Allt är till salu
Det inte krig som är det största hotet mot den omtalade afrikanska tillväxten. Det är inte heller hunger, och det är inte bristen på vård eller utbildning som ses som problemet. Nej, det är den tilltagande korruptionen, som riskerar att lägga en våt filt över den ekonomiska utvecklingen. Afrikaoptimisterna kan ha ropat hej för tidigt.
– Fisken ruttnar från huvudet. Om våra politiker kan svindla bort miljarder, hur kan de då tro att vanligt folk ska ändra beteende, säger chauffören Sultani Saleh, med ett snett leende, när vi sitter fast i det eviga Dar es-Salaam-trafikkaoset.
Under de senaste månaderna har den märkliga korruptionsaffären varit på allas läppar här. Många har förfärats och suckat över hur 122 miljoner dollar förskingrats från det statliga energibolaget Tanesco.
Frågorna hopar sig? Hur sjutton kunde det halvstatliga energibolaget Independent Power Tanzania Limited, IPTL, säljas för en spottstyver? Och hur kunde den tanzaniska riksbanken avsätta nästan en miljard svenska kronor på ett depositionskonto, pengar som sedan plundrades av utländska investerare?
Den så kallade IPTL-affären har väckt stark kritik, och den politiska oppositionen kräver huvuden på ett fat. Oppositionspolitikern Zitto Kabwe, som är ordförande i parlamentets budgetkommitté, skriver i ett öppet brev att det statliga energiföretaget har plundrats av skrupelfria politiker och affärsmän, och att regeringen måste ställas till svars. Även de utländska biståndsgivarna har reagerat starkt mot den slapphänta hanteringen av statens pengar och flera hundra miljoner dollar i budgetstöd hålls inne tills regeringen lagt alla korten på borden. Frågan är om det någonsin kommer att ske.
Den som tar upp kampen mot korruptionen riskerar att få mäktiga fiender. Det fick John Githongo i grannlandet Kenya uppleva. Han var journalisten och aktivisten som bytte sida i början av 2000-talet och blev anti-korruptionsgeneral i den nyvalda regeringen under president Kibaki, mannen som gick till val på att utrota just korruptionen. Men Githongo upptäckte ganska snart att maktskiftet inte förändrade något på djupet. Bara några år senare fick han fly till London, för att gömma sig från sina regeringskolleger för att han läckte för mycket. Hela historien är mästerligt skildrad i boken Its Our Turn to Eat. The Story of a Kenyan Whistleblower, skriven av Financial Times tidigare Afrikakorrespondent Michela Wrong. Bokens titel anspelar också på att rivaliserande etniska grupper tenderar att gynna personer från sin egen folkgrupp.
På kiswahili kallas det för ”kitu kidogo”, eller fritt översatt ”en liten muta”. Det handlar om en kultur där det har blivit så vanligt att köpa sig fri från olika situationer att vanliga människor inte reagerar längre. Om man blir stoppad av en trafikpolis förväntas man bidra med några kronor ”till tekassan”. Den som har bråttom till flygplatsen kan köpa en poliseskort för motsvarande 500 kronor om man inte vill fastna i trafikstockningarna.
Inom den offentliga vården finns en inofficiell prislista för allting, berättar Maggid Mwenga, en tanzanisk journalist. Att få en doktor att skriva ut ett recept kan kosta en svensk tia, prislappen för en enkel operation blir en snarare en svensk hundralapp, rakt ner i fickan på kirurgen.
Och ju högre upp i samhällspyramiden man kommer, desto fler blir nollorna. Riktpriset på att ”köpa” ett bygglov för att få riva några av stadens kulturskyddade funkiskåkar från 1940-talet och istället bygga ett höghus i kinesisk stil ligger på cirka ett hundra usen kronor.
Hos tanzaniska frivilligorganisationer utgör kravet på sitting allowance – en form av traktamenten – en särskild form av förtäckt korruption. Vid varje sammankomst som utländska biståndsgivare bjuder in till förväntar sig deltagarna att få betalt per dag för att de närvarar. Det kanske inte är särskilt konstigt i ett samhälle där de flesta har svårt att leva på sin lön, men det skapar ändå väldigt konstiga incitamentsstrukturer, för att prata managementspråk. Sitting allowances förekommer också i politikens värld, och elaka tungor säger att det är därför parlamentssessionerna i huvudstaden Dodoma – med traktamenten på över 1 000 svenska kronor per person och dag – kan dra ut så länge i tid.
De tanzaniska journalisterna har haft en nyckelroll när det gäller att avslöja IPTL-affären. De regeringskritiska systertidningarna The Citizen och Mwanchi har genom sin närgångna rapportering tvingat fram en oberoende utredning som genomförs av riksrevisionen. Redan har flera ministrar och parlamentsledamöter tvingats bort. Många hoppas att processen kan leda till mer öppenhet framöver.
Men medierna har samtidigt sin egen korruptionsproblematik. När man kallar till presskonferens för att förmedla ett budskap dröjer sig journalisterna ofta kvar en stund efter budskapet är förmedlat för att ta emot det sedvanliga kuvertet med motsvarande en svensk hundralapp i.
Kampen mot korruptionen har varit den tanzaniske presidenten Jakaya Kikwetes stridsrop sedan han kom till makten 2005. Men många menar att allt för lite har hänt. Att IPTL-affären är endast toppen på ett isberg. Trots att ett flerpartisystem infördes på 1990-talet har Kikwetes parti CCM aldrig förlorat ett val. På ett skickligt sätt har regeringspartiet genom att använda sig av hot och löften alltid vunnit rösterna på landsbygden, där tre av fyra tanzanier fortfarande bor. Dessutom har regeringspartiet lyckats med att spela ut oppositionspartierna mot varandra.
Den snabba ekonomiska utvecklingen i det östafrikanska landet hänger inte ihop med mer öppenhet och mindre korruption. I det ansedda Mo Ibrahim ”Index of African Governance 2014” tillhör Tanzania de länder som gått bakåt den senaste femårsperioden. Särskilt tydligt är detta när indexet mäter hur den offentliga förvaltningen och rättssystemet fungerar. Mauritius får bäst betyg av alla afrikanska länder, Somalia sämst.
Under det senaste årtiondet har trenden vänt för den afrikanska kontinenten. Den ekonomiska tillväxten och ständigt nya fyndigheter av olja och råvaror har bidragit till en helt ny och betydligt mer positiv bild av utvecklingen i många länder i Afrika.
Men en färsk opinionsundersökning från CNN/Jama visar att Afrikaoptimismen har svårt att täcka upp för kontinentens verkliga problem; tillväxt utan att nya jobb skapas, ökande ekonomiska klyftor, demokrati enbart på pappret och – inte minst – roffarmentaliteten inom stat och förvaltning.
37 procent av de tillfrågade i mätningen svarar att korruption är Afrikas största utmaning, 23 procent svarar ökande ekonomisk ojämlikhet och endast 16 procent svarar att fattigdom är det största problemet. Mest bekymrade för korruption är nigerianer och tanzanier.
I de flesta länder är korruption och bristen på utveckling intimt sammanflätade. En muta som krävs för att skriva in en ung flicka på en ”gratis” grundskola kan stoppa denna flickas utbildning och framtida möjligheter. När nyvalda parlamentariker vars kampanj betalade av läkemedelsindustrin röstar för ökade läkemedelskostnader, äventyras kanske hälsan för tusentals människor, vilken i sin tur påverkar deras möjligheter att arbeta och försörja sig. Ofta är mutor små, räknat i kronor och ören, men de indirekta kostnaderna är desto större.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Enligt organisationen Transparency International, som analyserat data från 42 afrikanska länder, är analfabetismen bland unga vuxna högre ju mer korruption som finns i ett land. Mutbenägenheten påverkar också mödradödligheten och tillgången till rent dricksvatten. På detta sätt har korruptionen en rad indirekta effekter på utvecklingen i ett land, eftersom kravet på mutor blir som en extra skatt på tjänster, en skatt som de flesta fattiga ofta inte har råd att betala. Därför drabbas alltid de fattiga hårdast i ett korrumperat samhälle.
För att samhället skall fungera bra är det viktigt att vi kan lita på offentliga institutioner och på våra medmänniskor. Sambandet gäller i alla länder. Den tillit till den afrikanska staten som byggdes upp under den afrikanska avkoloniseringens tidevarv på 1950- och 1960-talen håller snabbt på att erodera. Vissa länder, som Tanzania, har förskonats från krig, etniska motsättningar och söndring tack vare en nationell enhetspolitik under Julius Nyerere. Men frånvaron av konflikter är inte samma sak som utveckling.
I länder där lagstiftningen och rättsväsendet fungerar dåligt, där politisk beskyddarverksamhet är norm och där oberoende och integritet hos tjänstemän och civilsamhällets företrädare lyser med sin frånvaro, frodas korruptionen.
Kampen mot korruption måste föras på alla plan, men det viktigaste är att ledarna visar vägen, säger Maggid Mwenga.
– Om till exempel någon i statsministerns familj åker dit kan det få en enorm politisk betydelse. Det vore en viktig indikation för hela förvaltningen och alla myndigheter om att ingen som tar mutor eller utnyttjar sin ställning kan gå säker.