Att citeras anonymt är bland det bästa och mest hedervärda som kan hända en diktare. Med det menar jag att verser och hela strofer börjar leva utanför verket, citeras av människor som vanligen inte läser poesi, som inte har en aning om varifrån orden är hämtade eller vem diktaren är. I den anglosaxiska världen är William Shakespeare förstås det främsta exemplet. Mer moderna exempel saknas inte, även om poesin har blivit svårare och mer experimentell och fjärmad från vanligt talspråk. Även personer som inte har hört talas Philip Larkin kan citera: ”They fuck you up, your mum and dad./They may not mean to, but they do.”

Ett liknande erkännande har vederfarits W H Auden (1907–1973) genom ”Funeral Blues”, som börjar: ”Stop all the clocks, cut off the tele­phone/ Prevent the dog from barking with a juicy bone.” Erkännandet kom postumt genom filmen Fyra bröllop och en begravning (1994). Sedan dess citeras denna dikt i dödsannonser och reciteras vid begravningar av sörjande som, gissar jag, ofta inte vet mycket om författaren. Det är synd eftersom det finns fler dikter av honom som är värda att citeras och minnas.

”För läsare med ett lite djupare intresse är de guldgruvor som kommer att sätta sina spår i varje framtida urval och akademisk avhandling.”

När Auden dog menade många kritiker att tiden hade gått förbi honom. Hans bästa dikter, påstod man, var redan flera årtionden gamla. Hans ofta metriskt bundna tankelyrik ansågs otidsenlig. Det var andra poetiska moden som prisades: bekännelselyrik med stora namn som Robert Lowell, John Berryman och Sylvia Plath stod högt i kurs. Och om det inte var nog så fanns John Ashbery och andra mer eller mindre postmoderna röster att lyssna till. Auden var djupt rotad i en tradition som då ansågs höra till det förgångna och hade överhuvudtaget en minst sagt ambivalent inställning till mycket av det moderna. Han insåg Joyces och Rilkes storhet men var inte särskilt förtjust i någon av dem. Dadaism och surrealism avfärdade han som korkade modernistiska avarter.

Vem hade tid för knarrig gubbes visserligen ofta formfulländade dikter eller, än värre, en poet som inte sällan visade en allmän motvilja mot den moderna tiden? Den som vill avfärda honom som en reaktionär kvarleva hittar argument i en dikt från 1966 som han modest ka­llar ”En pensionärs grötrim”: ”Though I suspect the term is crap/ If there is a Generation Gap,/ who is to blame? Those, old or young,/ Who will not learn their Mother-Tongue.” En bättre dikt från 1946, ”Under Which Lyre”, slutar med en uppmaning som går emot sin samtid: ”Thou shalt not live within thy means/ Nor on plain water and raw greens./ If thou must chose/ Between the chances, choose the odd;/ Read The New Yorker, trust in God;/ And take short views.” Detta var förstås innan The New Yorker blev ett tillhåll för odrägligt politiskt korrekta skribenter, besatta av ett patologiskt Trump-hat.

Nu ska man inte läsa Auden, och väl nästan ingen annan diktare heller, för de politiska åsikterna. Han vänder sig med skärpa mot den då och i viss mån fortfarande grasserande ovanan att behandla skönlitterära författare som vore de politiska experter: ”Jag begriper inte varför man frågar författare om deras åsikter i kontroversiel­la politiska ämnen. Deras åsikter har inte större vikt än vilken som helst något så när allmänbildad persons åsikter. I själva verket, när man läser många av dessa författares åsikter, och många bland de största, tyder mycket på att litterär talang och politiskt sunt förnuft sällan samsas.” T S Eliot, Ezra Pound och Pablo Neruda hade alla förfärliga politiska åsikter, men det hindrar inte att de också var stora diktare. De konstiga är att cancel-kulturen ännu inte har tystat dem, men kanske är det bara en tidsfråga innan de rensas ut från bibliotek och universitetens kursplaner. I synnerhet gäller detta de två förstnämnda. Förvillelser åt höger är vanligen oförlåtliga medan de åt vänster ofta behandlas med silkesvantar, om de inte rent av blir en merit.

Det hindrade inte Auden från att ha politiska åsikter. I en tidningsartikel från 1972 ivrade han för att Storbritannien skulle gå med i vad som då kallades Den gemensamma marknaden (vilket man också gjorde efter årsskiftet). Auden förklarade att han inte visste ett dugg om ekonomi, men han menade att ett medlemskap var det enda sättet att få de brittiska arbetarna att komma över sin inskränkthet. För att åstadkomma detta måste de söka arbete på kontinenten.

Samma artikel innehåller två remarkabla förslag. Auden menade att trafiken med bensindrivna bilar redan då hade blivit så outhärdlig att bilarna snarast måste ersättas med elektriska fordon. Vidare föreslog han – med ett förslag han såg som fullkomligt orealistiskt – att politiker borde utses genom lottdragning. Det skulle förstöra partierna. Politiker skulle handla enligt sin övertygelse eftersom de inte behövde tänka på att bli återvalda. Ytterligare en demokratisk vinst vore förstås att det skulle förhindra att uppkomsten av ett politiskt frälse med livslång jobbtrygghet där efter avslutad politisk karriär en välbetald sinekur väntar i form av ambassadör på något soligt ställe, generaldirektör vid någon onödig myndighet, EU-parlamentariker eller den form av glorifierad a-kassa som brukar kallas ”sakkunnig i statsrådsberedningen”.

Idén har senare blivit mer aktuell. Den framstående Yaleprofessorn i statskunskap, Hélène Landemore, skrev nyligen: ”Tanken att lotterier är den ultimata demokratiska valmekanismen vilar på en förnuftig grund. Lotterier exemplifierar både en strikt jämlikhetsprincip och en princip av opartiskhet mellan medborgare.”

Auden var förvisso en lysande kritiker och essäist. Men ändå är inte ”lysande” eller ”briljant” de adjektiv som jag först kommer att tänka på utan snarare en mera sällsynt egenskap, nämligen en klokhet som ibland gränsar till något ännu mera sällsynt: ”vishet”.

Hans prosaverk är nästan alltid underhållande och fulla av insikter och egensinniga åsikter. Att han ändå inte har särskilt högt anseen­de som kritiker beror väl på att han aldrig bildade en skola som poetkollegerna T S Eliot och William Empson gjorde. Kritiken och essäistiken var för Auden bara ett sätt att tjäna de pengar som han behövde för att kunna ägna sig åt sin poesi. Romanförfattare, musiker, bildkonstnärer kan ofta leva på sin konst – aldrig en poet, skrev han. Men det betydde inte, som många tycks mena idag, att samhället, staten, det vill säga vanligt folk, ska tvingas betala för att poeter ska få dikta. Auden betygade sin aktning för de diktare som tar vanliga jobb för att försörja sig själva och sin familj.

För att vara en stor poet hade han en ovanligt realistisk uppfattning om sin egen betydelse och överhuvudet om vad konstnärlig aktivitet kan åstadkomma och, framför allt, inte åstadkomma. Den kan inte ändra historiens gång: ”Europas politiska historia skulle se likadan ut om Dante, Shakespeare, Michelangelo, Mozart etc, aldrig hade existerat.” De författare som verkligen har påverkat hi­storien – han nämner bland andra Hobbes, Voltaire och Rousseau – var inte primärt skönlitterära skribenter.

Det betyder inte att skönlitteraturen skulle vara oväsentlig eller ett meningslöst glaspärlespel. Han urskiljer åtminstone tre funktioner. Den första har han lånat av Samuel Johnson. Litteraturens uppgift är att få läsare att njuta av eller uthärda livet lite bättre. Sedan betonar han att diktaren har ett ansvar: ”Allt han skriver måste vara ett föredömligt exempel på ett korrekt och subtilt bruk av modersmålet som alltid riskeras att korrumperas av journalistik och massmedier.” Dessutom har litteraturen och konsten en tredje funktion eftersom ”den är vårt främsta sätt att bryta bröd med de döda och utan kommunikation med de döda är, tror jag, inte ett fullt mänskligt liv möjligt”.

För att få in pengar gjorde Auden också översättningar. Tillsammans med svensk-amerikanske Leif Sjöberg översatte han Gunnar Ekelöfs dikter och Dag Hammarskjölds Vägmärken. När han i sitt förord antyder att generalsekreteraren hade samma böjelser som Auden själv togs det så illa upp av Svenska Akademien, påstår han, att han aldrig fick det Nobelpris som många menade att han förtjänade.

Trots att Auden var en privat person som ogillade biografier och utgivning av döda författares brev så var han ganska öppen med sin homosexualitet, han skriver om den i ord som idag kan tyckas fördomsfulla eller i alla fall otidsenliga. ”Få om någon homosexuell kan skryta med ett lyckligt sexliv” och ”det är sällsynt för en homosexuell att under en längre tid vara en person trogen”. Han talade här av egen bitter erfarenhet; han kände sig sviken när hans partner hade affärer med andra män. Mot slutet av sitt liv lärde han sig – eller blev tvingad – att acceptera sin ensamhet.

Som få andra diktare har Auden haft något som möjligen kan kallas postum tur och den turen heter Edward Mendelson. I nu snart ett halvsekel har denne professor vid Columbia University i New York vakat över verket. Resultatet av denna kombination av kärlek och akademisk akribi har få motstycken när det gäller moderna författare.

Mendelson har skrivit vad som nu är – och som säkerligen länge kommer att förbli – standardbiografin. Han ombesörjde också en första utgåva av de samlade dikterna. Kanske trodde man då att han skulle vara färdig med Auden och ta itu med något nytt. Icke så. Istället har han ägnat sin akademiska möda att ge ut The Complete Works. Nyligen har detta ambitiösa och både tid- och kostnadskrävande projekt avslutats med den nionde och tionde volymen som är en helt magnifik utgåva av Audens dikter. Den första utgåvan av de samlade dikterna i ett band på 700 sidor från 1976 har nu svällt till två band och nästan 2 000 sidor: W H Auden: Poems Volume I 1927–1939 och Volume II 1940–1973 (Princeton University Press). Här finns, speciellt i den första volymen, många aldrig tidigare tryckta dikter. Det enda jag kan jämföra med är den nu ett par år gamla editionen av T S Eliots dikter. Visst finns det fina utgåvor av till exempel Ezra Pound och Wallace Stevens men inget som tål en jämförelse med Audens och Eliots samlade dikter.

De två snyggt producerade Audenvolymerna är knappast någonting för gemene man. Men för läsare med ett lite djupare intresse är de guldgruvor som kommer att sätta sina spår i varje framtida urval och akademisk avhandling.

Mendelson har noga läst varje dikt men inte för att kritiskt kommentera eller tolka. Sådant lämnar han åt andra kritiker eller åt den vanliga läsaren. Däremot har han tagit reda på var och när varje dikt kom till och var den trycktes för första gången, och hur den reviderats, om än så bara genom ett skiljetecken eller ett enstaka ord. Inte utan visst fog kan allt detta beskrivas som akademisk knappologi, nästan ett slöseri med tid. Visst är världen full av viktigare uppgifter, men det kan man ju säga om nästan all humaniora. I Audens fall är dock dessa minutiösa studier befogade. Han hade nämligen vanan – eller om så vill ovanan – att ständigt revidera sitt oeuvre genom att med jämna mellanrum ändra eller utesluta hela dikter, ibland några av de mest berömda. Audens praktik illustrerar Valérys berömda på­stående att en dikt aldrig är avslutad, bara övergiven. Vissa av sina dikter tyckte Auden så illa om att han gjorde sitt bästa för att se till att de försvann ur hans samlade verk.

Mot slutet av 1930-talet var Auden pacifist. Han anmälde sig som frivillig ambulansförare i spanska inbördeskriget. Någon ambulans körde han aldrig. Resultatet blev istället en kontroversiell dikt som Auden kom att skämmas över, speciellt genom de avslutande raderna: ”We are left alone with our day, and time is short and/ History to the defeated/ May say Alas but cannot help or pardon.” Att skriva ord som dessa, erkände han, bara för att de lät bra var oförlåtligt.

Ett annat berömt och ofta diskuterat exempel kommer från dikten September 1, 1939: ”I sit in one of the dives/ On Fifty-Second Street/ Uncertain and afraid/ As the clever hopes expire/ Of a low dishonest decade.” Den näst sista strofen avslutas med versen ”We must love one another or die.” Senare förklarade han att han avskydde dikten, den var retorisk i ordets sämsta bemärkelse. Dessutom var orden att vi måste älska varandra eller dö lögnaktiga. Han ersatte dem med det mera sanningsenliga: vi måste älska varandra och dö.

Auden bodde på båda sidorna om Atlanten. Han kan tyckas vara den arketypiske excentriske engelsmannen men det hindrade honom inte från att 1939 tillsammans med Christopher Isherwood flytta till USA, där han senare skulle bli medborgare. I England sågs flytten som en flykt, nästan som ett förräderi. Han slog sig ner i New York och levde som fri författare och blev en flitig skribent i tidningar och tidskrifter. Han föreläste vid universitet och gav regelbundet ut diktsamlingar med en lång rad storartade dikter. I hans sista dikt, skriven en eller två dagar innan han dog den 29 september 1973, heter det: ”He still loves life/ but O O O O how he wishes/ the good Lord would take him.”

Han bodde i en allt sjabbigare lägenhet och hans matvanor var inte de bästa. Det sägs att han i varje maträtt främst såg ett hinder fram till nästa cigarett. Han kände sig för gammal för att bo ensam i New York, kort före sin död flyttade han tillbaka till England och Oxford. Man undrade då om han inte skulle sakna New Yorks kulturliv. Hans svar blev: ”Jag har aldrig deltagit i det. Eftersom jag går och lägger mig tidigt går jag sällan på teater, bio eller konserter. Mitt kulturliv består av läsning, att lyssna på skivor med klassisk musik och att lösa korsord, aktiviteter som jag kan ägna mig åt varsomhelst.”

”Vem läser Auden idag eller mera generellt: vem läser poesi idag?”

Auden var en mångsidig och virtuos poet. Det är lätt att stanna vid det mästerliga tekniska handlaget och glömma bort hans djupt kända kärleksdikter. En av dem börjar med de ofta citerade orden: ”Lay your sleeping head, my love,/ Human on my faithless arm”. I en melankolisk och samtidigt ironisk dikt om en obesvarad kärlek skriver Auden: ”Looking up at the stars, I know quite well/ That, for all they care, I can go to hell […] If equal affection cannot be,/ Let the more loving on be me.”

Hos Auden fanns hela tiden en känsla av osäkerhet, att livet var farligt och all trygghet lika illusorisk som prekär, att vi alla på något sätt, i en bild som ofta dyker upp i hans tidigare dikter, är hemliga agenter på fientlig mark: ”A solitude ten thousand fathoms deep/ Sustains the bed on which we lie, my dear:/ Although I love you, you will have to leap;/ Our dream of safety has to disappear.”

Visst finns här en hel del tillfällighetsdikter, som en gravdikt över en katt. Något annat vore väl konstigt i ett så omfattande verk. Men mästerverken duggar tätt, ett exempel är dikten om Akilles sköld. I Iliaden berättas om hur Hefaistos smider en sköld för hjälten och som visar vackra bilder av lyckliga människor i en värld av lag och klassisk ordning ”vines and olive trees,/ Marble well-governed cities/ And ships upon untamed seas.” Men nu när Hefaistos gör en ny sköld åt Akilles har allt detta försvunnit. I deras ställe har kommit en värld av våld, krig, våldtäkt, elände, misär och ödeläggelse. Auden beskriver kontrasten med formfulländade strofer som ändå märkligt nog ofta lyckas att låta som talspråk. Han hade förmågan att skriva en sonett eller villanella som vore det den enklaste sak i världen.

Hans poetik är sträng, för att inte säga närmast diktatorisk i sina krav. Han gjorde en halvt skämtsam jämförelse mellan politik och poetik: ”En politisk stat som verkligen liknade en fin dikt skulle vara en skräckinjagande mardröm. Befolkningsantalet skulle bestämmas genom lagar: varje överflödig eller motvillig person skulle man vara tvungen att utrota, och de som tilläts att existera skulle förbjudas att någonsin byta jobb.” Så nog är de tur att diktare sällan har fått möjlighet att göra sin poetik till politik.

Vem läser Auden idag eller mera generellt: vem läser poesi idag? Rimligen borde denna konstform kunna locka läsare i samtidens tekniska/kulturella kontext. De flesta har knappast längre tid för att läsa nya romaner – eller ens gamla romaner; dessa har för många av oss blivit utkonkurrerade av tv-serier. Men för poesi borde det alltid finnas tid.

Tidigare kunde man riva ut ett par sidor ur någon billig pocketbok med dikter, stoppa dem i fickan och läsa dem på bussen. Idag behöver man inte ens våldföra sig på böcker. Istället för att slösa bort sin tid på efemära nyheter och annat förgängligt kan man läsa några dikter i mobilen, kanske till och med lära sig dem utantill. Audens nästan sångbara, ofta rimmade texter passar utmärkt. Börja med Musée des Beaux Arts som finns i svensk översättning av Gunnar Ekelöf: ”Gällde det smärtan tog de aldrig fel/ de Gamla Mästarna.” Många av Audens dikter stannar kvar i ens huvud ungefär som en slagdänga.

Poems Volume I och II fullbordar ett monument. Frågan är förstås om det är ett monument som främst kommer att samla damm på några universitetsbibliotek eller om det är tecken på hur relevant och framför allt läsvärd Auden fortfarande är. Jag är förstås övertygad om det senare. En upplaga som denna gör att alla framtida kritiker nu vet att placera in dikterna i ett biografiskt sammanhang. Att känna till var och hur och när de kom till kan inte annat än öka förståelsen.

Ännu har man väl knappast enats om Audens slutgiltiga (om nu något sådant finns) eftermäle. Alexander McCall Smith, författare till Damernas detektivbyrå, skrev häromåret en liten bok där han ville visa att Audens dikter gör oss bättre rustade att leva. Harold Bloom, den en gång så briljante litteraturhistorikern som slutade som tröttsam pratkvarn, uppmanade sina läsare att slå igen sin Auden och istället öppna sin Wallace Stevens.

Inte ens Nobelpristagare är eniga om hans eventuella storhet. Seamus Heaney kom med en förödande komplimang när han kallade Auden för ”a writer of perfect light verse”. Joseph Brodsky hade en helt annan uppfattning. I essäsamlingen Att behaga en skugga kallar han honom ”the greatest mind of the 20th Century”.