimers diskriminering av ahmadimuslimer – försöker man genom FN-resolutionen sprida förnekelsen från den islamiska världen till kärnan av demokratier i upplysningstraditionen där individer, inte religioner, har rättigheter.
Låt oss se vart formuleringarna i paragraf 10 av resolutionen leder. Efter att kortfattat ha avlagt läpparnas bekännelse till yttrandefrihetens rättigheter, fortsätter den med att säga att "utövandet av dessa rättigheter medför särskilda plikter och ett särskilt ansvar och kan därför vara underkastat begränsningar som är fastställda i lag och som är nödvändiga för respekten för andras rättigheter eller anseende, skydd av den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen, allmänhetens hälsa eller moral och respekt för religioner och trosuppfattningar". Tanken som ligger begravd i denna förskräckliga, träaktiga prosa är lika otäckt som språket där den formuleras: Vakta din tunga, för vårt uttalade syfte är att kriminalisera åsikter som avviker från den enda sanna tron. Ingen kan säga att de inte blivit varnade.