Därifrån gick jag nästa dag till Sennaja, Hötorget, och sedan längs med gatorna i dess närhet. Det vill säga: gatan där Fjodor Michailovitj Dostojevskij (1821–1881) bodde när han skrev romanen Brott och straff och gatan där romanens huvudperson Rodion Raskolnikov hyrde en vindskammare. På Strednaja Podjatjeskaja Ulitsa, i ett kvarter som vette mot Gribojedovkanalen, låg ett väldigt hus.

”Detta hus bestod uteslutande av mind­re lägenheter, där det bodde alla möjliga hantverkare – skräddare, rörmokare, köksor, diverse tyskar, flickor som försörjde sig på sin kropp, lägre tjänstemän m fl.” (Brott och straff, Hans Björkegrens översättning) Jag kände hjärtat klappa då jag gick in i portvalvet, över gården och uppför trapporna. Just här var det. Som Raskolnikov kom med en yxa dold i rockärmen. Som han mördade Aljona, en gammal procenterska som han menade inte förtjänade att leva. Men också Lizaveta, hennes enfaldiga syster, som bara stod i hans väg.

Året var 1986. Ända sedan jag i kulturtidskriften Fenix 1/1984 läst Åbojournalisten Hans Othmans stora essä ”Dostojevskij i verkligheten”, som bland annat skildrar författarens stadsmiljöer, hade jag velat resa hit. (Trots att den naturligtvis hade hunnit bli inaktuell på vissa punkter och trots att den är spretig tycker jag ännu att denna essä är något av det bästa som skrivits på svenska i ämnet.)

Under 1980-talet lärde jag också känna litteraturvetaren Sven Linnér. Han var en generös människa och vårt lands främste kännare av Dostojevskij. I hans Dostoevskij on Realism, 1967 (läsaren får leva med varierande transkriberingar av efternamnet!) citeras ett brev från 1868: ”Jag har min egen syn på verklighet (inom konsten) och vad de flesta kallar nästan fantastiskt och exceptionellt är för mig ibland det verkligas själva väsen.”

”Birmingham tar tillvara den yttre spänningen kring denna romans tillkomst. Hur Dostojevskij skriver sig in i romanen, inser att han måste lämna jagperspektivet och vidga den till en roman i tredje person.”

Dostojevskij. Helgonbild och livsmystik, 1982, citerar ett annat brev från 1868 där Dostojevskij utvecklar sin som han kallar fördjupade realism: ”Min Gud, om man bara kunde berätta – klart och objektivt – vad vi ryssar erfarit med avseende på vår andliga utveckling under de sista tio åren – skulle då inte realisterna skrika att det är idel fantasier? Och ändå är detta autentisk, äkta realism! Det är precis realism, endast av ett djupare slag, medan deras är alltigenom ytlig. ”

Dostojevskij observerar inte männi­skor och miljö på rutin utan ser på dem med engagemang, därför att det fantastiska är en del av verkligheten. I Joseph Franks fembandsbiografi över Dostojevskij, utgiven mellan 1976 och 2002, visar han författarskapets förbindelser med dagsaktuella händelser och personer. I fjärde delen av detta standardverk: Dostoevsky. The Miraculuos Years, 1865–1871 finns en utförlig analys av Brott och straff och inte minst av Raskolnikovs tankevärld; jag ska återkomma till den efter att ha presenterat en ny bok som söker vad i världen och verkligheten som tände Dostojevskijs fantasi.

Den amerikanske litteraturforskaren Kevin Birmingham har tidigare utgett en uppmärksammad studie om Ulysses av James Joyce. The Sinner and the Saint handlar om Dostojevskij men också om Pierre François Lacenaire (1803–1836). Under sitt korta liv hann denne begå en mängd brott och ett par sällsynt brutala mord, men blev också på grund av sin yttre skönhet och sina verbala förmågor både känd och dyrkad av somliga in­nan han avrättades. Dostojevskij både skrev om honom och översatte honom. Att han var en avgörande inspiration för gestalten Raskolnikov är en av de teser som Birmingham driver.

The Sinner and the Saint utkom lagom till 200-årsminnet av Dostojevskijs födelse och ger också en mera heltäckande bild av författarens liv före den roman som blev hans definitiva genombrott. Som 15-åring miste Fjodor sin mor. Som 17-åring miste han sin far, en alkoholiserad landsortsläkare, som sades ha mördats av sina egna livegna. Om så verkligen var fallet råder ingen enighet om, men detta var i alla fall vad Fjodor och hans syskonskara trodde. Vid dödsbudet var Fjodor inte hemma utan vantrivdes på en ingenjörsutbildning medan han drömde om att bli författare.

Ensam och fri – med storebrodern Michail som bästa vän – sökte han sig under 1840-talet till Sankt Petersburg med manuset till en realistisk berättelse: Fattigt folk (liksom med de flesta av Dostojevskijs kortare verk har den översatts också under andra titlar). Manuset hamnade i händerna på stadens och tidens främste kritiker, Vissarion Belinskij, som omedelbart utkorade författaren till framtidens stora hopp. Utkorelsen förbyttes dock i kritik efter mera djuppsykologiska berättelser som Dubbelgångaren och Vita nätter.

Dostojevskij drogs till kretsar där man diskuterade hur samhället skulle kunna förbättras och rentav revolutioneras. Det var diskussioner som fyllde självhärskaren Nikolaj I med en skräck som stegrades till paranoid rädsla för att de revolutioner som år 1848 skakade Europa skulle drabba också Ryssland. Inför en krets av likasinnade – där det också fanns en spion­ för tsarens hemliga polis – läste Dostojevskij upp en förbjuden och samhällskritisk text och greps sedermera som konspiratör och dömdes tillsammans med 21 andra till döden. De fördes till avrättningsplatsen och ställdes inför exekutionsplutonen innan ett bud kom att tsaren hade benådat dem alla till långa fängelsestraff. Detta spektakel märkte alla de dömda för resten av livet (Dostojevskijs skildring av en dödsdömds sista tid är ett av de starkaste ställena i romanen i Idioten).

Han hamnade som straffånge i Sibirien. ”Dostojevskij var känd för att skriva om fattigt folk”, skriver Birmingham, ”men hade aldrig varit dem riktigt nära förrän nu. Han hade skrivit om sådana som skulle kunna tänka sig att mörda, men egentligen aldrig mött någon förrän i Sibirien.” Nu lärde han sig att se deras mänsklighet. Nu lärde han sig också sin stora svaghet: en stor del av fångtiden befann han sig också på sjukhus efter epileptiska anfall.

Efter fyra år som straffånge var han ungefär under lika många år förvisad och tjänstgjorde som militär i gränstrakterna. Där träffade han Maria Dimitrievna, nybliven änka med en son som Dostojevskij blev lärare åt. De följde honom åt när han fick tsarens tillstånd att återvända västerut till Sankt Petersburg.

Alldeles som då han förra gången försökte erövra rikets huvudstad hade han medvind. Romanen Döda huset, 1861, där han använde erfarenheter från sin fångtid, blev en stor framgång. Tidskriften Vrem­ja (Tiden), som han startade tillsammans med brodern Michail, gick också bra. Detta var en tid då tidskrifter, ofta tjocka som böcker, hade en enorm betydelse, både för debatt och framförallt för litteratur – i dem publicerade stora författare sina romaner i avsnitt och här fanns översättningar av utländsk litteratur.

Och alldeles som förra gången slutade det med inte en utan flera katastrofer. Tsarväldet förbjöd vissa av de mest uppmärksammade tidskrifterna, bland dem Vremja. Maria dog efter ett långvarigt lidande i lungsot och Fjodor fick ansvaret för en son med dåliga vanor. Också Michail dog och lämnade efter sig ett berg av skulder, som Fjodor också övertog ansvaret för. Ändå är det på denna existentiella nollpunkt som Dostojevskijs storhetstid börjar. Först med en kort text som befinner sig mittemellan berättelse och filosofisk traktat om människans oförutsägbarhet: Anteckningar från källarhålet. Sedan han flytt sina kreditorer och spelat bort alla sina pengar satt Dostojevskij i Wiesbaden och kom på tanken att skriva om ett mord, som skulle utspelas i samtidens Sankt Petersburg och ses ur mördarens synvinkel.

Brott och straff blir inte bara riktningsgivande för alla kriminalromaner utan så mycket mera. Jag ger ordet till Hans Othman: ”Varje ny genomläsning, eller redan ett slumpmässigt bläddrande i boken, öppnar nya perspektiv och avslöjar detaljer som man inte tidigare har lagt märke till eller reagerat för. Det är som om man närmade sig texten i en aldrig upphörande kameraåkning, där man ständigt kommer närmare utan att någonsin vara vid målet.” Handlingen tar sig hela tiden nya och oväntade vägar. Enligt den ryske kritikern Sergej V Belovs 1979 utgivna Kommentarij till Brott och straff förekommer ordet ”plötsligt” 560 gånger och ”egendomligt” 150 gånger i romanen.

Birmingham tar tillvara den yttre spänningen kring denna romans tillkomst. Hur Dostojevskij skriver sig in i romanen, inser att han måste lämna jagperspektivet och vidga den till en roman i tredje person. Hur personer som Marmeladov och dennes dotter Sonja kliver in i handlingen från en helt annan och övergiven roman om alkoholister. Hur Raskolnikovs syster Dunja intar en av huvudrollerna och är förföljd av män som den uppblåsta nollan Luzjin och den liderlige och amoraliske och på något sätt ändå hederlige Svidrigajlov. Hur yttre politiska händelser griper rakt in i skrivandet, som då Dimitrij Karakozov, en student med revolutionära idéer begår ett misslyckat attentat mot tsaren år 1866. Hur Dostojevskij mitt i skapandet får avbryta sig för att på stört åstadkomma en annan roman, som han lovat en förläggare han är skyldig pengar, annars riskerar han att mista rättigheterna till sin framtida produktion. Och hur han anlitar en stenograf för att diktera romanen, en ung kvinna vid namn Anna Snitkina, som inte bara räddar romanen Spelaren utan också Dostojevskij själv.

Kevin Birminghams bok är förmodligen den mest aktuella som finns att tillgå nu (detta sagt med reservation för vad som kan finnas på ryska). Den diskuterar också den senaste forskningen om det handikapp som drabbade Dostojevskij med täta mellanrum under hela hans liv. Den temporallobsepilepsi som författaren förmodligen led av, kännetecknas ofta av aura (förkänningar) före ett anfall, som kan yttra sig sensoriskt eller psykiskt. Med Wikipedia: ”Hallucinationer är inte ovanligt, inte heller déjà vu- och jamais vu-upplevelser, flashbacks, depersonalisation och derealisation.” Sådant som ofta finns hos Dostojevskij.

Men även om The Sinner and the Saint är en bra titel motsvaras den inte av innehållet. Boken handlar nästan bara om syndare; en svaghet är Birminghams ringa intresse för gestalten Sonja, oerhört stark i sin mildhet. Viktigt är också att Birmingham inte övertygande visar att verklighetens mördare Lacenaire skulle ha varit en så avgörande förebild för romanens Raskolnikov. Joseph Frank (liksom en tidigare biograf, Leonid Grossmann) nämner också Lacenaire,­ men resonerar mera givande om nihilisten Bazarov i Ivan Turgenjevs Fäder och söner, 1862, en roman som slog ner mitt i Rysslands och Dostojevskijs samtid. Bazarov hyllades av kritikern Dimitrij Pisarev, i en uppmärksammad artikel som Dostojevskij måste ha läst, för att endast ”personlig smak hindrar honom från att mörda och råna”. Frank visar också på en rad andra förebilder ur litteraturen, från Schiller till Balzac till Pusjkin, för den ensamme som bryter mot vanligt folks lagar, men inget ligger så rätt i tiden som Pisarevs artikel.

Boken slutar lyckligt med att Fjodor Dostojevskij gifter sig med Anna, och vi vet att paret kommer att få barn och leva resten av sitt gemensamma liv tillsammans. Man kan hoppas att Kevin Birmingham fortsätter att berätta om författaren vars framtid innehåller inte bara en rad romaner av världsklass: Idioten (1868), Onda andar (1871–72) och Bröderna Karamazov (1879–80), mot vilka står en ideologisk utveckling i alltmer auktoritär riktning. Annars rekommenderas läsaren att söka sig till Joseph Franks standardverk eller den förkortade enbandsutgåvan – Joseph Frank: Dostoevsky. A Writer in His Time, 2012.

Ty detta geni blev också en med tiden allt mera trångsynt rysk nationalist. Trots att han inspirerades av författare som Miguel de Cervantes, Victor­ Hugo eller Charles Dickens är Västerlandet dekadansens urhem. I synnerhet judar, men också polacker och tyskar är ibland tjänstefolk eller experter eller köpmän, men ofta dumma, förslagna, smått skurkaktiga.

I Dostojevskijs värld kan en upplyst och demokratiskt sinnad människa enbart vara en andraplansfigur, som Raskolnikovs vän Razumichin, men aldrig någon betydande person som Konstantin Levin i Lev Tolstojs Anna Karenina eller Viktor Strum i Vassilij Grossmans mästerverk Liv och öde (först publicerad 1960). För denna dimension är Dostojevskijs realism inte nog djup. Och det är inte storryska idéer som gör Dostojevskij ständigt aktuell, utan hans insikter om värdet också hos den mest föraktade som levandegjorde Sonja Marmeladova och hennes far, hans psykologiska insikter som lät honom skapa ömsom onda och goda gestalter som Raskolnikov.

Under 2021 uppmärksammades 200-årsminnet av Dostojevskijs födelse på många håll. Naturligtvis deltog också Vladimir Putin i hyllningskören. På författarens födelsedag, den 11 november, besökte Putin museet i Dostojevskijhuset i Moskva och kallade i en gästbok för hedersgäster Dostojevskij ”en genial tänkare och rysk patriot”. Även om Putin förvisso har mord på sitt obefintliga samvete, saknar han komplexiteten hos Dostojevskijs våldsmän. Den han liknar mest i Brott och straff är den försmådde friaren Luzjin: personligen futtig och girig, misstänksam och slug.