Musiken kan inte skiljas från riter
Av Isabelle Ståhl
Jag har hundra tusen hårdrockslåtar att välja mellan på You Tube. Hur ska jag kunna sålla och få samma rituella kärleksrelation till några av dem som jag har till de ikoniserade låtarna på cd-skivor jag köpte för fem år sedan?
Rasmus Fleischer lanserar en lösning på problemet i sin bok Det postdigitala manifestet och den är inte att höja priset på musiken, som vissa tycks tro. Dagens totala överflöd av inspelad musik kan leda till en devalvering av densamma och därför borde vi börja värdera den mer utifrån de platser och upplevelser där den ackompanjerar oss, menar han. Jag är själv välbekant med hur musik i nattliga utomhussammanhang kan förgifta blodet som en omdömesförlamande drog och madeleinekakigt katalysera minnen som gömt sig länge i medvetandets bakgårdar.
George Bataille ansåg att vårt liv dikteras både av nyttoinriktat överlevnadstänkande och av överträdelsens heliga sfär där vi förverkligar vår mening i extasen, offret och förlösandet. Fleischer är inne på ett liknande spår och menar att om man måste offra något för att komma åt en musikupplevelse så höjs dess värde.
När jag mödosamt avverkade ett skogsparti för att hitta till en dubstepklubb på aktivitetshuset Cyklopen i Stockholm så kändes det att jag kom så mycket närmare musikupplevelsen än vanligt. De enorma högtalarnas massiva djupbas nådde in genom mina örons allra mest djupliggande primatorgan och dubsteppen berusade mig.
Denna aspekt av musiken bortser dagens nymodighetsfetischistiska musikkritiker från. Deras besatthet i releasedatum är tröttsam. Postdigital musikkritik bör inte bedöma musik som objekt utan i termer av händelser, menar Fleischer.
Under internets barndom spådde teknikdeterministerna att allt fysiskt skulle digitaliseras. Rasmus tror snarare att vi är i en postdigital era där print-on-demand följs av nya maskiner som förvandlar en pdf-fil till en pocketbok och där närvaro värderas högre än mp3-filer. Bokförlagen är illa ute om de följer skivindustrins fotspår.
Under största delen av musikens historia har den varit oskiljbar från sitt sammanhang och bunden till ritualer. Samma utveckling bör vi bejaka nu, menar Fleischer och jag tror att han är inne på rätt spår.