I SVT:s ”Tillbaka till klass 9A” får lärare och elever från den gamla tv-serien Klass 9A möta varandra igen efter 17 år. Jag bänkar mig i soffan för återträffen. Originalserien handlade om vikten av ordning, struktur och kunskapsfokus i klassrummet. Lärarna förde sin egen talan och förmedlade sitt kunnande till elever och oss tittare. Det får de inte göra i uppföljaren. Varför?

Det kallades ett banbrytande experiment. Året var 2007 och hela Sverige kunde följa hur klassen på Johannesskolan i Malmö lyftes från stökig och lågpresterande till en av landets bästa i matematik, engelska och svenska. Förvandlingen stod ett dreamteam av erfarna lärare för, så kallade ”superlärare”. Under en termin tog de över undervisningen och arbetade sammansvetsat med fokus på ämneskunskap, basfärdigheter, studiero och höga förväntningar. Tv-seriens budskap var enkelt: läraren är den viktigaste komponenten för att undervisningen ska bli framgångsrik. Elevens resultat sammanhänger med den metodik läraren använder, visade serien. Lärarna var tydliga auktoriteter i sina klassrum.

Det hela var kontroversiellt och kritiken lät inte vänta på sig. Den kom framför­allt från de institutioner som under några för svensk skola olyckliga decennier förkunnat att eleverna själva skulle ansvara för förvärvandet av kunskaper. Upptäcka och undersöka var ledord – inte lyssna och förstå. Läraren var en coach med uppgift att stödja och handleda elevens indivi­duella process.

Så löd budskapet i nittiotalets läroplansutredning, liksom i den tidens lärar­utbildningsreform. Eleverna skulle resonera, analysera och tänka kritiskt. Att sådana abstrakta förmågor förutsätter ämneskunskap, ignorerades totalt. I den moderna, digitala skolan behövde läraren inte vara någon ämnesexpert. Basala fakta kunde var och en googla fram vid behov. Ord som förmedling och inlärning var både fula och fel. Bland pedagogikforskare fanns en stark fientlighet mot de lärare som fortsatte använda lektionstid till att föreläsa, förklara, berätta och instruera. De verkligt dogmatiska lärarutbildarna, de som inspirerades av Paulo Freires kritiska pedagogik, jämförde sådan undervisning med maktutövning och förtryck.

Inte att undra på att superlärarna fick topplocket att gå i seminarierummen.

Klass 9A nådde tv-publiken innan det första stora PISA-tappet hade slagit ner som en bomb i Skolsverige. Utbildningsminister Jan Björklund hade inlett sitt korståg mot vad han kallade flumskolan. Pedagogikprofessorerna fnös åt hans kritik, precis som de fnös åt de lärare som tydligt visade att saker och ting inte stod rätt till i svensk skola. Svenskläraren Gunilla Hammar-­Säfström i Klass 9A var en av dem som talade klarspråk. När hon intervjuades om sin roll i tv-serien var hon tydlig med att skolan behövde återvända till grunderna och sätta kunskap och färdighetsträning i centrum. Klassrummen var stökiga och det pågick för många riktningslösa grupparbeten.

Hammar-säfström betonade vikten av ett kraftfullt ledarskap och att eleverna har skyldighet att sköta sin skolgång. Det handlade om att återinföra grundläggande regler för uppförande: komma i tid, ta av sig mössan, spotta ut tuggummit och följa lärarens instruktioner. Så förhöll hon sig också till sin klass i serien. Ele­verna i svensk skola har för svag läsförståelse på grund av utebliven träning, underströk Hammar-Säfström och varnade för vad det skulle leda till. I flera avseende satte hon alltså fingret på just det som senare blev till krass statistik i internationella mätningar och jämförelser.

Kunskapsnationen Sverige sjönk som en sten. Bland orsakerna till det dramatiska fallet fanns de förändrade undervisningsstrategierna och en märkbart försvagad lärarroll. Yrket förlorade attraktivitet och status. Allt detta är fakta, men fakta ruckar inte skolideologerna. I Tillbaka till klass 9A har nämligen skolforskarna tagit över tillsammans med förgrundsgestalten för lågaffektivt bemötande, psykologen Bo Hejlskov. Nu reduceras ”superlärarna” till marionetter i någon annans berättelse.

Redan några minuter in i Tillbaka till klass 9A nämner professorn i pedagogik Ulf Blossing ”en skola för alla” som den svenska skolans ledord. Devisen kommer från läroplanen som togs i bruk 1980 och genomsyrades av en inkluderingstanke som blev ett ideologiskt fundament för grundskolans organisering. Idén om ”en skola för alla” knäcker ännu, fyrtiofem år senare, lärare på löpande band. Den innebär att pedagogerna måste göra individuella anpassningar för elevernas olika kunskapsnivåer, behov och diagnoser, eftersom det anses stigmatiserande att få specialhjälp vid sidan om ordinarie grupp. Klassen ska hållas samman, även om konsekvensen är ständigt sänkta kunskapskrav och allmän oreda.

Lärare beskriver detta som ett pedagogiskt haveri. Men när professorn Blossings talar om skolan trumfar inkludering sådana negativa erfarenheter från undervisningspraktiken. I en parallell debattartikel går han till attack mot minskat elevinflytande. Eleven och läraren ska möta varandra som jämlikar, annars blir skolan ”socialt farlig”. Eleverna blir ”fiender till demokratin” om de inte får vara med och bestämma, skriver han i ett kommittédirektiv och varnar för regeringens utredning om stärkt ledarskap och skärpta verktyg för att upprätthålla studiero. Det var just arbetsro som superlärarna skapade för klass 9A, med mycket goda studieresultat.

Allt detta tycks vara glömt när psykologen Bo Hejlskov lägger ut texten i uppföljningsprogrammen om Malmöklassen. Han ger inte heller mycket för det där med studiero. Det är en bluff: ”Folk tror att det ska vara tyst i klassen, men barn lär sig inget när det är tyst i klassen.” Nej, ”elever som lyssnar på läraren kommer inte att lära sig jättemycket”, förklarar Hejlskov som inte tror på konsekvenser när någon elev förlorar självkontrollen. När superlärarna kom till Johannesskolan 2007 sparkade eleverna fotboll med krukväxterna i korridoren. Det slutade de snabbt med, men det nämns inte i nya programmet där Hejlskov håller hov.

Vilken kaosartad skolpraktik hans egen metodik ger, erfor bland annat Hjulsta grundskola. Där sköt anmälningarna om hot och våld i höjden efter att man antagit en Hejlskov-inspirerad handlingsplan. När de vuxna backade undan, tog busarna över både klassrum, korridorer och uppehållsrum och ägnade sig åt att kasta sten, välta bänkar, cykla inomhus och sparka mot personal. Undrar vad barnen lärde sig på den skolan?

Tillbaka till tv-programmet. I det får lärarna alltså inte själva berätta om sina arbetssätt den där terminen 2007. I frånvaro av samtal om metodiken skapar dramaturgin, berättarrösten och experterna i Tillbaka till klass 9A, en alternativ förklaring till lärarnas framgångar. Genom att bekräfta eleverna och säga att ”du duger som du är” kan sociala mirakel uträttas, till gagn för samhället, får vi veta. Relationer och omsorg är viktigast – en tanke som hör ihop med den glidning från ämneskunskap och färdigheter som inleddes under 1970-talet och som sedan accelererade. Lärarutbildningarna plockade upp detta och spred det sociokulturella perspektiv som påstår att barn lär lika mycket, kanske till och med mer, utanför den onaturliga, textfixerade skolan.

Det budskapet håller de som utbildar dagens lärare fast vid. Våren 2024 slog blivande lågstadielärare larm i Vi lärare: nuvarande grundlärarutbildning ger inte studenterna den metod för läsinlärning, phonics, som det finns absolut starkast evidens för. Då red expertisen ut till okunskapens försvar: ”En mycket stor del av barns läs- och skrivutveckling sker i andra sammanhang än skolan och många utvecklar utmärkt läs- och skrivförmåga på olika sätt”, replikerade företrädare från utbildningen vid Högskolan i Jönköping tillsammans med dito i Dalarna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Lärarutbildningen i Malmö hälsade lärarstudenterna att fokus på elevens lust att läsa faktiskt var viktigare än att kunna läsa. Detta tankegods har lett till att en stor grupp elever idag har allvarliga lässvårigheter när de lämnar grundskolan. Lärarutbildarnas relativiserande förhållningssätt har bidragit till att unga som hade kunnat lära sig läsa snarare förvärvar en funktionsnedsättning i skolan.

Det är i dessa pseudovetenskapliga ekokammare som regeringens utredning om en ny lärarutbildningen landar. Direktiven är klara. Det ska vara höjda antagningskriterier, mindre fluffig värdegrund och mer solida ämneskunskaper. Noll normkritik, men mycket praktik. Kognitionsvetenskap in och abstrakta lärandeteorier ut. ”Personal som inte kan eller vill växla om för att undervisa i kognitionsvetenskap kan bli övertalig”, skriver utredningen. Det är därför som lärarutbildarna mobiliserar – i varje kanal.

Jag sitter på ett fullsatt seminarium och lyssnar på kollegernas reaktioner på de förändringar som stundar. Någon påpekar att det finns ”himla mycket som inte är evidensbaserat som lärarstudenter behöver lära sig”. Det är tyvärr vad lärarutbildningarna hittills mestadels bestått av. En annan bekymrar sig för att den egna föreläsningen om ”den dolda läroplanen” inte längre kommer att rymmas. ”Vi måste ha ett kritiskt förhållningssätt. Vi behöver hålla emot”, heter det från ledningen som plötsligt oroar sig för att läraryrkets autonomi är under attack. Den har jag aldrig hört någon därifrån värna tidigare. Tvärtom har väsentlig kraft och energi lagts på att kritisera de verksamma lärare som förhållit sig mycket självständigt till lärarutbildningens dogmer de senaste dryga femtio åren. Och varför skulle ett yrke hotas av att antagningskraven höjs och att utbildningen blir evidensbaserad? Det är snarare tvärtom.

I en scen i originalprogrammet Klass 9A pratar superläraren Gunilla­ ­Säf­ström-Hammar med rektorn. Hon uttrycker besvikelse över att både arbetslag och rektor förhåller sig slappt till elevers frånvaro och svaga prestationer. Det finns tydliga brister och uppenbara problem, men ingen gör något åt dem. Hon är arg över likgiltigheten, säger att skolans existensberättigande hänger på att de utbildar eleverna och rusta dem med kunskap så att de klarar sig ute i samhället. Skolan finns inte till för lärarnas skull, utan för elevernas! Det är ett enkelt och kraftfullt budskap. De institutioner som nu vaktar revir, rider käpphästar och kramar älsklingsteorier, ibland på bästa sändningstid, behöver höra en dos av samma: lärar­utbildningen finns inte till för universitetens doktorer i pedagogik och didaktik. Den finns till för att gagna eleverna i den svenska skolan.