Allvetaren
Även människor som normalt inte intresserar sig så mycket för centralbankschefer, penningpolitik eller finanssektorns utveckling påmindes ständigt om att denne Greenspan, USA:s centralbankschef, var en offentlig person, vars makt ofta jämfördes med den amerikanske presidentens. Efter 18 år på sin post, medan fyra presidenter hade kommit och gått, stod hans stjärna i topp vid avgången den 31 januari 2006. Om denne Alan Greenspan har den brittiske journalisten Sebastian Mallaby skrivit en fullkomligt lysande biografi: The Man Who Knew.
Bokens titel är genomtänkt. Här skildras hur Greenspan fick rykte om sig att vara en guru, mannen som visste hur det hängde ihop i ekonomin och finanssektorn. Men boken behandlar också Greenspans liv från födseln till 90 års ålder, med analyser av hans barndom, ungdom och studier, hans kvinnoaffärer och hans efter hand extrema ambition att nå toppen inom sitt område via skickligt manövrerande i det politiska och finansiella etablissemanget. Och slutligen skildrar boken The Times of Alan Greenspan – den politiska och kulturella miljö han levde i. Den är också nog så fascinerande i sig.
Alan Greenspan var en skicklig maktspelare och hade turen att leda ”Fed” under en epok som inleddes med finansiella och politiska kriser som han inte kunde lastas för, men som han tycktes klara av. Sedan började en till synes framgångsrik ekonomisk och finansiell utveckling som kom att kallas The Great Moderation.
Greenspan tillträdde den 11 augusti 1987, och bara två månader senare inträffade Svarta måndagen då börsen (Dow Jones) föll med nästan en fjärdedel, ett historiskt rekord. Aktiekurserna återhämtade sig visserligen någorlunda snabbt, men år 1989 inträffade sedan den länge befarade amerikanska sparbankskrisen, och i augusti 1990 anföll Saddam Hussein Kuwait.
Det tidiga 1990-talet präglades alltså av kriser, och dessutom av en amerikansk konjunkturnedgång, som var en viktig förklaring till att George H W Bush inte lyckades bli omvald 1992 utan fick se sig besegrad av demokraten Bill Clinton.
Då var det bäddat för konjunkturuppgång, Berlinmuren hade fallit i november 1989, Sovjetunionen hade upplösts i slutet av 1991 och Francis Fukuyama hade kommit med sin berömda bok Historiens slut och den sista människan. USA var totalt dominerande i världsekonomin och den enda supermakten. Den asiatiska finanskrisen 1997–1998 hävdes genom amerikanska Feds och Greenspans finansiella insatser, och den ryska statsbankrutten 1998 underströk ytterligare den amerikanska ekonomiska överlägsenheten. Det var upplagt för en skicklig maktspelare som Greenspan att skörda de framgångar som kom att förknippas med hans position.
Så såg det i huvudsak ut ända fram till hans avgång. Han hann sedan skriva och publicera sina memoarer 2007, omstrålad av framgång.
Greenspan föddes 1926 i en judisk familj och växte upp i Washington Heights i centrala New York. Pappan övergav familjen när sonen bara var något år gammal och mamma Rose var sedan hans trygghet och kärlek fram till hennes död vid drygt 90 års ålder. Hon arbetade som butiksbiträde och var en öppen och optimistisk kvinna. Mallaby tillmäter denna modersrelation stor betydelse för Greenspans psykologiska utveckling och anser också att den förklarar den blyghet som har präglat honom hela livet.
Den lille Alan Greenspan drömmer om att bli basebollstjärna, men inser, menar Mallaby, att han aldrig kommer att bli mer än en ”sideman”. Detta uttryck återkommer genom hela skildringen av Greenspans karriär. Tonåringen är mycket musikintresserad och hoppar av skolan för att bli jazzmusiker (klarinett och saxofon). Han hamnar i ett väletablerat jazzband och tjänar bra med pengar, men finner att han aldrig kommer att bli en stor jazzmusiker utan bara en ”sideman”. (Bandmedlemmarna finner däremot att han är skicklig på att fixa deras inkomstdeklarationer.)
Greenspan börjar då studera ekonomi vid New York University och blir extremt absorberad av siffror och statistik. Nationalekonomin och den ekonomiska debatten domineras nu av keynesianismen. Tron på de politiska möjligheterna att styra den ekonomiska utvecklingen är mycket stark efter 1930-talets depression och andra världskriget. Greenspan skriver emellertid in sig på The School of Commerce, och Mallaby menar att denna ekonomiska grundsyn inte har nått dit när den 19-årige Greenspan anländer. Följaktligen blir han anhängare av en fri marknadsekonomi med ett minimum av politisk styrning.
Greenspans karriär börjar med att han 1948, vid 22 års ålder, får jobb på en av det amerikanska näringslivets tankesmedjor, den som numera heter The Conference Board, för att ta fram data för medlemsföretagen. Detta är före den typ av nationalbokföring som vi har fått senare och, naturligtvis, före datoriserad hantering av data. Han visar sig vara fullständigt absorberad av att ta fram statistik av typen hur mycket mer stål det går åt om bilproduktionen ökar med x procent.
När han presenteras för en ung kanadensisk kvinna, Joan Mitchell, en bildkonstnär som kommit till New York, får detta två konsekvenser. För det första ett förhållande, för det andra att han blir presenterad för den berömda libertarianen Ayn Rand, som råkar vara vän till Joans vänner. Därmed hamnar Greenspan i Ayn Rands libertarianska krets och förblir hennes vän ända fram till hennes död vid 76 års ålder 1982. Han fortsatte att framställa sig som utpräglad motståndare till politisk styrning av den fria marknaden, och det är fullständigt fascinerande att ta del av Mallabys grundliga skildring av hur han senare i karriären inte bara kompromissar med utan helt bryter mot denna grundläggande ideologi.
Alan och Joan gifter sig 1952, men de skiljer sig i bästa samförstånd efter bara ett år, eftersom båda inser att han är gift med sitt jobb.
Greenspan får snabbt ett rykte som, just det, mannen som vet. Han blir erbjuden att komma in som partner i en konsultfirma med samma inriktning och blir därmed rik. Partnern, William W Townsend är mycket äldre, och när han går bort 1958 blir Greenspan ensam ägare och tjänar stora summor på sitt rykte om att veta allt. Han behåller detta företag ända fram till 1987, när han når toppen och blir USA:s centralbankschef.
Året efter Townsends bortgång, 1959, presenterade Greenspan en uppsats inför American Statistical Association, där han utvecklade en teori för hur exempelvis aktiekurser påverkar företagens investeringar och därmed den reala ekonomin. Kvoten mellan värdet av total aktiestock och återanskaffningspriset på kapitalet kom sedan att kallas Tobins Q, efter den framstående ekonomen James Tobin, som fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1981 till stor del på grund av denna slutsats. Larry Summers, som varit finansminister under Clinton och rektor för Harvard University, fick läsa Greenspans uppsats i slutet av 1990-talet och menade att Greenspan hade haft rätt redan 1959 och att Tobin borde ha fått dela ekonomipriset med honom.
Än viktigare är kanske insikten att om tillgångspriserna, till exempel fastighetsvärden och börskurser, styr den reala efterfrågan mycket påtagligt, så borde väl centralbanker ha med tillgångspriserna i sina inflationsmål? Det har varit en stridsfråga i många länder, inte minst i Sverige. Bör vi känna oro för de stora uppgångarna av fastighetspriser och höja räntorna för att hindra ett stort konjunkturbakslag när en sådan finansiell bubbla brister? Eller är det ingen bubbla?
Det intressanta är att Greenspan som utvecklade denna syn redan 1959 vägrade att se utvecklingen på det sättet under sina år som centralbankschef. Det är dock en omstridd fråga i forskningen. En av Sveriges tidigare vice riksbankschefer, Lars E O Svensson, är en ledande forskare på området. Han hävdar i en uppsats för IMF så sent som i januari 2016 att vinsten av att strama åt för att hindra eventuella finansiella bubblor är lägre än kostnaden för den höjda arbetslöshet och sänkta produktion som då blir följden.
När Richard Nixon blir det republikanska partiets presidentkandidat 1968 går Greenspan in och fungerar som rådgivare. Detta fortsätter trots att Nixon går så på tvärs mot libertariansk ideologi att han inför pris- och lönekontroller. När Nixon i början av sin andra period tvingas avgå på grund av Watergateskandalen stannar Greenspan och blir Chairman of the Council of Economic Advisers under Gerald Ford. Därmed är han definitivt inne i det politiska systemet. I slutet av sin andra mandatperiod utnämner Ronald Reagan Greenspan till USA:s centralbankschef. Han är då framme vid målet, han är inte längre ”sideman”.
Han har då lärt sig att inte ta strider som inte kan vinnas eller som kan skada karriären. Han klarar utmärkt att arbeta med republikaner som Nixon, Ford och sonen Bush, liksom med demokraten Clinton. Det blev motsättningar med fadern Bush, därför att Greenspan inte ville stimulera ekonomin och därmed nog hindrade dennes chans till en andra mandatperiod. Greenspan satt kvar, uppskattad av Clinton.
Den stora frågan för att bedöma Greenspans insatser som centralbankschef är om han borde ha höjt räntan för att hindra det enorma konjunkturbakslag som drabbade USA och därmed världen 2008 och som vi lever med fortfarande. Det menar Mallaby, men det finns invändningar. Det är kanske så att finanssektorn i världen måste regleras på ett annat och hårdare sätt än idag och att lagstiftningen måste vara så utformad att det inte finns några banker eller andra finansiella institutioner som är för stora för att tillåtas gå i konkurs. Greenspan trodde inte att hårdare reglering av finanssektorn var möjlig.
Mallabys biografi är stimulerande även för den bild den ger av tidsandan under Greenspans levnad. Vi påminns om hur depressionen, Roosevelts New Deal, andra världskriget och keynesianismen hade gjort tendensen närmast svenskt socialdemokratisk under den första efterkrigstiden. Pris- och lönereglering, statliga påtryckningar på storföretag och branscher att hålla tillbaka löne- och prisökningar, och mycket annat var politiskt gångbart och närmast vardagsmat.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
En annan intressant insikt är hur erotiska relationer utan äktenskaplig ram accepterades för höjdare som Greenspan. Han hade älskarinnor och ofta flera. En första viktig älskarinna var Kathy Eickhoff. Efter en tid förklarade han för henne att han nog inte var intresserad av en fortsatt relation av det slaget, men att han hoppades att hon skulle fortsätta att leda hans konsultföretag. Hon gjorde detta sorgset, men utan vrede och ledde det i årtionden till dess det lades ner när Greenspan blev centralbankschef.
Mot slutet av sin tid som Chairman of the Council of Economic Advisers under president Gerald Ford hade Greenspan sedan ihop det med en mycket känd (och vacker) tv-journalist, Barbara Walters, som följde framförallt ekonomi och finans för NBC och senare ABC. Deras relation varade inte så länge och de hade båda andra relationer vid sidan av.
Långt senare med åtskilliga andra relationer däremellan kom sedan i slutet av 1984 Andrea Mitchell, NBC:s korrespondent i Vita huset, in i hans liv – den kvinna som något årtionde senare skulle bli hans hustru. Varken Barbara Walters eller Andrea Mitchell verkar enligt Mallabys framställning ha drabbats av offentlig kritik, trots att man skulle tro att det kunde uppstå olika typer av jävsituationer eller insiderproblem.
Mallaby pekar på de många motsägelsefulla uttalanden som Greenspan gjort under sin karriär. Ett första berömt sådant kom i en Ayn Rand-inspirerad föreläsningsserie 1963–1964, där han slår fast att en av de stora katastroferna i Amerikas historia är upprättande av The Federal Reserve System, det vill säga: USA:s centralbank. Det var en naturlig syn på centralbanker för en utpräglad libertarian, men ter sig häpnadsväckande med tanke på att Greenspan kort därefter började sträva efter att bli chef för denna institution.
Ett annat ofta citerat uttalande är att den extrema uppgången i aktiekurserna mot slutet av nittiotalet var ett uttryck för ”irrational exuberance” (irrationell överoptimism). Man skulle kunna tro att den som säger så säger att uppgången inte är byggd på rimliga förväntningar om framtida lönsamhet och alltså är en bubbla. Det skulle visa sig att det var en korrekt bedömning. Redan år 2000 kom ett enormt kursbakslag, som då berodde på att IT-branschen hade haussats enormt och fått en extra skjuts av påståenden om att datorer, mikrovågsugnar, flygplansutrustning et cetera skulle sluta att fungera vid millennieskiftet och därmed medfört enorma lönsamhetsökningar åren närmast före 2000.
Aktiekurserna återhämtade sig dock så småningom och fortsatte sedan att stiga fram till årsskiftet 2007/08. Den reala ekonomin skadades inte så hårt som väntat den gången. Men 2008 kom en finanskris som ännu inte har övervunnits, som har lett till massarbetslöshet i stora delar av västvärlden och tvingat stater att gå in och rädda banker och andra företag i finanssektorn till enorma kostnader för skattebetalarna, vilket i sin tur har underminerat förtroendet för våra politiska system.
Greenspan har flera gånger pekat på att en långvarig utveckling med stigande aktiekurser och andra tillgångspriser leder till mycket stora bakslag. Han har tagit 1920-talets USA som exempel på denna fara. Resultatet blev 1930-talskrisen. Många tycker att utvecklingen från 1990-talets slut till 2008, The Great Moderation, är en parallell som ledde till den näst värsta ekonomiska krisen i modern tid. Frågan är: Varför gjorde Greenspan ingenting då? Han var ju verkligen ”Mannen som visste”!