Nationalister och relativister i samma båt
Av Johan Lundberg
De som förringar faran med islamism har mycket gemensamt med dem som utmålar islam som ett hot mot svensk kultur. I bägge fallen ser man muslimer som ett enhetligt kollektiv samt fäster vikt vid det som skiljer snarare än förenar folk från olika kulturer.
Från fatwa till jihad
Så förändrade Rushdieafären vår verklighet
KENAN MALIK
Översättning: Joachim Retzlaff
Voltaire 2009
Världens lyckligaste folk
En bok om Danmark
LENA SUNDSTRÖM
Leopard förlag 2009
Reflections on the
Revolution In Europe Immigration, Islam, and the West
CHRISTOPHER CALDWELL
Doubleday 2009
Det finns ingen anledning att hymla om det: Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är en av de mer obehagliga böcker jag har läst. Nu hör det till saken att jag har en rätt begränsad erfarenhet av obehagliga böcker. Jag är nämligen av den åsikten att man bör ägna sin tid åt någonting mer konstruktivt än att läsa böcker av nazistiska förintelseförnekare, antisemitiska konspirationsteoretiker och nyfascistiska rasteoretiker. Men medan de flesta böcker som har förutsättningar att upplevas som obehagliga sällan når bokhandelsdiskarna och än mindre blir uppmärksammade i media, så har Lena Sundströms bok blivit hyllad i de flesta dagstidningar samt därtill nominerad till Augustpriset i fackboksklassen. Vilket innebär att den alltså av ”expertisen” anses vara en av årets fyra-fem bästa svenska fackböcker.
Lena Sundströms bok handlar om Danmark, närmare bestämt om främlingsfientliga tendenser i Danmark och i synnerhet om den kritik mot islam som har vuxit sig stark på senare tid. För att undersöka grogrunden för rasism i Danmark väljer hon att bosätta sig några månader i Köpenhamn. Det märkliga är kanske inte så mycket att Sundström inte kommer fram till speciellt mycket under sin studievistelse. Värre är att hon inte tycks göra några som helst ansträngningar att fördjupa sig i de problem som boken är ämnad att behandla.
Det finns i princip inga hänvisningar till de många böcker som har skrivits om utvecklingen i Danmark efter Muhammed- karikatyrerna, men det finns heller inte några hänvisningar till de ännu fler böcker som ägnats åt multikulturalism generellt sett, om yttrandefrihetsfrågornas relevans efter Rushdie-affären, kriget mot terrorn efter 11 september och så vidare. Sundström förefaller likaledes helt ointresserad av islam: inga resonemang förs i boken om islams olika utvecklingsfaser eller förgreningar i nutiden. Avgränsningar mellan olika sorters muslimer eller försök att definiera islamismen som rörelse lyser helt med sin frånvaro. De referenser som finns är genomgående till västerländsk och huvudsakligen svensk och amerikansk populärkultur. Intresset för den så kallade Andre förefaller med andra ord vara milt uttryckt begränsat.
Nutida svenska värderingar, huvudsakligen framförda av människor som bor i Stockholm och arbetar inom media, framställs i boken genomgående som ett slags obestridliga sanningar, som man aldrig behöver argumentera nämnvärt för. Det obehagliga med boken har inte minst att göra med just denna attityd, vilken noga besett uppvisar en påtaglig likhet med inställningen hos de danska rasister som Sundström säger sig vända sig emot.
Som ett exempel kan anföras det besök som hon i slutet av sin bok gör hos ett äldre danskt par som är medlemmar av Dansk Folkeparti. Besöket är sannolikt tänkt att utgöra någon sorts kulmen i boken: äntligen skall vi få möta de människor som boken säger sig handla om.
Paret ifråga befinner sig onekligen så långt man kan komma från storstadens chica tyckar-elit, de saknar inte bara högre utbildning utan utgör även – med sin tydliga avsaknad av en coolt garderad attityd – en uppenbar avvikelse från den sorts människor som Sundström har för vana att umgås med.
Det är under samtalet med detta par som jag plötsligt inser hur den nidbild som Sundström skapar av sina meningsmotståndare egentligen är ett träffande porträtt av henne själv. Vad paret säger i klartext är inte så mycket konstigare än att de ogillar islamister. Varje person med blott en smula mer bildning än Sundström vet att islamism historiskt sett är en rörelse med anknytning till nazismen, varför påpekandet ifråga kanske inte framstår som överdrivet kontroversiellt.
Men icke för Sundström. Hon bemöter inte parets påpekanden med att diskutera islamismens väsen utan med att – återigen med en införstådd blinkning till läsaren, hehe – fråga: Har ni många islamister här i den lilla byn Kjellerup? Därpå påpekar Sundström att parets blickar hårdnar så fort de börjar diskutera muslimer: ”Och jag blir lika förvånad varje gång det händer. Över föraktet som plötsligt finns där i blickarna.” Varefter hon skriver att det som hon finner så skrämmande med dessa människor är att ”de verkar så säkra på sin sak”: ”Kanske är det deras 100-procentiga tvärsäkerhet som gör att jag känner mig så skeptisk.”
En person vars blick dock inte lyser av förakt emellanåt är Lena Sundströms. Hennes blick är nämligen föraktfull hela tiden, och hennes tvärsäkerhet är så hundraprocentig att hennes resa till Danmark inte får henne att vika en enda liten tum från den övertygelse som hon hade redan innan hon kom dit. Och varför skulle hon det? En person som är så övertygad om sin egen kulturs förträfflighet, anser sig givetvis inte ha någonting att lära av vare sig islam eller islams kritiker.
Denna inskränkthet gör Lena Sundströms bok omöjlig att läsa med behållning. Att någonting överhuvudtaget har skett i omvärlden som har gjort det befogat att känna skepsis och oro inför tendenser inom nutida islam förnekas lika envetet som tjurigt. Till synes helt omedveten om exempelvis terrorattackerna i Londons tunnelbana 2005 (med ett femtiotal dödsoffer), Rushdieaffären (med ett fyrtiotal döda) och 11 september-attentaten, jämför Sundström hotet från islamismen med larm om bakterier i köttfärs och lösgodis, dock med den skillnaden att ”hotet från muslimerna verkar hålla i sig något längre”, vilket kan antas bero på: ”1. Muslimer är farligare än lösgodis och potatis och köttfärs. 2. Vi tycker att det är lättare att avstå från muslimer än det är att avstå från lösgodis och potatis och köttfärs.”
Så håller det på. Själva grundtanken är att det inte finns något som helst konkret skäl, vare sig i Norden eller någon annanstans, till att frågan om integration har ventilerats flitigt i media på senare tid. Att det under de senaste tio åren blivit fullkomligt legitimt att – som Sundström också själv gör – propagera för att yttrandefriheten inte bör omfatta yttranden som kan uppfattas som hädiska och att den därmed alltså i praktiken bör upphöra att gälla (med tanke på att yttrandefriheten finns till just för att slå vakt inte om människors möjlighet att säga trevliga saker som ingen har något att invända emot utan just för att kunna yttra sådant som kan uppfattas som obehagligt och stötande av vissa i samhället) är ingenting som Sundström tycker är anmärkningsvärt. Lika litet tycks hon mena att det finns problem med att vissa befolkningsgrupper propagerar för införandet av sharialagar eller att man från samhällets sida legitimerar ett kvinnoförtryck som inte hör vår tid till, genom att exempelvis införa olika öppettider för kvinnor och män på badhus men också genom att förringa hedersbrott.
Nej, med Sundströms begränsade blickomfång, fokuserat som det är på vad som visas i tv och står att läsa i tidningar, beror människors skepsis mot islam bara på vad som visas i tv och står att läsa i tidningar.
Problemet med Danmark är – om jag har förstått Sundström rätt – att man i media inte har varit lika mån om att få folk att tänka rätt som man har varit i svenska medier. Danmark förvandlas därmed till ett skräckexempel på hur det kan gå om man för upp till ytan och börjar debattera frågor om integration och om olikheter mellan olika kulturer och religioner.
Att den muslimska invandringen till Europa ökat markant under de senaste decennierna och att européers skepsis mot muslimer har ökat proportionerligt med den muslimska inflyttningen, anförs annars som obestridliga faktum och argument i Christopher Caldwells Reflections on the Revolution in Europe. Immigration, Islam and the West. Trots att den driver en tes som är diametralt motsatt Sundströms har den blivit rosad i Storbritannien även av vänsterliberala skribenter.
Caldwells bok är dock så mycket mer intellektuellt redig och på relevanta empiriska data grundad att den borde förtjäna ett bättre öde än att jämföras med Sundströms illa formulerade banaliteter. Men just det faktum att Sundström har Augustpris- nominerats gör att det finns anledning att väga hennes alster på en mer finkalibrerad våg än den förtjänar. Caldwells bok utgår från tanken att invandringen under efterkrigstiden skiljer sig fundamentalt från det tidiga 1900- talets folkomflyttningar, just därför att integrations- och assimileringsprocessen var enklare mellan västerländska folkslag, vilkas kulturella olikheter var mindre än dem mellan sekulariserade västerlänningar och muslimer.
Enligt Caldwell utgör den muslimska invandringen på grund av sin betydande omfattning, muslimernas skepsis mot den västerländska civilisationen, deras helt berättigade ovilja mot att omfatta den materialistiska, andefattiga och sexualiserade västerländska kulturen, tillsammans med västerlandets egen negativa självbild, ett hot mot de västerländska värdena. De senare identifierar Caldwell med de upplysningsvärden som hotas inte bara av islam utan också av den relativism som kännetecknar den identitetspolitik som har ett så starkt grepp om det offentliga samtalet i västvärlden.
Problemet med Caldwells resonemang är dock att upplysningstänkandet inte låter sig uppfattas som nödvändigtvis sammantvinnat med den europeiska befolkningens rötter. Det går inte att förneka att det finns många européer som i kraft av exempelvis just identitetspolitiken inte vill kännas vid upplysningstanken och dess universalistiska anspråk. Att folk är födda av europeiska föräldrar är således ingen som helst garant för att upplysningsvärdena kommer att omhuldas och bevaras. På motsvarande sätt kan man inte postulera att folk från arabvärlden är predestinerade att för all framtid omfatta upplysningskritiska åsikter. Att man kommer från Irak innebär lika litet att man måste vara förespråkare för sharialagar som att en student i Oxford måste vara anhängare av Voltaire och Mill.
De riktigt allvarliga problemen uppstår dock när man i en civilisation inte längre ser det som sin uppgift att vidmakthålla och vårda upplysningsvärdena. Det är mer det som framstår som roten till framtida konflikter och kulturella försvagningar än folkomflyttningarna som sådana.
En som dock på ett föredömligt sätt reder ut denna problematik och därvidlag lyckas göra en viktig distinktion mellan kollektiv av etniska befolkningsgrupper och olika värdesystem är Kenan Malik, vars senaste bok Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet, snabbt översatts till svenska på initiativ av Voltaire Publishing.
Malik, som själv härrör från en muslimsk familj och har sin bakgrund i trotskismen och den brittiska antirasism- rörelsen på 1970- och 80- talen, behandlar samma problematik som Sundström, men knyter framställningen till i huvudsak perioden från fatwan mot Salman Rushdie och framåt. Detta gör att även de danska Muhammedteckningarna kommer att inta en framträdande plats i hans framställning.
Maliks tes är att hela det västerländska samhället under perioden mellan Rushdie-affären och Muhammed-krisen har genomgått en drastisk förändring. När Khomeini uttalade sin dödsdom mot Salman Rushdie så var det förvisso inte så att alla intellektuella runtom i världen tog parti för Rushdie. Men väldigt få visade förståelse för den iranska ledningens sätt att resonera och ingen klandrade Rushdie för vad han hade skrivit i Satansverserna. Med Muhammedteckningarna har opinionen svängt: nu är det plötsligt legitimt för merparten av västerländska regeringschefer, utrikesministrar och intellektuella att uttrycka förståelse för dem som formulerar dödshot mot västerländska publicister. Liksom det är legitimt att även från västligt håll rikta kritik mot dem som hädat religionen.
Vad är det då som har hänt under perioden från Rushdie fram till idag? Malik menar att förändringen hänger ihop med identitetspolitiken. I den klassiska antirasistiska kampen handlade det om att individer tillsammans tog fighten mot rasisterna – detta i syfte att alla skulle få samma rättigheter och friheter. Där gjorde därför människor med afrikanskt, arabiskt, indiskt och asiatiskt ursprung gemensam sak. Muslimer på den tiden identifierade sig inte som just muslimer utan i raskravallerna benämnde sig invandrare gemensamt som ”svarta”. Detta har dock drastiskt förändrats. Med den postmoderna identitetspolitiken har folk i allt högre grad kommit att uppfatta sig som exponenter för en viss grupp vars kulturella särart till varje pris bör bejakas och bevaras. Från att ha poäng-terat likheterna mellan människor, det som håller oss samman, har man alltså övergått till att betona olikheterna och särdragen, det som skiljer människor från olika grupper från varandra.
Multikulturalismen leder därför i sin förlängning till en närmast förmodernistisk klanmentalitet, där man ständigt vaktar på den egna gruppens intressen. Att man genomgående uppfattar samhället i termer av kollektiva grupper och intressen snarare än som en samling individer, blottläger multikulturalismens destruktivt reaktionära karaktär, liksom det kastar ljus över de likheter som jag tycker mig se mellan en författare som Lena Sundström och de rasister som hon menar sig kritisera. Och då handlar det inte bara om att både hon och de som ogillar muslimer tenderar att se muslimerna som ett enhetligt kollektiv. Medan Sundström tycks mena att allt tal om att det finns muslimer som av olika anledningar är problematiska är överdrivet, har de som hon kritiserar å sin sida uppfattningen att det är överdrivet att påstå att det finns moderata muslimer som lätt låter sig integreras. I intet fall finns viljan att se gruppen muslimer som en förhållandevis disparat samling människor, med destruktiva likväl som konstruktiva tendenser.
Malik visar dock att muslimer inte inledningsvis reagerade mot vare sig Rushdies roman eller mot Muhammedteckningarna. Fatwan mot Rushdie är också svår att förstå om man inte ser den i relation till motsättningar mellan sunni- och shia-muslimer, och att den innebar ett sätt för Irans regim att ta ett initiativ i världspolitiken, vilket man gjorde genom att spela ut det kränkthetskort som skulle visa sig ha framtiden för sig.
Men likheterna mellan multikulturalister och rasister upphör inte där, ty den sorts rasism som frodas längst ut på högerkanten är i grunden en karbonkopia av den ideologi som är styrande för dem som i Lena Sundströms anda pläderar för vikten av att olika minoritetsgrupper bör ha möjlighet att renodla och bejaka sina särdrag. De islamister som protesterar mot den västerländska kulturens värdeupplösning och brist på normer och i motsätttning till detta konstruerar en påhittat traditionstrogen ideologi och just i detta avseende därtill menar sig vara motarbetade av etablissemanget, har ju exakt samma sorts världsbild och självförståelse som de högerextremister som menar att invandrare är ett hot mot den egna kulturens särart.
Menar man som Lena Sundström att vi måste visa tolerans mot och inte demonisera de radikala muslimerna, så måste väl samma sak gälla nyfascisternas ideologi. Deras identitet, symboler och övertygelser bör väl rimligtvis förtjäna samma respekt? Och accepterar vi att islamister vill bränna hädiska publikationer och döda de ansvariga, måste vi väl i konsekvensens namn acceptera att även fascister vill bränna böcker som de menar hotar deras kultur samt döda samma böckers författare.
Som tur är, finns dock ingenting som tyder på att nyfascisterna är på frammarsch i vare sig Sverige eller Danmark. Att fullfölja identitetspolitiken i enlighet med Lena Sundströms recept riskerar däremot att skärpa motsättningarna mellan olika grupper på ett sätt som gör att vi på sikt riskerar att gå samma öde till mötes som nationer som Ungern och Ryssland, där partier med betydligt värre dagordningar än Dansk Folkeparti växer sig starka.
För den som under några månader vill studera intoleransens och främlingshatets mekanismer hade det nog varit mer givande att bosätta sig där än i Köpenhamn. Eller varför inte ta steget fullt ut, och studera det religiösa förtryckets mekanismer genom att försöka leva som utövande pingstvän i Saudiarabien eller Iran? Där kan man kanske som bonus dessutom få en lite mer nyanserad förståelse av den liberala demokratins värde och innersta principer.