Samhälle

På äventyr med Hommerberg

Av Mats Wiklund

Mats Wiklund tycker att den oförtjänt bortglömde resehandboksförfattaren Sigge Hommerberg förtjänar en renässans.

"Till Paris, mitt herrskap! Ska det inte bli skönt att komma ut och lufta på sig och låta sig smekas av kontinentala fläktar en tid? Bara detta att vrida om dörrnyckeln därhemma ett extra varv, stoppa den i fickan och veta att det ska dröja en fjorton dagar innan den ska tas upp på nytt, är en underbar känsla."

Det fanns en tid då jag uteslutande läste Sigge Hommerbergs reseguider (eller resehandböcker som de kallades) för underhållningsvärdet: den flåsiga hurtfriskheten, de vilt grasserande patentuttrycken och den forcerade familjariteten. Här ytterligare en av många stilistiska pärlor:

"Förlåt, att jag tränger mig in så här på hotellrummet, men det ser faktiskt ut som om damens samtliga koffertar och hattaskar redan skulle vara uppackade, och innehållet i min herres lilla resväska kan ju inte ha vållat några större magasineringsbekymmer."

Och så där går han på. Inte bara i Om ni reser till Paris utan i volym efter volym: om Rom (där 1955 års tredje och omarbetade upplaga definierar pizza som "ett slags pannkaka"), London, Österrike, Tyskland, Frankrike, Spanien och andra europeiska städer och stater. Om ni reser-serien sålde i hundratusentals exemplar och gjorde filosofie doktorn i arkeologi som blandade lärdom med "akademiskt skämtlynne" (gammal lundaspexare) till miljonär och ett begrepp. Han visade att utlandssemestern, en möjlighet för allt fler välbeställda svenskar efter kriget, inte behövde förknippas med gravallvarligt inpluggande av årtal och ortnamn.

Hommerberg är säkert både glömd och förtalad. Men även om hans böcker knappast är aktuella för nytryck förtjänar de definitivt att omvärderas och omläsas – av åtminstone två skäl.

Det första är ambitionen att låta resandet vara ett äventyr. Dagens guider till London, Paris och Berlin blir ofta tröttsamma i sina närmast utstuderade ansträngningar att framstå som mondäna. Läsaren antas vara så resvan och blasé att bara det mest obskyra kan stimulera. Att någon idag skulle se fram emot att åka upp i Eiffeltornet är en löjeväckande tanke.

Det andra skälet, som står i förbindelse med det första, är ambitionen att stimulera till lärande. Jag återvände en gång till Forum Romanum utan min Hommerberg - ett misstag som aldrig kommer att upprepas. Tjugo sidor, fint illustrerade och med en nätt liten utfällbar kartskiss, är inte bara föredömligt pedagogiska utan ger också den där svindelkänslan av att ingå i ett historiskt skeende. Och då, plötsligt, får inte bara Rom utan hela syftet med semestern en helt annan innebörd.