Bergbetagen

Caspar David Friedrichs "Der Wanderer über dem Nebelmeer".

Att ta sig till toppen av ett berg utan något annat mål än att sedan ta sig ner är något av det mänskligaste man kan tänka sig.

Det känns en smula förmätet att skriva om bergsbestigning, för jag är inte särskilt mycket för att klättra i berg. När jag pluggade i Uppsala brukade jag till och med försöka undvika uppförsbackar genom att cykla en omväg när jag skulle till en föreläsningslokal som låg uppe på åsen. Märkligt nog lyckades jag aldrig lura topografin; vilken väg jag än valde var höjdskillnaden förargligt nog alltid densamma mellan startpunkten och destinationen.

En enda gång har jag ägnat mig åt vad som med någorlunda gott samvete kan beskrivas som bergsbestigning. Jag besteg för några år sedan Storsylen, på gränsen mellan Jämtland och Norge. När jag och mitt sällskap, inte helt utan möda, nått toppen firade vi med gin och tonic. Samtidigt dök ett annat sällskap upp från den norska sidan. De hälsade på oss med rosiga leenden och glada rop, på broderfolkets vis. Vi försökte bjuda dem av vår gin och tonic, men de såg på oss som om vi var förrymda galningar, eller svenskar.

Kanske är det mitt friska lekmannaperspektiv på saken som tillåter mig att konstatera att bergsbestigning mer än något annat utmärks av sin skenbara meningslöshet. Men det är inte menat som ett avfärdande. Att under stora umbäranden och med utstående av stora risker ta sig till toppen av ett berg utan något annat mål än att sedan ta sig ner igen är trots allt något av det mänskligaste man kan tänka sig. Det har i detta avseende – att göra något svårt endast för stordådets egna, helt självinneslutande skönhet – mycket gemensamt med humanistiska strävanden.

Om den tidig­moderna bergs­bestigaren var en filosof blev 1800-­talets bergs­­­be­sti­gare något mer prosaiskt: idrotts­man och turist.

Inte att undra på då att bergsbestigning har fått stå som symbol för människans själva karaktär av människa. Faktum är att startskottet till renässansen har ansetts vara just bestigandet av ett berg.

För den med en smula överdriven ordningskänsla är det skönt med exakta historiska råmärken. Man vill gärna kunna reducera den diffusa övergången från ett skeende till ett annat till en viss fast punkt i tiden. Gärna ett specifikt årtal, allra helst en specifik dag. Därför är det tillfredsställande att tänka att renässansen började fredagen den 26 april 1336. På ­förmiddagen ­närmare bestämt. Då besteg ­nämligen renässansskalden Petrarcha (1304–1374) enligt egen uppgift berget Mont Ventoux i Provence. Han påstår själv att han var den förste att bestiga berget sedan antiken. Väl på toppen satte han sig och läste Augustinus Bekännelser, och snubblade lägligt nog omedelbart över ett stycke där kyrkofadern reflekterar över att precis som jordytan har berg och dalar har också människosjälen ett eget inre landskap.

Den klassiska uppfattningen, framförallt förknippad med den schweiziske idéhistorikern Jacob Burckhardt (1818–1897), är att detta är betydelsebärande som renässansens födelseögonblick eftersom tanken här föds att intressera sig för människans inre landskap endast för dess egen skull. Burckhardt gick så långt som att antyda att bestigningen av Mont Ventoux gör Petrarcha till den första moderna människan. Där människan tidigare hade uppfattat sig som helt och hållet en del av skapelsen, oförmögen att i annat än teologiska termer resa gränsmärken mellan sig själv och världen, ställer sig Petrarcha vid sidan om och betraktar naturen med åskådarens blick. Hans beundrande av utsikten över Provence är samtidigt den första moderna naturupplevelsen och den första upptäckten av naturen som ett föremål, ett objekt.

Som de flesta fina gamla förklaringar har Burckhardts idé om renässansens födelse i vårsolen på Mont Ventoux tyvärr vederlagts grundligt. Problemen hopar sig så fort man synar Petrarchas egen skildring en aning. Anmärkningsvärt nog beskriver han själv hur han, på väg upp för berget, träffar en gammal herde som säger att han klättrade upp på toppen femtio år tidigare, och som – på icke-renässansskalders barbariska vis – meddelar att det inte fanns något annat att se där än ”stenar”. Redan här börjar påståendet om ”den första bestigningen sedan antiken” knaka betänkligt i fogarna. Pinsamt nog för Petrarcha ska också filosofen Jean Buridan ha bestigit just Mont Ventoux år 1334, bara två år innan Petrarcha.

Dessutom finns det, om man letar, en hel del beskrivningar av andra bergsbestigningar av äldre datum. I en krönika av en italiensk munk berättas till exempel att kung Peter III av Aragonien år 1285 besteg (det väsentligt högre) berget Canigou i Pyrenéerna. Just den skildringens ­trovärdighet naggas visserligen i kanten en smula av att den slutar med att kungen stöter på en hemsk drake som kryper upp ur en sjö.

Men därutöver, och onekligen mest förödande, pekar det mesta på att Petrarchas bestigande av Mont Ventoux aldrig ens har hänt. Idag är den dominerande uppfattningen att han bara hittade på historien som ett litterärt grepp för att få folk att orka läsa hans spaning om Augustinus och människans inre landskap. Inom parentes kan man också, lite småsint kanske, påpeka att det är tveksamt om man överhuvudtaget kan sägas kunna ”klättra upp” på Mont Ventoux; detta godmodigt pösande berg höjer sig inte fullt tolvhundra meter över det omgivande landskapet och liknar mest en tillplattad fastlagsbulle. Det bör inte vara några större problem att gå upp och titta på utsikten efter en bättre rödvinslunch.

Fast nog skymmer vederläggandet av lögner ibland lögnernas riktighet. Lika tveksamt som det är att Petrarcha verkligen besteg Mont Ventoux, lika uppenbart är det att bergsbestigning i huvudsak förutsätter en modern syn på människan och hennes förhållande till naturen. Och om renässansens människor lärde sig att människan vid sidan av skapelsen, skild från den, var nästa steg att föreställa sig människan som naturens herre, ovanför skapelsen.

Tanken är naturligtvis rent fysiskt närliggande. Vi ser den gestaltad i Caspar David Friedrichs målning Der Wanderer über dem Nebelmeer (1818), romantikens emblem. Precis som för Petrarcha är det för Friedrichs vandrare uppenbarligen ett och detsamma att se ut över naturens landskap som att blicka in i sin egen själ – eller ner i sitt eget psyke. Här finns den sublima, religiösa naturrelationen som är typisk för romantiken, men också arvet från upplysningstidens människosyn. Människan står på skapelsens krön, ja, är själv dess krona. Och i bilden ligger framtiden dold, när människan ska tygla naturen och betvinga jorden och himlarna.

Att bestiga ett berg är alltså också att besegra det, att lägga landet bokstavligt talat under sig.

Knappast märkligt, då, att bestigandet av berg ibland också har varit en symbol för militär erövring. Det var därför, och inte av strategiska skäl, som tyska bergsjägare gjorde en avstickare för att bestiga Europas högsta berg Elbrus och plantera hakkorsflaggan på dess topp under den stora Kaukasusoffensiven 1942. Ett tidigare exempel på samma sak är den uppenbarligen spänstiga conquistadoren Diego de Ordás som deltog i Hernán Cortés erövring av Mexiko och som mitt i allt fann tid att bestiga vulkanen Popocatépetl, inte långt från aztekernas huvudstad Tenochtitlan. Budskapet var otvetydigt: detta land är nu vårt.

Popocatépetls topp, cirka fem och en halv tusen meter över havet, motsvarade år 1519 den högsta höjd en europé någonsin nått. Märk väl: europé. För inkaindianerna längre söderut på kontinenten var femtusen meter en skrattretande låg höjd – så lågt hade de aldrig klättrat, för att parafrasera Kurt Olsson. År 1995 hittades till exempel av en slump den perfekt bevarade mumien av en flicka i tolvårsåldern – kärleksfullt döpt till Juanita – på fem och ett halvt tusen meters höjd i Peru, där hon hade legat ostörd sedan 1400-talet då hon offrats till gudarna.

Det är inte ägnat att förvåna att världens högst belägna stad idag ligger i just Peru. Gruvsamhället La Rinconada i Anderna ligger på häpnadsväckande fem tusen meters höjd. Det är dock svårt att helhjärtat rekommendera någon att flytta till La Rinconada; klimatet påminner närmast om Grönland, kvicksilver från gruvan har förgiftat marken och trots att befolkningen är lika stor som Nyköpings finns det inget avloppssystem. Dessutom lider de flesta i La Rinconada av kronisk syrebrist på grund av den höga höjden. Knappast frikyrkopsalmens stad ovan molnen, alltså.

Om den tidigmoderna bergsbestigaren var en filosof blev 1800-talets bergsbestigare något mer prosaiskt: idrottsman och turist. De som först gjorde bergsklättring till en sport i modern mening var naturligtvis engelsmännen, som har en naturlig talang att göra en sport av allt från krig till att stå och titta på en välklippt gräsmatta. Om engelsk överklass får tråkigt på semester i Alperna kommer de till exempel att börja vansinnesköra ner för branta bygator med kälkar som de beslagtagit från varuleveranspojkar och på vis uppfinna bob och rodel. Från och med 1850-talet strömmade förmögna engelsmän ut i världen och upp för alla höga berg de kunde hitta. Framförallt de stora topparna i Alperna bockades snabbt av, en efter en.

Den av de stora alptopparna som längst stod emot anloppet var det skräckinjagande Matterhorn. Det är nog inte alldeles orättvist att säga att Matterhorn framför­allt är känt från Tobleronepaketet, och har man någon gång studerat Tobleronepaketet kan man konstatera att det helt enkelt ser jättesvårt ut att bestiga Matterhorn. Berget reser sig rakt upp som ett taggigt, nästan kubistiskt, rostörne av mörk gnejs. På varje sida gör lodräta väggar alla försök till bestigande till ett företag av en helt annan svårighetsgrad än till exempel Mont Ventoux (och, må man erkänna, Storsylen).

I juli 1865 gav sig i vilket fall en engelsk expedition av uppåt för att besegra ”Hornet”. Expeditionen leddes av den erfarna alpinisten Edward Whymper och bestod i övrigt av tre glada amatörer – en statskyrkopräst och två tonåriga aristokrater – samt tre guider, bland annat far och son Taugwalder. Efter ett och ett halvt dygns klättring, vid middagstid den 14 juli 1865, nådde de som första människor Matterhorns topp.

Men det som kommit upp måste också komma ner. När de efter cirka en timme på toppen påbörjade nedstigningen, sammanbundna med rep, var de kalla och uttröttade. Framförallt en av deltagarna, den 18-årige bankdirektörssonen Douglas Hadow, hade redan på vägen upp visat tydliga tecken på utmattning och bristande koncentration. På ett svårt ställe halkade Hadow och föll. När repet sträcktes drogs hans närmsta kamrat med, därefter näste man och därefter ytterligare näste. Som nummer fem i ledet stod Taugwalder den äldre. Mellan Taugwalder och de fallande männen gick repet av. Fyra män försvann ner för berget, ensamma kvar i solskenet stod Whymper och far och son Taugwalder.

När överlevarna så småningom tog sig ned från berget återstod frågor, som fortfarande inte fått sina svar. Varför hade Taugwalder använt det äldsta och svagaste repet, det som expeditionen endast tagit med som reserv? Och hade repet verkligen brustit? Såg det inte snarare ut som om det skurits av? Och vad kunde man egentligen kräva av en far i denna belägenhet, när hans son också var på repet?

Både Taugwalder och Whymper frikändes i den påföljande utredningen, men inte utan gnagande tvivel. Matterhorn skulle fortsätta att kasta sin skugga över dem.

Whymper vidhöll i resten av sitt liv att han varje natt då han slöt ögonen såg sina kamrater störta ned i avgrunden, om och om igen; fyra människor på ett pärlband som med kuslig högtidlighet gled ner för bergssidan och försvann över avsatsen, den ena efter den andra. Ödet för dem som överlever kan som bekant vara väl så grymt som för dem som dör.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Det är inte omöjligt att något liknande – att lyckas ta sig upp men inte ner – drabbade klättrarna George Mallory och Sandy Irvine som i juni 1924 försökte bestiga Mount Everest, knappt trettio år före det att Edmund Hillary och Tenzing Norgay officiellt blev de första att nå världens tak.

Mallory och Irvine gjorde tillsammans ett toppförsök medan resten av expeditionen stannade runt sjutusenmeters­nivån. Med sig mot höjden hade Mallory ett fotografi av sin hustru Ruth, som han hade lovat att han skulle lämna på toppen. En av de andra klättrarna på berget beskriver hur en glipa i molnen ovanför plötsligt öppnas och hur han på mycket stort avstånd ser två svarta prickar – två ensamma gestalter på väg uppåt – på en plats som idag kallas ”second step”, bara drygt tvåhundra meter nedanför toppen. Sedan stängs gluggen i molnen igen och Mallory och Irvine försvinner ur historien – i mer än sjuttio år.

1999 hittades Mallorys kvarlevor på 8 100 meters höjd, nedanför en klippavsats, anmärkningsvärt välbevarade i det torra och kalla klimatet. Även hans kläder och utrustning var i gott skick. Men ingenstans på hans kropp återfanns fotografiet av hans hustru.

Ett fotografi från maj 2019 visar mer än hundra klättrare som köar nedanför den översta klippavsatsen på Everest i väntan på sin tur att få tillbringa några minuter på toppen. Det är på sitt sätt en skakande bild, som ställer vidden av världens avförtrollning i blixtbelysning. Och det visar också kanske det sista steget i den idéhistoriska utvecklingen som började när Petrarcha (kanske) släpade sig upp för Mont Ventoux. Människan står inte längre bara vid sidan om, eller ovanför, naturen, utan själva naturen har blivit en produkt – den existerar på människans villkor och inom av människan satta ramar. Där människan före renässansen var en del av naturen är naturen idag, på sätt och vis, en del av människan. Om inte detta är en kulturell slutstation, ett Spenglerskt höstland, är det svårt att se vad som skulle vara det.

Vem vet om Mallory och Irvine verkligen nådde sitt mål, ensamma under himlen? Mallorys son, som bara var tre år när hans far dog, var klar över sin egen uppfattning: det spelar egentligen ingen roll. Att framgångsrikt bestiga ett berg innefattar lika mycket att komma levande ned igen som att nå toppen.

Och för en obekymrad lekman klingar onekligen detta som oförfalskat förnuft.

Det gick för övrigt bra för mig att ta mig ned från Storsylen igen. Trots några kåsor med gin och tonic innanför västen.

Daniel Bergström

Hovrättsassessor.

Mer från Daniel Bergström

Läs vidare