Fast den här gången är det annorlunda. Vaca muerta, bokstavligen Döda kon, är ett väldigt område med oljeskiffer, som ligger i Andernas skugga ungefär hundra mil sydväst om Buenos Aires. Enligt US Energy Information Administration rymmer fältet 16,2 miljarder fat olja och 308 biljoner kubikfot gas. Sådana tal får det att vattnas i munnen på argentinska makthavare minst lika mycket som den mest perfekta asado.

Aptiten på intäkter har redan fått argentinska staten att nationalisera det spanska oljebolaget Repsols dotterbolag YPF efter att företaget gjort stora fynd i Vaca muerta. Det kan verka kortsiktigt lönsamt, men långsiktigt är beslutet mer problematiskt. I Madrid blev man ursinnig och i en lång rad andra länder bekymrad och varsk. Argentina tedde sig osäkert nog redan tidigare och nationaliseringen har knappast gjort det lättare att locka till sig allt det utländska kapital som behövs för att få snurr på produktionen.

Självklart försöker ett land att ta sina tillgångar till vara, men det finns också något olycksbådande i de uppskruvade förväntningarna på vad oljan och gasen ska ge. President Cristina Kirchner och andra ledande politiker hoppas uppenbarligen att råvarufyndigheterna ska bli en chans att vända bort blicken från pressande frågor om ekonomisk stabilitet och fungerande institutioner. Istället för att ta itu med att skapa ordning och reda i statens finanser, främja ett modernt kunskapssamhälle och förbättra produktiviteten, ska de styrande fördela nya rikedomar som naturen har ställt till deras förfogande. Så har det varit med frukterna från det väldiga, bördiga Pampas och nu står Vaca muerta i tur.

Andra är betydligt mer avvaktande. Statsvetaren Ernesto Cassianovitch på konsultföretaget Poliarquia i Buenos Aires jämför Vaca muerta med Diego Maradona och påven Franciskus: det blir ännu en ikon som de styrande kan yvas över. Den, utom i regeringskretsar, populäre journalisten Jorge Lanata tror snarare på den nigerianska vägen än den norska när han får frågan i vilken riktning ett stort oljefynd lär leda landet.

Det förefaller rimligt att inte ta ut för mycket i förskott. Under 1900-talets första hälft var Argentina ett av jordens rikaste länder, men efter att livsmedelspriserna föll och man gick ned sig i det peronistiska träsket har inget varit sig likt. Hösten 2014 är inflationen ånyo på väg upp mot 50 procent, och regeringen försöker väcka folklig sympati genom högljudda bråk med utländska långivare. Överallt ser man banderoller som hetsar mot ”gamfonder” i USA. (Det gamiga består i kraven att Argentina ska betala tillbaka vad landet lånat.)

På Poliarquia är man trots allt hoppfull om läget på lite längre sikt. Nästa år är 12 års Kirchnerstyre över. Nya kvastar kommer in. Öppenheten mot omvärlden kan öka, låneproblemet lösas och valutan stabiliseras.

Ja, möjligheterna finns utan tvivel. Men att ta vara på dem? Hittills har det inte varit Argentinas starkaste gren.