Vi står nu mitt i slutet av tiden efter kalla kriget. Lika naturligt som åren 1918–1939 benämns ”mellankrigstiden”, kan 1989–2016 komma att benämnas ”efter kallakrigstiden”.

Det har varit en era i världshistorien karaktäriserad av USA:s och Västeuropas ledarskap, fred och demokrati och marknadsekonomins framsteg. Det var även en era av idealism. Det internationella systemet skulle verka enligt idén att regenter kan tappa sin legitimitet när de begår övergrepp på sitt folk. Konsekvensen var att humanitära interventioner inte bara blev en rättighet utan var en moralisk skyldighet.

Denna era står nu inför stora utmaningar både utifrån och inifrån väst. Världen över hopar sig oroande tecken med ökande konfliktnivåer och större inslag av geopolitik som folkrätten misslyckas med att begränsa. Inifrån västmakterna ökar stöden för anti-etablissemangspartier och nationalistiska strömningar samtidigt som tilltron för gemensamma lösningar minskar. En av liberalismens grundsatser är att handeln knyter oss närmare och förhindrar krig. Men idag ökar protektionismen, vilket framförallt är märkbart genom valet av Donald Trump till president och brexitomröstningen.

Samtidigt som den nuvarande eran tycks gå mot sitt slut, är det 25 år sedan Sovjetunionen formellt upplöstes. Det är därför intressant att ställa frågan hur det svenska säkerhetspolitiska läget förändrats sedan dess, eller kanske mer tillspetsat, hur vi förvaltat tiden för att förbereda oss på ett sämre säkerhetsläge.

Sovjetunionen var Sveriges fiende. För att möta det hotet lade Sverige tidvis över 3 procent av BNP till försvaret. Det svenska flygvapnet var vid en punkt världens fjärde största och stora delar av samhället var krigsplacerat i totalförsvaret. Det inkluderade allt ifrån sjukhus och apotek till civila fartyg och lastbilar.

I och med Sovjetunionens upplösning föll inte bara Warszawapaktens militära förmåga utan unionen ersattes av femton självständiga stater, där många sedermera började orientera sig mot väst. I Ryssland rådde kris och osäkerhet i resan från planekonomi till marknadsekonomi, och från ett auktoritärt politiskt system till större inslag av demokrati. De interna oroligheterna i Ryssland ledde till en maktkamp mellan president Jeltsin och Dumans talman Khasbulatov som kulminerade 1993 med att Jeltsin besköt parlamentet med stridsvagnar. Därefter införde han en ny konstitution som ger omfattande makt till presidenten, den konstitution som ligger till stöd för Putin idag.

I Sverige följde regeringen noggrant Sovjetunionens upplösning och framförallt de baltiska ländernas självständighetskamp på andra sidan Östersjön. Regeringen Bildt betraktade inte faran som över utan skrev i försvarspropositionen 1991/92:102 att alliansfriheten innebar en ”skyldighet att upprätthålla en betryggande försvarsförmåga för att vi ska kunna vara neutrala i händelse av ett krig i vårt närområde. Ingen annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sverige”.

När smatterbandet av de tidigare Sovjetländernas självständighetsförklaringar startade utropade även den ryska delrepubliken Tjetjenien sig självständigt. Jeltsin valde att 1994 försöka återta kontrollen av republiken med vapenmakt, men han fastnade i ett enormt impopulärt krig. Det blottade hur illa ställt det var i de ryska väpnade styrkorna och moralen var i botten. 1996 slöts ett avtal om eldupphör som innebar att Ryssland i praktiken såg sig besegrat och Tjetjenien förblev de facto-självständigt.

Samtidigt öppnades nedrustningens dammluckor i Sverige med försvarsbeslutet 1996. Det byggde på principen om ett ”anpassningsförsvar” och antagandet att Sverige skulle få minst ett års förvarning före en större konflikt. När nedrustningen fullbordats hade Försvarsmakten gått från att 1989 bestå av 115 stridande bataljoner, 46 ytstridsfartyg, 12 ubåtar och 320 stridsflygplan, till att 2015 bestå av 8 stridande bataljoner, 7 ytstridsfartyg, 5 ubåtar och 100 stridsflygplan. Utöver detta avskaffades bland annat totalförsvaret och 28 kustartilleribataljoner. Allt gick dock inte till spillo, mycket av den svenska överskottsmaterielen skickades till de nyligen självständiga staterna i Baltikum.

Omvärldsläget fortsatte att förbättras och 1999 gick de tidigare Warszawapaktsländerna Polen, Tjeckien och Ungern med i Nato. Försvarsberedningen drog samma år slutsatsen att ”invasionsföretag syftande till ockupation av Sverige ter sig inte möjligt att genomföra under de närmaste tio åren” (DS 1999:55). I klartext fanns det ingen anledning att ha kvar det nationella försvaret, utan det drogs ned med en passus om att skala upp ifall omvärldsläget blev sämre. Det var fönstret för den strategiska timeouten.

Minskningen av försvaret kan i och för sig förefalla rimlig om man beaktar att Ryssland befann sig i sin svagaste position i mannaminne. 1998-99 genomled Ryssland en ekonomisk kris – till och med den svenska BNP:n var större än den ryska. Mellan 1999 och 2000 utkämpade Ryssland det andra Tjetjenienkriget med Putin som premiärminister. Stödet från Jeltsin och krigets popularitet gjorde att Putin lyckades gå från en doldis i den ryska regimen till vald president tidigt år 2000.

Trots alla de positiva tecknen i världen reserverade sig fyra moderata riksdagsledamöter i försvarsutskottet mot nedrustningspolitiken och dess hoppfulla grund. De gick emot Försvarsutskottets betänkande 1999/2000: FÖU02 med motiveringen att ”propositionen saknar grund i en trovärdig säkerhetspolitisk bedömning”, vilket skulle leda till fel slutsatser för den svenska försvarspolitiken, bland annat Rysslands möjliga utveckling. I retrospektiv en klok reservation, speciellt om man tar hänsyn till hur snabbt det går att demontera militär förmåga och hur lång tid det tar att bygga upp den.

Därefter kom den händelse som kanske hade störst positiv påverkan på svensk säkerhetspolitik efter kalla kriget: Natos utvidgning 2004 då sju centraleuropeiska länder och, framförallt, Estland, Lettland och Litauen inkluderas. Detta gjorde att Nato befann sig mellan Ryssland och Sverige. Hur positiv denna utvidgning än var medföljde även en allvarlig bieffekt för Sverige. Under kalla kriget var den skandinaviska halvön en flank, medan den geopolitiska tyngdpunkten i konflikten låg på den centraleuropeiska slätten.

Idag ligger centrum för den geopolitiska konflikten mellan öst och väst i Östersjön och i Sveriges direkta närområde. Sverige kommer därför att dras in på ett tidigt stadium i en rysk-baltisk konflikt vare sig vi vill det eller inte; något som ambassadör Bringéus bekräftar i sin utredning från september i år. Natoutvidgningen har alltså inte bara skyddat oss, utan även placerat oss mitt i konflikten.

Ett av Rysslands övergripande mål är att bli erkänt som stormakt, med särskilda rättigheter i dess grannstater. Detta gör de baltiska ländernas självständighet svårsmält för Ryssland och framförallt då de är de enda postsovjetiska länderna som gått med i Rysslands huvudfiende Nato. Att Nato, som bygger på löftet om ömsesidiga försvarsgarantier, sedan saknar förmågan att uppfylla sådana garantier och stå emot Ryssland militärt i Baltikum och Östersjön sammanfattar mycket av vad Ryssland har att tjäna på att starta en konflikt.

Under Putins två första mandatperioder 2000–2008 fyrdubblades BNP när oljepriset sköt i höjden. Under samma tid genomförde Ryssland en långsiktig subversionskampanj mot Georgien som resulterade i Georgienkriget 2008. Året innan hade den svenska försvarsberedningen dragit slutsatsen att det ”ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen [är] ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”, vilket skulle definiera vår syn på Ryssland. Det var i det efterföljande försvarsbeslutet, men efter det då gällande omvärldsläget, som nuvarande utformning av Försvarsmakten beslutades, insatsorganisationen 14 (IO14).

Försvarsbeslutet 2009 var det första lilla steget tillbaka från en doktrin fokuserad på internationella operationer mot en nationell inriktning. Internationella operationer kräver väldigt korta ledtider, stor flexibilitet och lättrörliga trupper. Nationellt försvar, däremot, kräver avancerade och dyra plattformar som tar väldigt lång tid att utveckla samt hög skyddsnivå.

Efter erfarenheterna från Georgienkriget påbörjade Ryssland reformeringen av de väpnade styrkorna som gjort att de idag gått från 510 miljarder till 807 miljarder, eller från cirka 3 procent av BNP till 5,4 procent. Till det ska bland annat delar av den hemliga budgeten och delar av inrikestruppernas budget adderas. Som jämförelse har den svenska försvarsbudgeten under samma period, efter det kaukasiska lackmustestet, gått från 1,2 procent av BNP till 1,1 procent, från 44 miljarder kronor till 45 miljarder kronor. Detta kan ytterligare jämföras med Tyskland som nu har lovat att höja sitt försvarsanslag från 1,2 procent till 2 procent, vilket skulle innebära en ökning med ungefär 230 miljarder kronor om året, eller 4,5 gånger storleken på Sveriges försvarsanslag.

Sifferexercisen är dock aldrig helt korrekt. Å ena sidan försvinner mycket pengar i Ryssland i korruption, å andra sidan är köpkraften för de pengar Ryssland spenderar väsentligt högre än i väst. En jämförelse med Big Mac-index, en indikator på köpkraft, ger att kostnaden för samma produkt i Ryssland är 40 procent av vad den är i Sverige. Det går även att säga att den ryska regeringen har en mer förlåtande syn på hur de finansierar sina väpnade styrkor i med sådant som lokalhyror, arbetsgivaravgifter och övertidskostnader. Emellertid understryker diskrepansen i försvarsanslagen ett bestående fenomen inom svensk säkerhetspolitik: en bristande strategisk reaktionsförmåga. Det frestar att göra liknelser med försvarsbeslutet 1925, som lämnade Sverige nedrustat inför andra världskriget, men det går nog rent generellt att konstatera att svensk rustning alltid kommer tio år försent.

Ryssland har rustat upp i åtta år och omvärlden har börjat reagera efter Rysslands invasion av Ukraina. I Sverige kretsar den politiska diskussionen fortfarande, lite tillspetsat, kring hur snabbt eller långsamt den militära förmågan ska få fortsätta att falla. Inför försvarsbeslutet 2015 saknades det 30 miljarder kronor för Försvarsmakten för att anpassa sig till den organisation som beställdes 2009. Eftersom tillskottet bara blev 10 miljarder kronor handlar det för Försvarsmakten om att, med Flygvapenchefens ord, fördela ett underskott likväl som ett tillskott. Två tredjedelar saknas. Än värre blir det när man betänker att dessa 30 miljarder kronor behövdes att fylla upp basplattan, det vill säga för att få allt som antas fungera att fungera. Istället tillsköts 10 miljarder kronor, som även skulle räcka till ytterligare kostnader såsom höjda arbetsgivaravgifter för unga och sådant som inte tillhörde basplattan, såsom trupp på Gotland och ubåtsjaktsförmåga.

Det är dock inte bara den militära nedrustningen som gör oss oförberedda för dagens säkerhetsläge, än värre är den mentala. Säkerhetspolitiken präglas av en fredsrationell logik som gör sig påmind i allt ifrån svårigheten att få miljötillstånd för att öva på Gotland till centraliseringen av all försvarsmateriel på en plats. Det uppfattas idag som avgörande att Försvarsmakten befinner sig i ekonomisk balans, medan den verksamhetsmässiga balansen kommer på en avlägsen andraplats.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Detta kan illustreras av Fredrik Reinfeldts uttalande att ”försvaret är ett särintresse”. Detta visar på vidden av anpassningen som väntar: från mental nedrustning till dagens säkerhetsläge. Diskrepansen blir smärtfull när de som är medlemmar i en försvarsallians höjer sina försvarsanslag till 2 procent av BNP samtidigt som det allianslösa Sverige sänker sitt till 1,1 procent. Viktigt att inse är att Sverige inte kan stå utanför just den konflikt som de länderna rustar sig för.

Visserligen är den mentala nedrustningen ingen överraskning. Försvarspolitik har även inom politiken och medier varit ett nedrustningsområde. Försvarspolitik har inte prioriterats av något politiskt parti. Få gör karriär inom försvarspolitiken och det har lett till att få politiker med stort internt inflytande har varit engagerade. Dessutom har mediernas intresse och kunskap i försvarsfrågor dalat i takt med försvarsanslaget. Det har gett en lägre kvalitet på den försvarspolitiska debatten, men även betytt att de styrande enklare kommit undan med dålig politik.

Under kalla kriget kombinerade Sverige pragmatism med idealism. Detta förkroppsligades kanske främst av Olof Palme, som å ena sidan drev ett hemligt försvars- och underrättelsesamarbete med USA, men å andra sidan hamnade i kylan i USA för sin högljudda kritik mot Vietnamkriget. Det intressanta i detta är att pragmatismen, som alltså doldes, försvann med kalla krigets slut, medan den högljudda idealismen, som var offentlig, kvarstod och än idag dominerar delar av svensk säkerhetspolitik.

Med detta sagt har den mentala förmågan börjat återuppbyggas igen de senaste två åren, och i viss mån beror det på svenska folkets ändrade inställning. I MSB:s opinioner 2006 ansåg blott 30 procent att försvarspolitiken var dålig, medan siffran 2015 nästan fördubblats till 58 procent. 2006 ville 20 procent att försvarsutgifterna skulle öka, medan siffran år 2015 var 56 procent. Hans Wallmark, som ledde den moderata eftervalsanalysen, pekade ut försvarsfrågan som en av de frågor partiet tappat röster och makten på.

Paradoxen av de senaste 25 årens säkerhetspolitiska utveckling är att det geopolitiska läget har förbättrats enormt, samtidigt som vår egen militära och mentala förmåga nedrustats så kraftigt att vi idag inte vet hur vi ska hinna ikapp. Goda analyser på hur omvärldsläget kunde försämras fanns, bristvaran var istället en statsmannamässighet i att förvalta dem till handling.

Det är viktigt att minnas att militär förmåga är relationell och måste jämföras med något. Om motparten skaffar tio nya stridsflygplan är ens egna fem nya inte en förmågeökning utan en förmågeminskning. Militär förmåga är även långsiktig, det kan ta upp till tio år innan man skördar frukten av givna investeringar. Idag har Ryssland åtta år av stora investeringar bakom sig som kommer att ge resultat i tio år framöver. Sverige har åtta år av neddragningar bakom sig och ingen mer tid att spilla.

Oscar Jonsson är gästforskare vid UC Berkeley och doktorand i krigsvetenskap på King’s College London.