I julas var mina föräldrar kattvakt åt grannen. När jag följde med in för att utfodra grårandiga, urgulliga Sigge föll mina ögon på det senaste numret av Kamratposten som låg på köksbordet. Jag började förtjust bläddra i den. Som barn tillbringade jag otaliga timmar på sovrummets rosa plastmatta och läste gamla blekta KP-exemplar ärvda av min storasyster och sådana jag själv fick i brevlådan. Nu var det dock många år sedan jag senast slagit upp de glatt illustrerade sidorna, och jag kände mig lätt förundrad över att tidningen fortfarande existerar.

Som barn av det sena nittiotalet befinner jag mig för närvarande i en tillvaro rätt bortkopplad från barn och ungas vardag. ­Varken jag eller några nära vänner har barn, och jag har själv länge varit minstingen i släkten. Utan egna referensramar har jag okritiskt lyssnat till de olycksbådande skrin som nått mig genom etern: Barnen sitter stilla för mycket! Barnen kan inte läsa! Tonåringarna hjärntvättas av sociala medier! Visst ligger det onekligen bistra sanningar i dessa varningar – men när jag bläddrade i KP nåddes jag av en trygg insikt: barn är som de alltid har varit.

De olika insändarsidorna är bäst. Signaturen HEJJJ undrar hur ”riktig” kärlek känns. Signaturen D: glömde svara på ett sms där en kille frågade chans, och nu sms:ar han hela tiden. En annan berättar om när hen skulle ta av sig överdragsbyxorna men av misstag drog ner även brallorna inför hela klassen. Några barn berättar om sin klädstil – en kille som är ”alternativ” i band­-t-shirts och randiga handled­svärmare, och en flicka som är ”terian” med pyntad kattmask och svans (visserligen en modern ­företeelse, men vilken tolvåring vill inte vara en katt eller räv?).

Vi lever oroliga tider, och det är inte underligt att det ibland känns som om marken gungar under våra fötter. Men jag kan härmed rapportera att barnen fortfarande i allra högsta grad är barn. The kids are alright.