Boken bygger på ett omfattande intervjumaterial med amerikanska män från skilda miljöer. Här finns friställda ingenjörer och varvsarbetare, fotbullssupportrar, gängledare, pastorer, Vietnamnveteraner och avdankade porrskådespelare.

Den gemensamma nämnaren för männen Faludi samtalat med är deras beskrivning av att de saknar makt. Här finns en mångfasetterad grupp desillusionerade män som upplever sig begränsade, menar sig ha hamnat utanför och i bakvattnet. De har förlorat den ekonomiska makten och har inte ens kvar sin lojalitet med varandra.

Det amerikanska samhälle de lever i, med sin förändrade kvinnoroll, har skapat vilsenhet. Vilken roll ska männen spela? Den traditionella familjeförsörjarens roll, eller rollen som den fysiskt starka, har flugit sin kos. Faludis förståelse för dessa amerikanska mäns känslor av utanförskap väckte inte odelat positiva reaktioner inom den vänsterorienterade kvinnorörelse där hon hör hemma, milt uttryckt.

2008 återkom Susan Faludi med en bok på liknande tema, då om ett Amerika som lever post 11 september. På bokmässan i Göteborg samma år, där jag lyssnade till henne, förmedlade hon en bild av ett USA som var förändrat i grunden efter terrorattackerna 2001. Återigen vred hon kalejdoskopet mot männen. Det hon såg var hur nygamla manlighetsideal började segla upp igen. Nu var det en handlingskraftig och krigsvillig man människor ville se och konstruerade som förebild.

Efter 11 september riktades kritik mot kvinnorörelsen för att den hade ”feminiserat” mannen, och inte bara mannen, utan hela nationen. USA hade blivit sårbart och kopplingen till förändrade könsroller verbaliserades från olika håll. Den ”mjuka” manstypen som kunde tala känslor och hade släta händer istället för valkar i dem visade sig oduglig när det kom till ”hard facts”, såsom att förhindra terror rakt in i nationens hjärta. Så: Make America Great Again.

Det är således ingen som helst överraskning att en person med ett budskap som Donald J Trumps har kunnat bli vald till USA:s president. Trump har inte byggt sin framgång på några okända grupper, föreställningar eller fenomen. Frågan är också hur sannolikt det egentligen var, givet förställningar om kön, att en kvinna skulle vinna presidentstolen i en orolig, våldsam tid. I synnerhet när ett icke oviktigt inslag i samtiden är konflikten mellan västvärlden och den radikala islamistiska världen, där de senare ser väst som försvagat och sårbart, ”feminiserat”. Det budskap de amerikanske väljarna har sänt är övertydligt: Vi är inte svaga, vi är starka.

Den manliga könsrollen var länge under lupp och förändrades. Denna process gav hos vissa grupper av män uppenbarligen upphov till ett slags manlighetskris. Det ”kvinnliga” perspektivet uppfattades ha blivit en samhällelig norm. ”Feminisering” innebär, enligt dem som förfäktar tanken, att fokus på känslor och relationer även kommit att prägla sådant som politik och medierapportering. Så frågan är vems kris det här är? Är det kanske ”kvinnlighetens” kris? Det inkluderande imperativ som ligger i normen har uppenbarligen inte blivit verklighet. Istället har populism frodats i det polariserade könsrollskrigets kölvatten.

En del av detta förutspåddes således för tjugo år sedan. De medier, analytiker och politiker som menar att en vit man med ett budskap som Trumps inte gick att förutse, byter förhoppningsvis snart ojandet mot en analys. Alternativet är att de vänjer sig vid att bära dumstruten.