För hundra år sedan pågick fortfarande det ryska inbördeskriget och det var ännu osäkert om den bolsjevikiska revolutionen skulle överleva.

Men exakt vad Vladimir Lenin, som drog i merparten av kommunistpartiets tjockaste trådar, tyckte och ville rådde ingen tvekan om. Åsikterna och politiken rullades ut på löpande band. De styrande klasserna skulle avpoletteras, mark exproprieras och besvärliga oppositionella fängslas eller utvisas.

Politiken var brutal. Men den var i varje fall tydlig och, för de flesta, begriplig. Idéerna som bolsjevikerna grundade sin politik på befann sig i det man idag skulle beskriva som köttvärlden.

Annorlunda är det idag. Verklig politisk konflikt är utbytt mot ett postmodernt fäktande där det som står på spel är narrativ och representationer av fysiska fenomen. I de sociala medierna är poserandet, den rätta hållningen och bildsättningen ofta överordnad idén eller sakfrågan. Svensk samhällsdebatt befinner sig ständigt i ett metapolitiskt tillstånd nedtyngt av postmodernism. Där är den inte ensam.

Frånvaron av den fysiska verkligheten gör sig särskilt påmind på universiteten. Hur många generationer studenter har inte examinerats på uppsatser där ”bilden av” ett eller annat fenomen har studerats? Sättet verkligheten beskrivs på har för många blivit viktigare än vad som faktiskt händer i den.

Ett område som i högsta grad borde handla om vetenskapligt mätbara frågor där orsak och verkan går att observeras är miljöfrågan. Kopplingen mellan politik, ekonomi, teknik och natur är visserligen inte okomplicerad, men energislagens och teknikens påverkan på naturen går att observera. Borde inte följaktligen samhällsdebatten befinna sig i den reellt existerande verkligheten av policy, teknik och naturvetenskap?

Det verkar enklare sagt än gjort. Miljöpolitiken är nästa svenska samhällsdebatt där avståndet mellan verklighet och samtal är milsvid och där samtalen rör sig i ett kvasireligiöst fält fyllt med undergångsmentalitet och skuldretorik. Politiken befinner sig i kulisserna, men huvudrollen spelar ändå känslorna.

”Svensk samhällsdebatt befinner sig ständigt i ett metapolitiskt tillstånd nedtyngt av postmodernism.”

Vad vill Greta Thunberg och hennes många tillskyndare? Vi har förstått att det är bråttom. Kanske försent. Något måste ske nu. Agera! Men exakt vad, vilken åtgärd som behövs är lite oklart. Är det prioritering av ett energislag framför ett annat? Är det genom lagstiftning eller subventioner utsläppen av växthusgaser ska hindras? Svårt att veta.

Inte långt tillbaka i tiden befann sig svensk invandringsdebatt i samma tillstånd. Faktiska observationer av tillståndet i Sverige med segregation och ett knapphändigt förberett flyktingmottagande bemöttes antingen av brunsmetning eller uppmaningar att inte ”svartmåla” Sverige. Samtal om köttvärldens förutsättningar var sällsynta och misstänkliggjordes.

Den här verkligheten är långt ifrån 1900-talets politiska bataljer mellan socialister och liberaler om maktens placering samt relationen mellan stat och individ eller kollektivets ansvar. De kommunistiska revolutionärerna var tydliga med vad de ville. Så tydliga att kravlistorna i regel kunde skrivas ned på ett flygblad med några punkter som alla handlade om radikal omfördelning av makten i samhället. Det var lätt att förhålla sig till sådan politik.

Idag får man byta ut de tydliga kravlistorna mot det som inom vänstern kallas för individualiseringen av kollektiva problem. Vit medelklass ska skämmas och politikerna borde något göra. Men med vilken konkret praktisk politik och hur den ska uppnås är frågor som rundas.

Det som saknas i svenskt idéklimat är därmed paradoxalt nog det som vi hade i överflöd på 1900-talet: Att samtalet kretsar kring makt – vem som har den, vem som saknar den och vilka konsekvenser det får för den förda politiken. Det råder brist på idépolitiska ontologier som tar sin utgångspunkt i dessa objektiva materiella omständigheter som formar våra liv och vår miljö. Tråkiga sakfrågor som kräver vår uppmärksamhet, år efter år.

Postmodernismens främsta påverkan på svensk offentlighet är inte sanningsrelativismen – att alla utsagor är lika giltiga och att ingen sanning är mer korrekt än någon annan – det är fixeringen vid bilder och representationer av verkligheten. Debatten om migrationen var kanske det första riktiga exemplet på detta. Att miljödebatten har fått en liknande ton visar att det inte handlade om något undantag. Debatten om bilden av verkligheten och vem som egentligen är mest god fortsätter i oförminskad takt.