Återvänd till boken

Skolan har övergivit sina läsningsideal. Det behövs en Nils Holgersson för vår tid.

Människan har så länge som vi kan dokumentera hennes kulturella aktivitet varit en berättande varelse, hon har skapat världsbilder som ständigt kritiskt omprövats och förändrats. Det har varit förutsättningen för vår överlevnad, men också för vår dominans gentemot allt annat levande. Genom berättelsen har vi gjort oss hemmastadda i världen och format våra identiteter och gemenskaper. Den amerikanske filosofen och kunskapsteoretikern Nelson Goodman har hävdat att det rent av inte finns någon skillnad mellan ”litterära” och ”verkliga” världar, som ”världsbyggare” skapar vi ideligen nya versioner och visioner av omvärlden som både innehåller ”fiktiva” och ”faktiska” element.

Berättelsen är också förutsättningen för empatin på gott och ont. Precis som vår närmaste släkting schimpansen, men i större i skala, har vi kunnat använda den för att både hjälpa och förstöra, som moralens grund och som maktpolitiskt vapen.

Den skrivna berättelsen har en mycket lång utvecklingshistoria och tar sin början i de första kända skrivtecknen som är omkring 7 000 år gamla. Först användes de för bokföring, men förmedlade snart också religiösa regler, kunskaper och myter. Hela tiden har skriftspråket kämpat för sin existens, det talade ordet erbjöd länge en större variation och rikedom av uttrycksmöjligheter, men för omkring 2 500 år sedan började skriften förvärva förmågan till abstraktion och framförallt transcendens, att överskrida det för ögat synliga för att kunna se så mycket mer.

I de skriftlösa kulturer som påträffats i modern tid är det uppenbart att dess människor lever i en mer magisk tillvaro än vi, de gör inte skillnad på orden och det dessa benämner, hela världen är mer sammansmält i en enda erfarenhetssfär. De orala berättartraditionerna är verkligen imponerande, fram till att traditionen började dö bort genom moderniseringen i mitten av 1900-talet fanns det svenskar som kunde återge sägner som berättats i det svenska bondesamhället sedan åtminstone me­deltiden. Bland de skriftlösa aboriginerna i Australien finns det än idag muntligt traderade berättelser som är tiotusentals år gamla och som på sitt eget, men inte inkorrekta vis, redogör för dramatiska förändringar av det australiska landskapet till följd av vulkanutbrott och naturkatastrofer.

”Vi måste göra ett gemensamt krafttag som samhälle. En satsning med utbildnings­departementet, Svenska Akademien, universiteten och lärarfacken och de stora förlagen.”

Men litterata kulturer förändrar människan. Alfabeten kan i högre grad än analfabeten ägna sig åt kritiskt tänkande och perspektivskiften genom sin förmåga till teckenhantering. Det finns goda skäl till att se hur det ökande läsandet bland européerna från 1600-talet och framåt bidrog till demokratins genombrott. Nyare forskning visar att läsandet också tidigt var mycket mer utbrett än vi tidigare trott, när man går igenom förteckningar av dödsbon i 1700-talets europeiska storstäder finner man också boksamlingar bland de mindre bemedlade invånarna.

Läsningen har gjort att vi redan i tidig ålder får ta del av alternativa livsberättelser och får ett polyfont öra, vi kan lyssna till andra röster och acceptera att det finns de som förstår tillvaron annorlunda än vi själva. Den empatin gör oss till bättre och klokare medborgare och medmänniskor och förhoppningsvis också förmögna att välja bättre politiska ledare. Framförallt kan vi betrakta oss själva mer kritiskt, vi kan lära oss att acceptera våra egna felbedömningar och misstag, även om det tar emot och det lär oss att bli ödmjuka inför vår egen bildningsresa.

Den allt för tidigt bortgångne filosofen och kritikern Thomas Anderberg stod upp för det kritiska tänkandet i sin bok Vi är alla kritiker. Han skildrar hur det kritiska tänkandets avtagande sammanfaller med det minskande läsandet och den allmänna kulturkritikens närvaro i det offentliga rummet. Ayatollorna i Iran och andra despoter använder minskat läsande och litteraturcensur som en maktstrategi, när människor inte tar del av andra levnadssätt och livstolkningar blir de oförmögna till kritiskt tänkande och därmed lätta att leda och förleda.

Thomas Anderberg påpekar att det är långt fler än diktatorer som tjänar på minskad läsning, som vi ser pågår det avtagande läsandet även i vårt eget och liknande samhällen. Att göra människan illitterat är inte nödvändigtvis en beräknad strategi, men är utfallet av både politiska och kommersiella processer som eftersträvar ”dumhet”. Censur i olika former är idag något som chockerande nog åberopas från både höger och vänster, alla berättelser som inte stämmer överens med de egna betraktas som samhällsvådliga, oavsett om de är i form av gangsterrap eller vikingarock.

Vi avser inte här vilket läsande som helst. I dagens teknokratier kan teckenhantering reduceras till att läsa olika instruktioner, det är något annat vi vill åt, formandet av den kritiskt tänkande människan.

Reformatorn Martin Luthers doktrin om ”det allmänna prästadömet” har i vårt och andra samhällen lett fram till förekoms­ten av kvinnliga präster, men i grunden handlar den om alla människors rätt att direkt få ta del av Guds ord, inte bara lyssna till det förmedlat från predikstolen. Poängen med katekesundervisningen var att alla svenskar skulle ha koll på varandra och inte minst makten, den invånare som själv kunde sin Bibel hörde väl när prästerna och herremännen försökte förleda dem med lögner och förvrängningar. Baksidan är förstås den ängsliga konsensus- och angiverikultur som vi idag får bevittna i den värdegrunds­tyranni som tagit fäste i både yrkesliv och allmän offentlighet, men här ser vi också grunden till det svenska folkhemmet och den svenska demokratin.

Kyrkan och vartefter ett alltmer religiöst fristående utbildningsväsen gjorde tillsammans med folkrörelserna och bildningsförbunden gemene svensk läsande. Men vad gör svensk skola idag? Den måste helt uppenbart ha brutit med denna tradition.

För drygt 30 år sedan, när jag själv gick i förskolan var högläsningen ett viktigt inslag. Jag minns Göran, förskoleläraren som samlade oss fem- och sexåringar kring sig och läste högt . Det blev plikttroget en hel del Astrid Lindgren, men framförallt gick han föredömligt direkt på klassikerna. Minnena lämnar mig aldrig, jag kommer ihåg hur vi som stilla ljus satt och lyssnade på Carlo Collodis Pinocchio och framförallt Hans Christian Andersens sorgliga sagor. Den ståndaktige tennsoldaten som förenas med sin ballerina först i den brinnande kakelugnen, den lilla sjöjungfrun som med krossat hjärta gick upp som skum i havet och den lilla svavelsticksförsäljerskan som frös ihjäl med ett leende på sina läppar en nyårsnatt. Och framförallt det demokratiska incitamentet i den lille pojken som konstaterar det uppenbara som ingen annan vågar säga, att kejsaren är naken, den förljugna makten avklädd.

När jag på senare år följt ett läsprojekt i stadsdelen Bäckby i Västerås har jag mött mycket mänsklig entusiasm och glädje, men också oöverstigliga svårigheter. På en fritidsklubb träffade jag barn i tio- till tolvårsåldern som är långt ifrån den litterära nivå jag och mina kamrater var som ännu ej läsande fem- och sexåringar över 30 år tidigare. Det handlar inte så mycket om klass, på mitt dagis var vi vanliga arbetar- och medelklassungar, men en annan demografisk komponent har tillkommit. Många av de här barnen i Bäckby hanterar bara hjälpligt svenska språket, även om de är födda här. De svenska och finska arbetarbarn som tidigare bodde där har sedan länge sedan flyttat därifrån, de av dem som blivit kvar uppvisar ytterst marginaliserade beteenden. Det är skrämmande, i delar av Sverige är idag barn med svenska som hemspråk så frånvarande i förskolorna att språket inte längre framgångsrikt kan läras ut. Svenskkunskaperna bland förskolepersonal har visat sig vara så dåliga att kommuner fått förtydliga språkkrav för anställning och från olika delar av landet har det slagits larm om förskolebarn, födda i Sverige, som över huvud taget inte kan tala svenska!

Vad gör vi åt det? Rabbinen, folklivsforskaren och den konservative debattören Dan Korn beskriver svensk kultur i sin bok Kalle Anka på kräftskiva. Han berättar kort om ”statens läsebok”, hur Sverige i mitten av 1800-talet anammade en nationell skolbok som alla svenska barn skulle använda för att lära sig läsa och känna sig själva.

Folkskolan blev obligatorisk 1842, men den saknade bra gemensam litteratur. Historikern Fredrik Ferdinand Carlson, ledamot i Svenska Akademien och chef för ecklesiastikdepartementet, tog 1863 tag i arbetet att skapa en nationell lärobok som skulle täcka alla skolämnen utom matematiken. Tonvikten lades på litteraturen, alla svenska skolbarn fick på så vis läsa Betty Ehrenborgs religiösa poesi och inte minst Richard Dybecks dikt ”Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord” som blev texten till vår nationalsång.

Utöver att vara en faktabok var tanken att boken skulle ge färdigheter i språk och läsning. Den fostrade också svenska medborgare i moral, religion och samhällskunskap. Norstedts gav ut Läsebok för folkskolan som trycktes i uppemot 75 000 exemplar om året och i upplaga kunde mäta sig med Bibeln, katekesen och psalmboken.

Läseboken växte i omfång, sidantalet närmade sig i slutet av 1800-talet tusen sidor och illustrerades med bilder på målningar i urval av konsthistorikern Carl G Laurin. I början av 1900-talet fick historikern Carl Grimberg, författaren till Svenska folkets underbara öden (1913–1924), uppdraget att modernisera läseboken. Utöver Grimbergs egna texter omfattade den bidrag av giganter som Zacharias Topelius, Jack London, Viktor Rydberg, H C Andersen, Erik Gustaf Geijer, August Strindberg, Esaias Tegnér, Carl Michael Bergman, Johan Henrik Kjellgren, Per Daniel Amadeus Atterbom och Erik Johan Stagnelius. Den kom sedan att ges ut fram till 1951 och användes i svenska skolan långt in på 1960-talet.

Den konservativa profilen på Norstedts läsebok fick med tiden en hel del kritik bland lärare, och Sverige allmänna folkskole­lärareförening tillsatte 1901 en kommitté bestående av skolmannen och kulturpersonligheten Alfred Dalin, den liberale politiken och blivande ecklesiastikministern Fridtjuv Berg, pedagogen Jöns Franzén samt världsförfattaren och blivande Nobelpristagaren Selma Lagerlöf att ta fram nyskrivet läsmaterial åt skolan.

Lagerlöfs eget bidrag var inget mindre än Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1907), en geografilektion i form av ett litterärt mästerverk som i läseboksformen gavs ut i totalt drygt en miljon exemplar fram till 1973. Upptäcktsresanden och då blivande akademiledamoten Sven Hedin skrev motsvarande litterära världsgeografi i Pol till pol som trycktes i 200 000 exemplar fram till 1936.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Dalin samlade svenska psalmer, dikter, sånger och visor i en bok som fram till sista upplagan 1948 gavs ut i 150 000 exemplar. Verner von Heidenstam, då blivande Nobelpristagare i litteratur, författade Svenskarna och deras hövdingar 1910, en litterär skildring av Sveriges historia från vikingarna till familjen Bernadotte som trycktes i nära på en halv miljon exemplar fram till 1955. Författaren Anna Maria Roos skrev läseboken Hem och hembygd som illustrerades av inga mindre än konstnärerna Brita Ellström (illustratör till svenska utgåvor av Mark Twains och Charles Dickens verk) och Ingeborg Uddén (formgav omslagen till Strindbergs, Lagerlöfs och Gustaf Frödings böcker) och trycktes i över 2,5 miljoner exemplar fram till 1946.

Dagens svensk uppfattar möjligen läseboksprojektet som väl nationalistiskt, men frågan är om inte en modern läsebok skulle vara lösningen på den minskande läsningen. Utan tvekan gjorde läseböckerna det svenska folket till litterata och till fungerande medborgare i en demokrati och sedan de slutade att användas i skolan på 1970-talet har läsningen också dalat. Idag läser inte ens var tionde svensk 18-åring på fritiden, för bara ett decennium sedan fanns det tre gånger så många nöjesläsare i den åldern. De yngre är flitigare läsare, drygt var femte ungdom mellan nio och tolv år läser på fritiden. Men även där har det skett en minskning, för tio år sedan läste var tredje barn i det åldersspannet regelbundet.

Är det så att de mognar och tar tag i läsandet på ”äldre dar”? Nej, en ännu färskare undersökning från Statistiska centralbyrån (SCB) visar att inte heller vuxna svenskar orkar öppna böckerna längre. Generellt sett läser var tredje svensk inte en enda bok under ett år, för bara tio år sedan gjorde bara knappt var sjätte det.

Dan Korns engagemang i Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos kan göra en och annan liberal, socialist och multi­kulturalist misstänksam, men när jag diskuterade idén om
en ny statlig läsebok med honom nämndes Mustafa Can, Johannes Anyuru och Åsa Linderborg som tänkbara författare för att ge en mer mångfaldig bild av de olika erfarenheter som idag utgör svenskhet.

Jag har försökt vinna gehör för idén om regionala läseböcker som landskapsvis ger elever en gemensam identitet genom den lokala litteraturhistorien, men har då märkt hur direktiv om mångfald och klimatmål helst ska göra det skrivna ordet till en tjänare i socialingenjörens projekt. När jag talat om att dagens ungdom behöver läsa både vad som står på runstenar och Dybecks nationaldikt skruvar tjänstemännen oroligt på sig. De kan, eller vill, inte se historieförankringen som en nödvändig förutsättning för demokratisk samhällsgemenskap.

ISverige har vi problem med idén om en kanon. Själv tycker jag att Danmarks nationella kulturkanon har pekat på hur man skapa viktiga samtal om det egna och gemensamma, om traditionens dynamik och mångfald när den litterärt sett täcker allt från Andersen, Søren Kierkegaard, Nikolaj Frederik Severin Grundtvig och Adam Oehlenschläger till Karen Blixen, Inger Christensen, Ole Kierkegaard och Carl
Barks (!).

Vi måste göra ett gemensamt krafttag som samhälle. En satsning med utbildningsdepartementet, Svenska Akademien, universiteten och lärarfacken och de stora förlagen. Vi har i ärlighetens namn inte författare av Lagerlöfs, Heidenstams och Hedins kaliber idag, men de 20 bästa vi har skulle kunna anlitas för att fritt skriva litterära skolböcker i skilda ämnen, inte minst för den goda läsningen och bildningens skull. Kanske det rent av skulle inspirera till en ny samling svenska klassiker, en Nils Holgersson för det 21:a århundradet?

Erik Jersenius

Kulturchef i Östgöta-Correspondenten och Norrköpings Tidningar

Mer från Erik Jersenius

Läs vidare