VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Makten att begära

Av Carlos Escudé

Relationen mellan stater kan aldrig vara demokratisk eller egalitär. Alla försök att göra uppror mot den hierarkiska världsordningen kommer att misslyckas.

Det är inte svårt att konstruera en övertygande världspolitisk teori. Om vi vet vilka frågor vi ska ställa behöver vi bara studera utrikespolitiken i två perifera stater med motsatta beteenden för att världsordningens struktur ska framträda. Låt mig exemplifiera med en snabb blick på dagens Iran och Spanien.

Sedan den islamiska revolutionen förutsätter den iranska utrikespolitiken att världsordningen är en djungel utan regler, där det är fullt tillåtet för en stat att främja sina intressen med alla medel, till exempel krig genom ställföreträdare och terrorism. Enligt denna uppfattning är alla stater lika suveräna och det är oacceptabelt att somliga har rätt att äga kärnvapen, andra inte.

Spaniens uppträdande sedan USA 1953 anlagt militärbaser på spanskt territorium vilar däremot på den tysta överenskommelsen att den mellanstatliga ordningen har skrivna och oskrivna regler och att mäktiga stater, hur beklagligt det än må te sig, har en mycket viktigare roll än svagare i införandet av dess regler. Med tyst resignation godtar man att Madrid inte kan hoppas få utveckla vissa vapen som anses acceptabla för de mäktigaste staternas oligopol, representerat av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd som också har vetorätt där. Och man medger underförstått att USA visserligen ibland använder drogpengar utomlands till att finansiera revolterande terroristorganisationer, som agerar som dess ställföreträdare, men det betyder inte att Spanien kan göra likadant.

Detta är raka motsatsen till Iran, som bidrar till finansieringen av Hamas och Hizbollah. Irans modell (densamma som Nordkoreas och samtliga ”skurkstaters”) medför enorma kostnader, som ofrånkomligen belastar medborgarna i dessa svaga och fattiga länder där man gör uppror mot hierarkin. Spaniens nuvarande modell är gemensam för alla ”ansvarskännande” stater, bland dem det stora flertalet europeiska och latinamerikanska länder.

Den mellanstatliga strukturens protohierarkiska karaktär framträder tydligt i efterkrigstidens Europa. När andra världskrigets lidande och umbäranden väl var överståndna återgick de västeuropeiska staterna inte till sin tidigare maktpolitik utan avstod en del av sin militära makt till USA. Europa är alltjämt en delvis ockuperad kontinent. I Storbritannien har det amerikanska flygvapnet fem baser till förfogande. Det amerikanska fästet i Italien, Camp Darby, är en av Europas största flygbaser. Och i Tyskland har amerikanerna fortfarande kvar ett tjugotal stora militära installationer.

Dessa fakta blottlägger gränserna för varje stats internationella manöverutrymme, även de mäktigastes. De ger en bild av vilka inrikespolitiska villkor som utövandet av suveränitet är underkastat. Europeiska stater har överlämnat suveränitet till USA; priset för att inte göra det skulle ha lett till högre kostnader för medborgarna, vilket hade ansträngt förmågan att utöva regeringsmakten. Sedan 1990-talet är Argentina och Brasilien av samma skäl anslutna till icke-spridningsavtalet (NPT) och kontrollsystemet för missilteknik. Dessa stater har inte velat betala det pris för ”full suveränitet” som Iran accepterade under den islamiska revolutionen, Irak under Saddam Hussein och Nordkorea under dynastin Kim.

Vid en tillbakablick klargör dessa fakta också att en stats internationella manöverutrymme kan vara obegränsat endast under en fullt ut totalitär regim. Denna statsvetenskapens järnhårda lag gäller även i historiens mäktigaste stat.

Efter Vietnamkriget ledde det demokratiska samförståndet i USA till att värnplikten avskaffades, vilket medförde allvarliga begränsningar i landets förmåga att placera ut militär. Under andra världskriget tjänstgjorde mer än elva miljoner amerikanska soldater utomlands, idag skulle det vara svårt att ställa upp en miljon. Om en amerikansk regering ville erövra Persiska viken idag skulle den troligen tvingas bryta mot landets egna lagar, eftersom det vore politiskt omöjligt att driva igenom den nödvändiga lagstiftningen. Och villkoret för det ännu mer ambitiösa målet, ett föregripande invasionskrig mot en stor europeiska stat, är att USA blir en despoti som hanterar sina egna medborgares liv och egendom godtyckligt.

Den princip vi tidigare nämnde kan alltså formaliseras i följande ekvation: total ”frihet” för staten = oinskränkt inhemskt tyranni.

Detta är en statsvetenskaplig lag som gäller i alla stater och som jag lade fram för forskarvärlden i min bok Foreign Policy Theory in Menem’s Argentina. Den är särskilt relevant därför att själva formuleringen blottar stratifieringen i den mellanstatliga ordningen: ju svagare ett land är, desto lägre är tröskeln bortom vilken utövandet av extern autonomi kräver att medborgarnas frihet och egendom begränsas.

För att ta ett exempel kan Frankrike ingripa i några av sina forna afrikanska kolonier utan att behöva lägga en oacceptabel börda på sitt eget folk, men ungefär där går gränsen. Det skulle inte kunna ha samma närvaro som USA har i Mellanöstern utan att förtrycka det franska folket. Till följd av skillnader i välstånd och militär makt mellan de båda länderna kan Vita huset i demokratisk ordning göra vad Élyséepalatset endast skulle kunna göra diktatoriskt.

Om vi går längre ner på skalan konstaterar vi att Iran har råd med ett kärnteknikprogram enbart därför att dess folk är belagt med munkavle. Medborgarna, som av allt att döma intar en mer moderat hållning, skulle förmodligen aldrig rösta för ett kärnteknikprogram som medförde extravaganta kostnader och sanktioner. Regimen i Teheran kan yvas över att ha trotsat väst på denna punkt endast på grund av att det är en diktatur.

Ännu längre ner på den internationella totempålen finner vi att Nordkorea kan utöva sin suveräna rätt att ha kärnvapen enbart därför att det utsätter sina undersåtar, sitt eget folk, för extrem totalitarism. Det är bara på det sättet som en tiggarstat kan samla sina ömkliga resurser kring utvecklingen av ett så kostsamt vapen. Extrema internationella sanktioner kommer så att säga på köpet.

För att bredda sitt internationella manöverutrymme måste en stat följaktligen satsa väldiga mänskliga och materiella resurser. Ju fattigare ett land är, desto mindre blir manöverutrymmet såvida staten inte underkastar sina medborgare allt högre grader av totalitarism. I osminkade ordalag: Den naturliga funktionen hos en stormakt, som kan ha flottor i rörelse på världshaven utan att bekymra sig för bränslekostnaderna, är att härska över dem som inte kan det.

Av detta följer att den mellanstatliga ordningen aldrig kan vara demokratisk eller egalitär. I avsaknad av en global kosmopolitisk ordning med en enda regering och en enda väljarkår är världsordningen med nödvändighet hierarkisk.

Stater har inte samma rättigheter, inte ens legalt. Några har den makt de behöver för att kunna diktera mellanstatliga regler, det stora flertalet får vackert finna sig i att uppträda enligt de regler som detta oligopol påtvingar dem. Och det finns en tredje kategori stater, de som saknar makt att delta i etableringen av det globala regelverket men som revolterar mot det, till betungande kostnader för de egna medborgarna. Med andra ord består den mellanstatliga ordningen av tre typer av stater:

1. De som dikterar reglerna
2. De som godtar reglerna
3. De som gör uppror mot reglerna

Det jag kallar ”periferin” omfattar både dem som godtar reglerna (hur utvecklade dessa länder än är) och de upproriska. I den mellanstatliga ordningens ”hjärta” ryms endast de mycket få länder som har kapacitet att förinta världen: USA, Ryssland och Kina. Detta, inte neorealismens ”anarki”, är det mellanstatliga systemets protohierarkiska struktur.

Detta enkla teorem är hörnstenen i min teori om perifer realism. Den accepteras sällan uttryckligen av någon regering men är orsaken till att de flesta europeiska och latinamerikanska stater uppträder som de gör. De som trotsar den mellanstatliga hierarkin förlorar nästan alltid. Iran kommer att förlora. Nordkorea kommer att förlora. Saddam Husseins Irak har redan förlorat, alldeles som Argentina förlorade, bara till ett lite lägre pris, när det invaderade Falklandsöarna 1982. Och det revolutionära Kuba har lyckats överleva men till väldiga kostnader för folket och utan en kompenserande ökning av sin statsmakt. Det har också förlorat.

Detta innebär dock inte att den internationella ordningen är utkristalliserad. De bästa bevisen för att så inte är fallet är Tysklands och Japans respektive efterkrigshistoria. Förödda som de var accepterade de segrarnas politiska och militära regler. Men de arbetade hårt och försvarade sina kommersiella och finansiella intressen med sådan kraft att de nu är ekonomiska stormakter. Detta, inte steril politisk revolt mot världsordningens skrivna och oskrivna regler, ser ut att vara den effektivaste vägen ut ur periferin för en stat i utveckling.

Världen därute är grym och överlastad av dubbelmoral, som orsakas av den mellanstatliga ordningens protohierarkiska natur. Så till exempel påstår sig USA föra krig mot terror och droger, men som bland andra Peter Dale Scott, John Cooley och Alfred McCoy dokumenterat har amerikanerna använt både terror och droger för att verkställa sina internationella strategier. Islamistiska terrorister började finansieras av USA under Carter som ett led i ansträngningarna att destabilisera Sovjetunionen. Från februari 1982, under Reagan, hade justitieminister William French Smith upphävt CIA:s plikt att lämna information om drogtransaktioner som utförts av dess tjänstemän och agenter, och därmed blev det möjligt att med drogpengar finansiera hemliga operationer som inte skulle underkastas den amerikanska regeringens eller kongressens granskning. Det är allmänt känt att metoden tillämpades i Nicaragua för att stödja Contras mot sandinisterna, och i Afghanistan för att stödja terroristiska islamistiska organisationer mot de sovjetiska styrkorna.

Det är inte alla länder som kan ägna sig åt sådan narkotikaterrorism utan att bli ”skurkstater”. Det är förbehållet dem som slår fast reglerna, och även några av dem som accepterar reglerna och tjänstgör som de mäktigastes ställföreträdare. Men om Mexiko eller Italien tog sig för att göra det på egen hand skulle de få känna på allvarliga konsekvenser. Omvänt kan de som diktera reglerna och har kapacitet att förinta världen bryta mot just dessa regler utan större påföljd.

Detta är ett enkelt och ovedersägligt faktum. Ojämlikheten är dessutom legitim. Om en svag stat måste utarma eller förslava sitt eget folk för att tävla med en världsmakt, är det inte tillåtet för den att ge sig in i en sådan konkurrens.

Ibland kan det också vara moraliskt legitimt för en regeldikterande stat att genomdriva denna mellanstatliga hierarki med våldsmedel, som ett sätt att bevara världsordningen och därmed göra världen mindre farlig på lång sikt.

För inte så länge sedan delades denna uppfattning av Bertrand Russell, stor filosof och matematiker och en av 1900-talets ledande pacifister. (Den framförde han offentligt mellan 1945 och 1949, det vill säga från andra världskrigets slut tills Sovjetunionen byggt en atombomb.)Häri var han överens med Winston Churchill, som utgick från en helt annan ideologisk ståndpunkt.

Den 20 oktober 1945 skrev den store pacifisten i en artikel med rubriken ”Humanity’s Last Chance” (”Mänsklighetens sista chans”) som publicerades i Cavalcade:

För min del skulle jag föredra allt kaos och all förödelse i ett krig fört med atombomben som vapen framför den universella dominansen hos en regering med nazisternas ondskefulla kännetecken.

Russell insåg att det kommunistiska Ryssland stod för exakt samma ondska, och för det fall Sovjetunionen utvecklade kärnvapen stödde han explicit ett föregripande krig. Med hans egna ord, i artikeln ”What America Could Do with the Atomic Bomb” (”Vad Amerika skulle kunna göra med atombomben”):

Om Sovjetunionen inte gav vika […] vore alla villkor för ett rättfärdigt krig […] uppfyllda. En krigsorsak vore inte svår att finna.

Han tillade att det vore utopiskt att be USA nedrusta eftersom det skulle medföra en risk för att landet frivilligt lämnade ifrån sig sin absoluta suveränitet. Enligt hans mening hade det inte varit utopiskt av USA att utnyttja sitt kärnvapenmonopol till att bevara sitt kärnvapenmonopol. I artikeln ”The Bomb and Civilization” (”Bomben och civilisationen”) från 1945 skriver han med en skymt av sorgsenhet:

Om Amerika vore mer imperialistiskt […] skulle amerikanerna kunna använda sin temporära överlägsenhet till att insistera på nedrustning, inte bara i Tyskland och Japan utan överallt utom i USA, eller i varje fall i alla länder som inte är redo att gå in i en tät militärallians med Förenta staterna, där obligatorisk delning av militära hemligheter ingår. Denna politik skulle kunna genomdrivas de närmaste åren; om ett par krig blev nödvändiga skulle de bli kortvariga och snart sluta med en avgörande amerikansk seger. På så sätt kan ett nytt Nationernas förbund bildas under amerikansk ledning, och världsfreden skulle med visshet upprättas. Men jag befarar att respekt för den internationella rätten kommer att hindra Washington från att föra denna politik.

Som Jonathan Rosenberg påpekar i sin uppsats ”Before the Bomb and After. Winston Churchill and the Use of Force” (”Före och efter bomben. Winston Churchill och bruket av våld”) var sir Winstons åsikter ganska lika lord Russells. Under den period då amerikanerna hade kärnvapenmonopol talade Churchill privat om att anfalla Sovjetunionen och framtvinga en uppgörelse innan ryssarna skaffade sig en atombomb. På den tiden var det många framstående amerikanska och brittiska forskare och statsmän som ansåg att ett föregripande krig var nödvändigt för att kärnvapenmonopolet skulle bevaras.

På gott och ont hyste Harry Trumans regering mycket mer konventionella åsikter och var inte böjd att ta till maktmedel för att bevara den tidens mellanstatliga hierarki. De intuitiva föreställningarna hos en stor matematiker som Bertrand Russell, som insåg att något kärnvapenkrig inte kan förekomma om det bara finns en enda kärnvapenmakt, hade inget inflytande över tänkesättet hos en regering som visste att ett nytt krig inte skulle bli populärt. ”Mänsklighetens sista chans”, med Russells ord, gick förlorad.

Dilemmat ligger kvar. Att allt fler stater har kapacitet att förinta världen minskar exponentiellt chanserna för mänsklighetens överlevnad på lång sikt. Den fråga som nu ligger framför oss är huruvida kärnvapenoligopolet kommer att användas till att bevara kärnvapenoligopolet eller ej, och det tydliga och närvarande hotet bär namnet Nordkorea. Med tanke på vad som utmärker dess regim är det högst sannolikt att man så snart man har kapaciteten att förinta världen kommer att använda den som utpressning mot världen, och då blir kriget desto mer smärtsamt och kostsamt.

Det predikament vi befinner oss i ställer frågan vad som är att föredra. Ett föregripande krig i en nära framtid, ett mycket mer förödande krig om tio år eller underkastelse för sannolik utpressning i framtiden?

Den kände amerikanske statsvetaren James Burnham formulerade sig nästan exakt likadant i sin bok The Struggle for the World från 1947:

Om det finns goda skäl att tro att ett plötsligt och kraftfullt angrepp skulle rädda många liv och tillgångar, leda till mindre förödelse och samhällsupplösning, tillhandahålla en större möjlighet att bygga en fungerande världsstat, då är det en moralisk skyldighet att gå till ett sådant angrepp, inte alls ett brott mot moralen.

Burnham fick inte genomslag för sina åsikter men NSC 68, en hemlig promemoria från 1950 och var avgörande för kalla krigets utbrott, erkände dem som ”övertygande argument”.

Jag gör inte anspråk på att ha svaren på alla dessa svåra filosofiska frågor, som har omedelbara politiska konsekvenser.

Som forskare i internationella relationer kan jag ändå understryka att det är nödvändigt att bevara en mellanstatlig hierarki för att vi effektivare ska kunna hantera de många faror som mänskligheten står inför. Denna hierarki är legitim. Stater som har kapacitet att förinta världen har de facto vetomakt i världens angelägenheter och bör därför de jure tilldelas vetomakt. Då skulle antalet stater med kapacitet att förinta världen hindras från att stiga, även till priset av krig.

Carlos Escudé är professor i internationella relationer vid Centre for Advanced Studies, Universidad Nacional de Córdoba i Argentina.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

5) Önskedrömmar av Olle Lidbom

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det franska särfallet av Jeremy Jennings

2) Nationen lever av Steven Grosby

3) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

4) Önskedrömmar av Olle Lidbom

5) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...