två färska böcker om framstående personer och släkter i svensk historia hamnade nyligen på skrivbordet. Båda är väldokumenterade och författade av disputerade historiker. Därmed utgör de – om det alls längre behövs – ännu ett bevis på att den beröringsskräck gentemot biografigenren som våra fackhistoriker under lång tid lidit av nu är ett minne blott. Sakta försvinner stämpeln av ovetenskaplighet när det gäller levnadsskildringar; ett arv från weibullianer, historiematerialister och poststrukturalister.

Den ena boken är Karin Tegenborg Falkdalens Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535–1621 (Historiska Media). Den handlar om Gustav Vasas tredje hustru, som kom att överleva honom med hela 61 år – men så var hon också bara 17 när de gifte sig. Och den andra är Göran Norrbys Huset von Fersens uppgång och fall 1561–1879 (Atlantis). Det första verket täcker alltså ett knappt sekel medan det andra spänner över en mer än tre gånger så lång period. Skrifterna kan därför vid förs­ta anblicken tyckas vara tämligen olika, men efterhand visar de sig ha en rad gemensamma nämnare. Dessutom kompletterar de varandra, i synnerhet om man tar på sig de numera så självklara genusglasögonen.

Karin Tegenborg Falkdalen skildrar drottning Katarina med en överblick och detaljrikedom som överraskar; inte minst med tanke på att tillgången till källor kan vara nog så besvärlig när det gäller denna förmoderna period. Äktenskapet med kung Gösta var barnlöst men i gengäld kom hon nära flera av sina nio styvbarn. Av de fyra prinsarna blev som bekant tre kungar och mellan dem rådde stundtals en oenighet som var avsevärd – för att nu uttrycka saken milt. Efter Sturemorden och andra märkliga ageranden avsattes Erik XIV och efterträddes av Johan III. Dennes son Sigismund drog längre fram det kortaste strået i en holmgång med den tredje brodern Karl IX. Våldsamma och stundtals mycket blodiga inslag ingick i händelseförloppen men Katarina lyckades som änkedrottning bli respekterad och undgå att dras med i styvsönernas strider.

hennes strävan tycks hela tiden ha varit att se till rikets bästa men samtidigt slå vakt om släkten Stenbocks intressen. Vi följer henne som storhushållerska i fest men även i vardag. Läsaren kan ta del av Katarinas klädbestyr och bekymmer men också av hennes oro kring olika familjemedlemmar under svåra och mindre besvärliga tider. Många anförvanter drabbades hårt och miste inte sällan livet. Hennes roll var därför ofta att stötta och hjälpa de efterlevande. Man kan ana hennes glädje över att de sista åren blev jämförelsevis stillsamma. Sammantaget utgör hon ett annorlunda och på många sätt fascinerande kvinnoöde.

Som jämförelse bjuder Göran Norrbys bok om ätten von Fersen i gengäld på en rad långa speglingar av vad som kan ses som utpräglat manliga miljöer, där vapen och olika metoder att uppträda på slagfältet står i centrum. Det har påpekats att denna släktkrönika på ett slående sätt följer vårt lands historiska utveckling – alltifrån den inledande territoriella expansionen i österled via stormaktstidens upp- och nedgång och frihetstidens dominerande riksdag liksom Gustav III:s kulturella omdaning ända fram till ståndsriksdagens undergång.

Hela tiden uppträdde ledande representanter för släkten på höga nivåer inom det svenska samhället. Naturligtvis finns släktens kanske mest berömda gestalt, drottning Marie-Antoinettes favorit Axel von Fersen d y, med. Men han ses främst som en i raden. Läsaren tycker nog att hans far – Axel den äldre – borde vara bättre ihågkommen än sonen. Han gjorde nämligen landet en lång rad goda tjänster och slutade som fältmarskalk och riksråd.

de första företrädarna för den Fersenska familjen var framstående krigare. I boken träder de först fram ur ett baltiskt 1400-tal. De baltiska länderna styrdes enligt den feodala modellen, där de underlydande var hårt bundna till den lokala torvan. Sveriges alltmer ökade inflytande – Estland stod under svenskt styre i 150 år – lättade visserligen något på bördorna men mycket av de gamla systemen kvarstod. Regionen var inte – till skillnad från Finland – en fullvärdig del av Sverige.

Detta hindrade inte företrädare för baltiska adelsätter – till vilka von Fersens hörde – att göra karriär och uppnå höga poster i det svenska väldet. Till exempel kom den balttyska officersadeln att spela en mycket framträdande roll i den svenska stormaktens arméer. Totalt hämtades mer än hälften av den svenska officerskåren där­ifrån. Bland dem kan särskilt nämnas Hermann Wrangel (1584–1643) och dennes son Carl Gustaf (1623–1703) samt deras kusiner Fabian von Fersen (1626–1677) och Otto Wilhelm (1623–1703). Den sistnämnde har för övrigt sin sista viloplats i ett alltjämt bevarat gravkapell i domkyrkan i Tallinn. Wrangels och Fersens var nära släkt.

Båda böckerna ger utmärkta inblickar i de miljöer som hörde till stormaktstidens Sverige. Som framgått blev ju Katarina Stenbock så gammal att hon hann uppleva hur landet utvecklades från att vara ett relativt obetydligt rike uppe i norr till att bli en av de främsta militära aktörerna i Nordeuropa. Trettioåriga kriget hade redan inletts när hon gick ur tiden.

föga förvånande medverkade krigare ur den von Fersenska familjen – ofta med betydande framgång – i så gott som samtliga fälttåg där Sverige deltog vid denna tid. Och de var som bekant många. Men så hade ju också landet blivit utarmat i en rad avseenden när stormaktsepoken avslutades genom den svensk-ryska freden i Nystad i augusti 1721. Dessförinnan hade sålunda en rad militära företrädare för släkten nått mycket höga poster; i vissa fall på generals, fältmarskalks eller rentav kunglig rådsnivå. I denna del av boken ledsagar oss Göran Norrby utförligt och kunnigt genom en mycket lång rad av drabbningar, oftast illustrerade med skisser över var trupperna stod och hur striden gick till. För läsare med krigshistoria som särskilt intresse bör boken vara en guldgruva; vi andra upplever möjligen dessa avsnitt som en Embaras de richesse.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

När stormaktstiden var över ställdes många av de tyska baltiska adelsätterna inför valet om de skulle svära trohet till tsaren eller stanna i svensk tjänst. I det senare fallet mötte stora utmaningar när det gällde att rota sig i ett nytt hemland där den fria allmogen hade andra rättigheter än de livegna undersåtarna i Baltikum. För von Fersens var dock valet tämligen lätt eftersom släkten vid det laget blivit mycket väl etablerad i den svenska makteliten. Man lyckades sälja familjegodsen i Estland och istället köpa nya i Sverige.

Slående för den långa period som de båda böckerna täcker är hur Sverige var ett utpräglat börds- och ståndssamhälle. Hög­adeln gifte sig mycket medvetet inom hög­adeln. Vid ingående av äktenskap följde man en bestämd ordning där gårdsinnehav och annan förmögenhet tillmättes stor betydelse. I riksdagen sågs adelsståndet som det förnämsta, varifrån all rekrytering skedde till alla högre statliga tjänster. Det är vidare påfallande hur klättringen mot sociala höjder ofta tog form av klient­relationer. Först under frihetstiden började denna ordning att ifrågasättas och även andra meriter tilläts spela en roll. Då började ätten von Fersens saga snart vara all. Dess sista manliga företrädare gick ur tiden 1839. Men dessförinnan hade han förslösat sitt stora arv.

Båda böckerna gör ett mycket gediget intryck med sina rejäla listor över referenslitteratur och goda personregister. De är skrivna på ett lättflytande språk. I synnerhet Norrbys bok är dessutom väl illust­rerad med ett fint färgtryck.