»Islam behöver delas upp«
Av Niels Barfoed
Årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, ser paralleller mellan islamismen och de äldre totalitära läror hon har upplevt och skrivit om. Detta är en bearbetad version av Niels Barfoeds intervju i Weekendavisen 41, 2006.
Akademier har alltid undvikit känsliga ämnen. Och ju brandfarligare de är, desto mer tittar man åt ett annat håll. Så var det även på 1930-talet.
Och så var det i Svenska Akademien, när Rushdie på sin tid stod i skottlinjen, ”nicht wahr?”
– Har Rushdie rätt, när han säger att islamismen är den nya totalitarismen?, frågar jag.
”Självklart har han rätt.”
– Kan vi då inte trösta oss med att det åtminstone inte finns något Kreml nu, inget högkvarter? Är inte det en fördel?
”Stalin är död, ja. Gud är inte död. Partiet har ersatts av Gud och politbyrån av mullorna.”
Och Herta Müller förundras över att det efter nazismen, som hennes far tjänade i SS, och kommunismen, som var den luft hon andades i Rumänien, skulle komma ännu ett totalitärt hot. Hon och hennes familj tillhörde den tyska minoriteten i Rumänien, och sin barndom och ungdom tillbringade hon i Ceausescus diktatur, tills hon lyckades ta sig till Västtyskland. Det är snart tjugo år sedan.
Därför vet hon vad som rör sig inom den europeiska islamismen. Hon har själv upplevt en parallell.
”De vill utmärka sig inför högkvarteret, visa hur duktiga de är. De tyskar som utgjorde en minoritet i Rumänien var också mer tyska än de riktiga tyskarna. De var närmast anakronistiskt tyska. De danska muslimer som anstiftat hela Muhammedaffären har haft ett intensivt profileringsbehov – som de till på köpet tillfredsställde med djupt tvivelaktiga medel. Hur den franska ”grishuvuds”-teckningen än presenterades, så visar det faktum att den överhuvudtaget togs med i mappen vilken nivå det är fråga om – och att syftet var att hetsa.”
– Religiöst legitimerad hets …
”De har sin gud, som sagt. Ja. Men om deras gud välsignar den sortens metoder, så måste man fråga sig: Vilket slags instans är Gud för dessa människor? Jag har ingen gud, men jag har något annat: vissa sammanhängande värden. Jag bryr mig inte om ifall andra håller sig med en gud, det är deras problem. Var och en får bestämma var han eller hon hämtar sina värderingar, vad han eller hon bygger sitt liv på, och vad som driver honom eller henne att arbeta för det ena och motarbeta det andra. Men ingen är bättre än de andra. Därför kan jag inte heller acceptera att kallas ”otrogen” av islamisterna. Det är nedsättande. Och på det hela taget – oavsett vad vi tror eller inte tror – är de trots allt skyldiga oss respekt.”
– Eftersom …?
”Du menar: För vad? För det vi uppnått i västvärlden. Vi har uppfunnit individen. På denna uppfinning baserar sig våra lagar, institutioner och rättigheter. Den enskilda människan är viktig. Och hos oss får hon definiera sig som hon behagar. Detta faktum måste andra kulturer se i ögonen, erkänna och leva med. Och vi har uppfunnit toleransen. Den är ett av våra centrala värden. Att förlöjliga den är också en kränkning.
Jag tycker det är härligt att vi till exempel har något som heter balett. Och har något som heter mode. Människokroppen är vacker; därför visar vi upp den. Den är vacker i alla sina varianter och uppenbarelseformer, allt från den så kallade klassiska gestalten till invalidens kropp i all sin särprägel och individualitet. Vi har lov att visa fram kroppen, eftersom vi värdesätter den. Det är en rätt vi har kämpat oss till, och som är en del av vår självförståelse.”
– Att imamerna vände sig till de religiösa centren i Mellanöstern har tolkats som en desperat reaktion på den förödmjukelse som muslimska invandrare i Europa har utsatt för, från inkvarteringsförhållandena i asylförläggningarna till storstädernas integrationsproblem. Muhammedteckningarna var droppen som fick bägaren att rinna över, heter det.
”Det är att blanda samman två skilda saker. Varje omänsklig behandling är självfallet kränkande och smärtsam. Men det drabbar ju alla utsatta människor i den moderna världen. Förödmjukande behandling från det offentligas, från ”systemets” sida är inte förbehållen muslimer. Muslimerna har ingen särställning här. Vad hjälpte det den muslimska minoriteten i Holland att man slaktade en filmregissör? Vad hjälper det människorna i flyktingförläggningarna att imamerna springer iväg till översteprästerna i Mellanöstern? På vilket sätt förbättrar det förhållandena i invandrargetton att man hotar tecknare till livet? Det gör inte att ungdomarna får arbete. Självklart är det förfärligt att skickas tillbaka, särskilt för någon som har flytt för sitt liv. Men det är inte i moskén som lösningen på problemen ligger. Den ligger i en ändrad lagstiftning, i de västerländska institutionerna och opinionerna. Det är där som slaget ska stå.”
– Vad ska då till exempel opinionen göra?
”Man måste konstatera att vi tyvärr inte vet hur vi ska förhålla oss till den islamiska totalitarismen. Vi är orienteringslösa i vårt möte med den och uppträder förvirrat och går i alla möjliga riktningar – om vi inte helt enkelt säljer ut våra egna värderingar. Ett tyskt damfotbollslag skulle nyligen spela i Iran och tvingades anlägga den muslimska slöjan för att få lov att spela. Det är ju skrattretande. Ren rådvill opportunism! Hur långt är vi beredda att förneka oss själva för att behaga de radikala mullorna?”
– Men vad är det då som krävs, enligt din mening?
”Det finns ett utopiskt svar och ett pragmatiskt. Det behövs en uppdelning inom islam. Politik är politik, och tro är tro. Och dessa två måste skiljas åt. Det gäller i det stora som det lilla. I storpolitiken och i invandrargrupperna. Men det vi ser är stalinism i religiös förklädnad. Det är det ena. Den pragmatiska vägen är att inte lämna dissidenterna i sticket utan stödja demokraterna bland de invandrade muslimerna så mycket vi kan. Så mycket att det blir allt mindre riskabelt att ansluta sig till dem.”
– Och opinionens uppgift i förhållande till regimerna i Mellanöstern?
”Vi måste vara realistiska. Minns du inte hur folk förr i tiden, decennium efter decennium, lyssnade efter små tecken på förändringar till det bättre i Östeuropa; än var det tecken i sol och måne här och än var det töväder där, visst. Och folks tålamod var oändligt, och – inte ett smack hände. Precis på samma sätt är det med till exempel Iran idag. Ända sedan ayatolla Khomeinis död har folk klappat i sina små händer när det hördes lite liberaliseringsretorik, som till sist ändå inte ledde till något. Och pessimistiska dissidenter kallades för domedagspredikanter. Iranierna är fortfarande offer för en stat i staten, prästernas stat. Under kommunismen kallade vi den nomenklaturan. Och till på köpet har de tagits som gisslan i den patriotiska atomvapenkampanjen. Låt oss inte upprepa det förflutnas misstag.”
– Hur ska den realismen komma till uttryck?
”Jag skulle önska att vi lade ner minst lika mycket energi på att ta totalitarismen på allvar och till exempel bekymra oss för Israel i förhållande till den kommande iranska kärnvapenmakten, som på att odla den heliga, rutinmässiga antiamerikanismen, som sätter all kritisk analys och alla balanserande värderingar på standby. I medierna hör man till exempel inte mycket om ryssarnas deal med iranierna, om deras skumma motiv i spelet om Iran och deras leveranser av uranteknologi till mullorna. Och får vi ändå höra något om det, så framkallar det inte för den skull någon större uppståndelse! Och det trots att man i en gudsstat har Gud som förevändning för allt, även för att använda atomvapen. Men nej, det hetsar inte upp oss. Inte heller hetsar det upp oss att den fanatiska islamismen i form av iranska terrorister, som strömmar över gränsen till Irak i en ohelig allians med Saddams forna anhängare, dagligen går till mordiska angrepp på befolkningen. Det enda vi kan tänka på i det sammanhanget är den amerikanska närvaron och oljan-oljan-oljan.”