Dock: kravet på ett minimum av sannfärdighet gör det oundvikligt att fastslå att Tigerstedts Dante. Tiden. Mannen. Verket (1967) förblir en oöverträffad introduktion även sedan Wilson utmanat med Dante in Love (2011).

Introduktion till vad? Till en av den västerländska civilisationens portalgestalter och ett diktverk, en kanonisk skrift av denne, Dante Alighieri (1265–1321) och Den gudomliga komedin. Till skillnad från Tigerstedt riktar sig Wilson till en läsare som förväntas veta knappast något om vare sig historia eller litteratur. För att göra sin studie tillgänglig förser Wilson framställningen med en rad – ibland ganska malplacerade – samtidsreferenser, exempelvis till efemär populärkultur. Hans ton blir inte sällan en smula ängsligt inställsam. Den skiljer sig därigenom drastiskt och ofördelaktigt från Tigerstedts lugnt auktoritativa röst, där aldrig minsta uns av misstro mot det egna ärendets angelägenhet tränger fram.

Wilson skulle ha kunnat ge sin bok samma titel som Tigerstedt använde. Dante placeras först i sin tid, en tid som Wilson gör sitt yttersta för att framställa som främmande, exotisk men ändå gåtfullt parallell till vår egen. Faktauppgifter som ska få läsarens världsbild att skaka till litet lagom kastas fram: I Dantes tid hade hans hemstad, Florens, 90 000 invånare, London som jämförelse 50 000, Konstantinopel 80 000 och Rom 25 000. Beskrivningar som suggererar igenkänning av senare förhållanden blir talrika. I Dantes tid är förändringstrycket enormt. Ny teknologi, som glasögon och knappar, förändrar levnadsbetingelser. Nya institutioner, som bankväsendet, kastar om förutsättningar för produktion och handel och förändrar betingelserna för mellanmänskliga relationer. En valuta som är gångbar snart sagt överallt lanseras, floriner. Rörligheten för människor och varor ökar.

Florens och världen kännetecknas av hänsynslös maktkamp. I Florens står familjer, gäng, klaner mot varandra. Runt en eller annan grandi samlas en skara mafiosi. Krigsherrarna förskansar sig, bygger befästningar inne i staden för att kunna bekämpa varandra. Bilden av Florens blir som en bild av Ilmar Reepalus Malmö 3.0, om jag ska tillåta mig att göra en sådan där Wilsonsk samtidsreferens, bara med den skillnaden att inte endast det kriminella utan också det intellektuella livet sjuder av aktivitet. På den vidare scenen utmanas européerna av företrädare för islam, som har bemäktigat sig kristendomens heliga platser i Mellanöstern och biter sig fast i Granada på Iberiska halvön. Kristendomen i sig är splittrad och försvagad. Rom står mot Konstantinopel, katolska kyrkan mot upproriska katarer.

Wilson låter sedan mannen stiga fram. Han redogör för Dantes olycka och funderar över hans hemligheter. Det verk som han snart ska försöka karakterisera och göra spännande och lockande förankras i det biografiska och av upphovsmannen erfarna. Dantes olycka kom sig av att han upprepade gånger tog ställning för förlorande, sinsemellan olika parter i de maktstrider som inverkade på varje människas liv i Florens och Italien. Mångårig, ja, livslång exil från hemstaden blev omsider följden. Graven finns i Ravenna, inte i Florens. Dantes hemligheter skulle enligt Wilson ha att göra med hans far och hans kvinnor. I Den gudomliga komedin, där Dante befolkar ett hinsides rike med gestalter från mytologi, historia och den egna samtiden och låter dem undfå bestraffningar och belöningar, riktas en särdeles kraftig bannstråle mot idkare av usura, ocker. En sådan idkare skulle Dantes far ha varit, om än utan större framgång. Och visst är det något skumt med att Dantes hustru, Gemma Donati, bördig från en av de mäktiga klanerna, över huvud taget inte nämns i Den gudomliga komedin? Och hurdana var innerst inne Dantes känslor för grannflickan Beatrice Portinari, snart gift med Simone de’ Bardi och död 1290, blott 24 år gammal, den Beatrice som utgör Den gudomliga komedins viktigaste mänskliga ljusgestalt? Författaren till Dante in Love kan hur som helst inte släppa slika frågor, även om grunnandet över dem i brist på empiri måste ske i ett ganska lufttomt rum.

Också beträffande mannen tar Wilson gärna fasta på sådant som kan få nutida läsare att kippa efter andan, det spektakulära: som till exempel att Dante påstår sig ha sett människor brännas levande. En exkurs över det grymma öde som vederfors åtskilliga kvinnor och judar under Dantes tid blir lika obligatorisk som en faktaruta i en sensationslysten tabloid. Och självklart uppehåller sig Wilson vid Dantes deltagande i slaget vid Campaldino den 11 juni 1289. Sådant stoff ger en story.

I resonemangen om verket tar Wilson fasta på de oklarheter och motsägelsefullheter som öppnar för tolkningar och intellektuella sammandrabbningar om rätt och fel eller bättre och sämre. För egen del vill Wilson tro att Dante bortom sina många skilda och oförenliga ståndspunktstaganden slutligen nådde fram till en sammanhållen, logiskt konsistent livsåskådning, vad som kunde kallas kärleksläran i Den gudomliga komedin. Med den i diktverket frånvarande hustrun Gemma och den i diktverket närvarande forna grannflickan Beatrice som poler ska Dante ha sökt överbrygga en motsättning inte bara mellan filosofi och religion utan framför allt mellan erotisk och platonisk kärlek. Med mycken spetsfundighet och inte utan suggestionskraft driver Wilson sin tes.

Till det attraktiva i tesdrivandet hör den umgängeskrets i vilken Wilson konverserar. Han lyssnar hellre till poeter som Alfred Tennyson, Dante Gabriel Rossetti eller Ezra Pound än till metod- och teorifixerade litteraturforskare när han vill få synpunkter på varför ord har fallit som de har fallit. Och han samspråkar gärna med författare som Dante läste eller författare som skrev om Florens eller Dante i Dantes egen tid, begrundar med andra ord verk som Boethius Filosofins tröst, Compagnis Florentinsk krönika över händelser som inträffat under hans egen tid respektive Boccaccios En liten skrift till Dantes lov. I sådana kretsar blir det oundgängligt att Wilson snubblar över formuleringar som sätter krokben för hans pedagogiska nit men som skulle ha fröjdat Tigerstedt, som Yeats utrop vid beskedet att Swinburne var död: ”Now I’am King of the Cats.”