Bokdrömmar

Problemet är nog inte att barn och ungdomar läser för litet. Problemet är att det de läser är så ensidigt.

Jag ögnar de stora bokjättarnas topplistor över barn- och ungdomslitteratur. Mer än varannan bok är en berättelse som drivs framåt av magi. En del utspelar sig i fantasyvärldar, men ännu fler i ett slags magisk skuggversion av vår egen värld. Boken som toppar en av listorna är just en
sådan, Bergtagen av Camilla Steen. En pojke försvinner från en internatskola i Jämtland. ”Stark spänning och magisk realism i första delen i en trilogi där förflutet och nutid vävs ihop i ett samhälle där alla känner alla”, lyder säljtexten. Allhelgonaoffret, några placeringar ner, av Petter Lidbeck är ren och skär skräck. Barnen på Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är verkligen mycket besynnerliga. Och så vidare.

Den litteratur som inte är magisk, säljer istället på igenkänning. Böckerna handlar då om svenska ungdomar som möter sådana problem som svenska författare föreställer sig att svenska ungdomar möter idag. Ni vet, kroppshets, nätmobbning och rasism. De böckerna heter saker som Fula tjejer och Så jävla operfekt.

I den några år gamla trilogin om Engelsfors möttes igenkänningen och magin på ett sätt som gjorde böckerna till extraordinära försäljningssuccéer.

”Hela världen ligger öppen för våra barn och ungdomar. Samtidigt verkar den ha krympt betänkligt.”

Sen har vi förstås vampyrlitteraturen, Hunger games-trilogin och lite annat. Därutöver ett ansenligt antal böcker om kropp och sexualitet. Och detta – med några lysande undantag som Annika Thor och Jacob Wegelius – är enligt försäljningslistorna vad vi ger våra barn att läsa.

Det stora problemet idag antas vara att barn och ungdomar läser så lite, om alls. Att de bara klickar på Youtubesnuttar, scrollar Tiktok och spelar tv-spel. Men jag undrar om det inte är ett nästan lika stort problem att de som faktiskt läser serveras en så ensidig kost.

jag tänker på vad jag själv läste, liggandes på sängen, sittandes på buss 40, eller i smyg medan svenskläraren pratade om Heidenstams lyrik. Jag läste Kulla-Gulla, nej jag levde med Kulla-Gulla i flera år, jag läste och läste om böckerna om den blondlockiga torparflickan som blev herrskapsfröken. Hennes medkänsla, tjänstvillighet, rättskänsla, vänlighet och skönhet var idealet mot vilket jag ständigt kom till korta. Jag läste Cyntia Voigts Den långa vägen hem om syskonen Tillerman som plötsligt överges av sin mamma och på egen hand ger sig ut på vägarna i jakt efter ett nytt hem. Jag läste Michelle Magorians Godnatt, mister Tom, om Willie som evakueras från London, undan nazisternas bombningar. Nej, förresten, det var min mellanstadiefröken som hade den som högläsningsbok. Samma underbara fröken läste också Mark Twains Tom Sawyers äventyr. Jag läste förstås Onkel Toms stuga, jag läste Anne Franks dagbok och lite senare Leon Uris Mila 18 om gettot i Warszawa. Outhärdliga. Jag läste Anne på Grönkulla och L M Montgomerys mindre kända serie om Emily, hon med ”glimten”. Och Katitzi, givetvis läste jag alla böckerna om Katitzi, Katarina Taikons berättelse om den romska flickan – som lika mycket är en berättelse om det svenska samhället och om det välfärdsbygge som inte var till för alla. Mor är ingen häxa och Olof Svedelids övriga historiska romaner var en parad av underbara historielektioner. Så ohyggligt det var när den unge Karl XII vällustigt slaktar en ko på slottet – om jag minns rätt… Lite längre upp i tonåren trollbands jag av romantiken i Margit Söderholms bondepos och herrgårdssagor. Och Erik Alexandersson fick mig att se min hemstad på ett helt nytt sätt.

när jag inte hade några olästa biblioteksböcker tillgängliga, botaniserade jag i bokhyllorna hemma och hittade Maria Langs 50-talsdeckare, Nevil Shute och Pappa Goriot, Gullberg, Söderberg och Lagerkvist, den australiska klassikertrilogin Sju syskon och Lilla huset på prärien.

Populärt

Baltikum är tillbaka

Finanskrisen fällde de baltiska tigerekonomierna mitt i språnget. Nu reser de sig, utan hjälp av ansvarslösa banklån och osund konsumtion. Men vägen mot välstånd är lång.

Jag tror att ni som läser detta känner igen er. Ni har delvis andra boktitlar, men förstår känslan av vad läsning var när man växte upp.

Det är ju inte det att vi aldrig läste något om magi eller om andra världar. Jag menar, J R R Tolkien och C S Lewis är odödliga och har format många av oss. Poängen är att bokslukaråldern för några decennier sedan var en tid när barn vidgade sina vyer, tränade på att föreställa sig tillvaron i andra länder, i andra tider. Man kunde läsa författare som faktiskt var döda sedan länge, författare som skrev så att man inte riktigt förstod precis allt. Man läste om barn som mötte helt andra problem än man själv någonsin gjort. Spänningen skapades inte av magi, utan av historiska skeenden, av orättvisor, av tyranniska föräldrar och lärare, av onda soldater och slavdrivare och bödlar, av miljöer fjärran i tid och rum som man kunde drömma sig bort till.

Hela världen ligger öppen för våra barn och ungdomar. Samtidigt verkar den ha krympt betänkligt.

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare