Alla våra utopier

Roboten tar över – utopiskt. FOTO: SHUTTERSTOCK

Människan tänker utopiskt. Vi föreställer oss alltid hur allt kunde ha varit bättre och fruktar att det kunde ha blivit mycket värre.

Våra utopier finns inte, men det sätt på vilket de inte finns spelar en förunderlig roll i hur det samverkar med vår verklighet. De är inte en plats, men alla platser förhåller sig till dem – och föreställningen om utopin, dess framförande och konstruktion, griper in i samhället på en mängd olika sätt.

Sociologen Zygmunt Bauman såg utopins existens och närvaro som en förutsättning för politisk förändring, en föreställning om att världen kunde ordnas annorlunda – att den kunde förändras till det bättre. En kultur utan utopier är antingen en stagnerande kultur som orienterar sig mot sin egen undergång eller en tidlös kultur fast i det eviga nu som skänkte Nietzsches ko, som utan minne framträder som lycklig i otidsenliga betraktelser, sådan sinnesro.

En utopi opererar alltså ständigt i vår samtid. Var den befinner sig i tiden spelar roll – om den är vad Bauman kallar en retrotopi – en plats i det förflutna – så styr den våra steg baklänges in i framtiden, med blicken fäst på den gyllene ålder som vi lämnar bakom oss. Om den ligger i en avlägsen framtid är den en futurotopi, föreställningen om en slutpunkt i historien som vi når genom idog flit eller hänryckningens nåd.

”Till sist är utopin också en konvergenspunkt där mänskliga förhoppningar smälter samman till en enhet.”

Men de flesta utopier är inte så tydliga, de existerar istället i alternativa tidslinjer och kontrafaktiska skildringar av hur världen kunde varit om vi bara… Det är dessa utopier som vi lever närmast, de världar som vore så mycket bättre om de val vi träffat inte varit så tanklösa eller olyckliga. De är parallella verkligheter där allt gick vår väg, och där vi lyckades med våra föresatser.

De är lika kraftfulla som de ofta blodlösa beskrivningarna av en fantastisk ö eller dalgång där alla är lyckliga och har inrättat sitt liv på ett perfekt sätt, men de är ofta fragment utan helhet och ordning. Det mänskliga tänkandet är utopiskt; vi föreställer oss alltid hur allt kunde ha varit bättre och fruktar att det kunde ha blivit mycket värre. Denna tunna linje mellan utopi och dystopi skär genom våra liv och driver dem framåt – precis som Bauman menar att utopierna är motorn bakom samhällets omvälvningar.

Utopin saknar plats. Men den saknar också tid – i flera dimensioner. I utopin befinner vi oss ofta i en slutpunkt, i jämvikt och balans. Himlen är, som noteras i den eponyma popsången, en plats där inget någonsin händer. Inte heller i inferno håller de dömda själarna andan och hoppas på en ny regering eller samhällsordning; utopier och dystopier är en gång för alla inrättade som tittskåp och därmed förskjuts vi också från dem, vi placeras utanför glaset och tittar in.

De utopiska skildringarna innefattar ofta en transition, en resa eller rörelse, som krävs för att vi skall nå dessa platser. Vi vaknar upp om hundra år i en perfekt socialistisk gemenskap. Vi reser över besvärliga dalar till en märklig by där människorna dömer de sjuka och förbjuder all teknik.

Vi blir strandsatta på en ö där allt är gratis och mjölk och honung flödar i naturen.

Utopin sliter oss ur våra sammanhang, och ur vår egen personliga tid. Utopin sliter sig alltid ur kronos, klockornas tid, men den når inte heller fram till kairos, handlingens ögonblick. Den förblir i stasis mellan ögonblicken. Den är ukronos och ukairos lika mycket som den saknar plats. I utopin finns inget egentligen utrymme för handling, lika litet som det finns förändring – och därmed blir utopin en plats där viljan tar slut.

Det kan mycket väl vara det som är en av utopins stora lockelser. Den som lever i utopin kan slutligen lägga sin akrasia bakom sig, sluta oroa sig över att vilja det som inte är dygderiktigt eller nyttigt för den egna själen, ty när det inte finns vare sig förändring eller handling så har viljan spelat ut sin roll – och vi kommer till ro.

Utan tid, utan plats, utan vilja – en väldig enkelhet sänker sig över oss när vi föreställer oss hur vi löses upp i utopins syra och försvinner. I förlängningen leder vår analys oss nämligen just dit – till individens upplösning i sluttillståndet. Det finns inga utopiska skildringar med enastående karaktärsteckningar. Cormac McCarthy skulle inte kunna skriva en karaktär som domare Holden för en utopi, ty var finns den spänning som gör den monstruösa­ individen möjlig? Ingenstans!

I Schlaraffenland finns bokstavligen bara slöfockar och dårar.

Vår längtan till utopin är i någon mening mer än än dödslängtan, det är en längtan efter att aldrig ha funnits. Och kanske är det i det sammanhanget som man skall se den så kallade simulationstesen – att vår verklighet och allt vi upplever är en simulation som körs i en simulation som körs i en… sedan är det sköldpaddor hela vägen ned, som en äldre dam lär ha sagt till William James efter en föreläsning om kosmologi där hon avfärdat hans moderna teorier med att alla visste att världen vilade på en sköldpadda, och att det helt enkelt bara var sköldpaddor under den. Den tanken överlever sin egen absurditet för att den skänker oss hopp om att aldrig riktigt, aldrig egentligen, ha funnits. Det är en utopins skrattspegel – om man inte kan få det perfekta sluttillståndet så kan man i alla fall befria det egna livet från all slutgiltig mening och betydelse.

Idenna tredje flyktrörelse från verkligheten har vi gett upp hoppet om det perfekta och övergivet rädslan för den eviga fördömelsen, men vi söker fortfarande sinnesfrid i förhoppningen om att inget egentligen betyder något. Det är bara en slöja som dragits för våra ögon, och bakom den ofta högupplösta simulering vi spelar i finns inte ens den religiösa mystikens enhet, utan endast en oändlig kedja av meningslöshet.

Simulationstesen spelar också med en annan möjlighet – att den värld vi lever i kan konstrueras och därmed kanske också ­byggas om. Plötsligt förvandlar tekniken utopin inte så mycket till en plats som ett projekt. Världen kan konstrueras från början, på nytt och vi kan göra det rätt denna gången. Eller så kan vi – i den artificiella intelligensen – i alla fall skapa något som kan hjälpa oss att lägga utopins pussel där våra egna begränsningar alltid håller oss tillbaka.

Den tekniska dystopin är simulationstesens kontrapunkt. Här har vi byggt vår egen undergång och världen tar slut i ett försök att utrota människan för gott. De robotar som tar över är utopiska i den meningen att de aldrig försöker göra något annat. De är intelligenta, men ger sig inte av för att utforska universum? De antas accelerera exponentiellt i intelligens bortom singulariteten, men når så en mystisk jämviktspunkt där det enda de vill göra är att skjuta på avlägsna apsläktingar?

Både våra tekniska dystopier och utopier, samt den märkligt mellanliggande simulationshypotesen, är antropocentriska fantasier – där allt detta, allt som sker, sker för oss. En utopi är inte en utopi utan en betraktare – även de miljövänner som föreställer sig en planet läkt från mänskligheten kan inte låta bli att göra det för sitt inre öga som observatörer – som långsamt zoomar ut, men ändå finns där för att observera denna perfekta slutpunkt.

”Det är en utopins skrattspegel – om man inte kan få det perfekta sluttillståndet så kan man i alla fall befria det egna livet från all slutgiltig mening och betydelse.”

Utopin är en plats som inte finns, men som måste observeras.

Men tekniken spelar en annan, mer subtil roll i våra utopier också. I Samuel Butlers märkliga Erewhon (Landet ingenstans) skildras ett samhälle som förklarat krig mot maskinerna med motiveringen att det mekaniska medvetandet när det utvecklas kommer att förklara krig mot oss. All teknisk utveckling stoppas och man bestämmer sig för att en viss given teknisk nivå också måste bli den slutgiltiga nivån – att evolutionen måste hejdas i steget mot maskinens medvetande.

På ytan ser det ut som de utopier vi känner igen – Butler beskriver en civilisation i stasis. Men här finns något mer – föreställningen om att teknikens inneboende rörelse är antitetisk till utopin, att tekniken alltid blottlägger och förskjuter världen, att den ytterst är allierad med evolutionen och strävar vidare.

Butlers motsättning mellan tekniken och utopin blir en motsättning mellan den mänskliga kreativiteten och lyckan, mellan framsteget och framgången för oss som civilisation.

Här finns en slutpunkt där framsteget inte bara frikopplats från det tekniska språnget, utan beror av att det tekniska språnget stoppas, fryses på plats.

Heideggers teknik, den som ställer oss till förfogande och avtäcker världen som resurser, är omättlig och äter sig igenom framtiden tills den också avslöjar människan som en del av naturen och därmed som ett steg i evolutionen snarare än dess slutpunkt.

Utopi och teknik har hos Butler blivit varandras motsatser, men de fungerar på precis samma sätt.

Stråk av Butlers tankefigur finns i samtiden där tekniken analyseras som en destruktiv kraft som i kraft av sin egen inre natur löser upp demokratiska institutioner och rättigheter. Men den tanken har sina rötter i en utopi där människans enda svar på verklighetens krav består i att frysa tiden och stanna evolutionen.

Populärt

Erkänn att ni är rädda!

Mordförsöket på Lars Hedegaard säger oss något vi redan vet men är för fåfänga att diskutera. I Europa kan män och kvinnor utsättas för mordförsök bara för att de uttryckt en kontroversiell eller obehaglig åsikt, precis som de kunde på kommunisternas och fascisternas tid.

Både tekniken och utopin raderar ut individen till den grad att hon måste skyddas från all förändring – eftersom hon saknar vilja och förmåga att handla. Tekniken och utopin kan inte båda samexistera, eftersom de båda är inkompatibla med individen, men på olika sätt – den första förvandlar till sist individen till ett projekt, den senare löser upp individen i stasis och behovsuppfyllelse.

Här delar utopin och den deterministiska tekniksynen en djupt anti-individualistisk mekanik.

Till sist är utopin också en konvergenspunkt där mänskliga förhoppningar smälter samman till en enhet. Utopin provocerar idag endast med sin menlöshet – inte med spänningen mellan olika utopier. Kanske är det inte ens meningsfullt längre att tala om utopier i plural – det finns endast en utopi som nu spelar ut i samhällets olika förvandlingar, en gemensam slutpunkt.

Utopin har spelat ut sin roll som referenspunkt för ideologier­ och har återgått till att bli en suddig version av de enklare utopier som vi kan spåra långt tillbaka i hi­storien. Vi genomlever en sorts Webersk återförtrollning av utopin från den ideologisering som utopin genomlevde under de senaste hundra åren. I grunden kräver nämligen utopin en ideologisk spänning, en motsättning mellan olika visioner av det mänskliga tillståndets högre stadier.

Vi rör oss tillbaka i tiden, bort från 1984:s dystopier och socialistiska utopier ned i det mänskliga medvetandet mot Schlaraffenland och Cockaigne.

Utopin håller på att förstelna som politisk bild och tillbakabildas till en enklare retorisk figur där njutning och överflöd dominerar. Vi har alla flyttat in i Maslows pyramid, och där finner vi oss till rätta med blicken fäst endast på den vertikala axeln som löper från överlevnad till artisteri.

Dagens utopi rör sig därmed liksom baklänges i Platons staten – från den komplicerade skildringen av en idealstats alla institutioner till Glaukons fördömande av grisarnas stad. Kanske är utopin till sist på väg tillbaka till Lubberland*, bara några pensionsfonder bort och utan samtidspolitisk relevans eller spänning. Hoppa ombord!

*Här följer balladen Lubberland (1685):

There is a Ship we understand,
now riding in the River,
’Tis newly come from /Lubberland/,
the like I think was never:
You that a Lazy life do love,
i’de have you now go over,
They say the Land is not above
two thousand Leagues from /Dover/.

The Captain and the Master too,
does give us this Relation,
And so does all the whole Ships crew,
concerning this strange Nation,

The streets are pav’d with Pudden-pies
nay, Powder’d-Beef and Bacon,
They say they scorn to tell you Lies,
who thinks it is mistaken.

The King of Knaves & Queen of Sluts
reigns there in peace and quiet,
You need not fear to starve your Guts,
there is such store of Dyet:
There may you live free from all care,
like Hogs set up a fatting,
The Garments which the people wear,
is Silver, Silk, and Satten.

The lofty Buildings of this place,
for many years have lasted,
With Nutmegs, pepper, Cloves & Mace
the Walls are there rough-casted,
In curious Hasty-Pudding boyl’d,
and most ingenious Carving,
Likewise they are with Pancakes Tyl’d
sure, here’s no fear of Starving.

The Captain says in e’ry Town,
hot Roasted-Pigs will meet ye,
They in the streets run up and down,
still crying out, /Come eat me:/
Likewise he says at e’ry Feast,
the very Fowls and Fishes,
Nay, from the biggest to the least,
comes tumbling to the Dishes.

The Rivers run with Claret fine,
the Brooks with rich Canary,
The Ponds with other sorts of Wine,
to make your hearts full merry:
Nay, more then this, you may behold
the Fountains flows with Brandy,
The Rocks are right Refined Gold,
the Hills are Sugar-Candy.

Rose-water is the Rain they have,
which comes in pleasant Showers,
All places are adorned brave,
with sweet and fragrant Flowers:

Hot Custards grow on e’ry Tree,
each Ditch affords rich Jellies,
Now if you will be rul’d by me
go there and fill your Bellies.

There’s nothing there but Holy-days,
with Musick out of measure,
Who can forbear to speak the praise
of such a Land of pleasure?
There may you lead a Lazy Life,
free from all kind of Labour,
And he that is without a Wife,
may borrow of his Neighbour.

There is no Law nor Lawyers Fees,
all Men are free from Fury,
For e’ry one does what he please,
without a Judge or Jury:
The Summer time is warm they say,
the Winter’s ne’r the Colder,
They have no Landlords Rent to pay,
each Man is a Free-holder.

You that are free to cross the Seas,
make no more Disputation,
In /Lubberland/ you’l live at Ease,
with pleasant Recreation:
The Captain waits but for a Gale
of prosperous Wind and Weather,
And then they soon will hoist up Sail,
make haste away together. 

Nicklas Berild Lundblad

Fil dr i informatik.

Mer från Nicklas Berild Lundblad

Läs vidare