Istället för att dyka ner i en ny ålnisch tar han sig an människans intensiva relation till hela världshavet, med allt vad den genom tiderna inneburit av måttlöst upptäcktsresande, djuplodande och plundrande.

Boken består av tio essäer utan något övergripande budskap eller någon struktur som lyfter helheten. Däremot binds texterna samman av en genomgående behaglig känsla. Svensson har en försiktig och sökande röst som inte vill tränga sig på. Hans språk är av det lågmält passionerade slag som i de bästa stunderna drar in läsaren i en rakt berättad historia med hjälp av ett fåtal, precist utvalda adjektiv. Det är alltigenom lätt, inbjudande och följsamt. En trevlig fikastund med tio sorters kunskapskakor om alltifrån valar till Magellans världsomsegling och de första djuphavsdykarna.

”Särskilt intresserad är Svensson av de obetydligt betydelsefulla.”

I alla delar blandar Svensson fakta med filosoferande, antaganden och förenklingar. Det sörjer för en intressant text i ett tankfullt tonläge, men väcker ibland frågan vad som är vad. Därför känns det betryggande att han klargör sin inställning till kunskap med en enkel men viktig passage: ”Den som säger att den ’tror’ på vetenskapen begår ett grundläggande tankefel. Vetenskapen är ett förhållningssätt till sanningen, den är inte sanningen i sig själv. Vetenskapen är en pågående revision, ett sätt att tänka och ett fortsatt ifrågasättande. Vetenskapen är på det sättet själva motsatsen till den fasta och opåverkbara övertygelsen.”

Det är snyggt uttryckt och även om det inte löser hela problemet så vinner Svensson förtroende och man låter honom gärna informera och spekulera vidare om högt och lågt. Om människans mödosamma lodande av 15 000 enskilda punkter i världshaven in­nan den mörkerseende gps:en gav oss alla svar. Om djuphavsgravar som befinner sig i den hadopelagiska zonen, uppkallade efter dödsriket. Och om det bisarra Tordesillasfördraget år 1694, som skulle sätta punkt för allt territorialt käbbel mellan Spanien och Portugal genom att dela upp världen i två sfärer. Det absurda bestod i att påven bara definierade en linje i Atlanten från nord till syd, utan att sluta cirkeln på ”baksidan” av jordklotet – där kontrahenternas skepp förstås möttes, utan vägledning om vad som tillhörde vilken erövrare. Som läsare fnissar man litet arrogant, men undrar samtidigt: Vilka motsvarande jättemissar gör vi idag?

I intervjuer har Svensson sagt att det gåtfulla lockar honom. Mycket riktigt handlar essäerna om människans oupphörliga seglande, dykande och vadande över gränser, såväl genom banbrytande resor som genom märkliga små upptäckter, likt den att valfett i oljelampan ger ett extra klart sken. Ändå är det inte mysterierna i sig, och avtäckandet av dem, som känns starkast i boken. Den inombordare som driver boken framåt är snarare författarens fascination för de passionerade naturvetenskapare och äventyrare som ägnat sitt liv åt att tränga in i gåtorna.

Särskilt intresserad är Svensson av de obetydligt betydelsefulla, de som har verkat i bakgrunden, drivna av ett kall snarare än av ära och berömmelse. Där finns den skotske bagaren Robert Dick, som mot alla odds lärde upp sig själv till såväl biolog som geolog och hann upptäcka ett betydelsefullt fossil innan­ han gled tillbaka i glömska och fattigdom. Eller slaven Enrique från Malacka som kan ha varit den första att segla jorden runt eftersom Magellan dödades på Kryddöarna utan att fullborda varvet, medan Enrique sannolikt tog sig hem och därmed gick i mål. Och Rachel Carson, en försynt dam på USA:s fiskerimyndighet som trots all sexism lyckades etablera sig som firad havsexpert och författare. (Hon skrev senare Tyst vår, om namnet känns bekant.)

Svensson kallar generöst drivkraften hos dessa utforskare för ”männi­skans nyfikenhet”. Men alla vi som trivs utmärkt med att sitta torrskodda hemma i soffan och läsa om de modiga pionjärerna, vet att de i själva verket utgör en mycket liten grupp. Genom att skildra livsöden som Dicks, Magellans och Carsons närmar sig Svensson den spännande frågan varifrån deras kunskapstörst och oräddhet kommer. Tyvärr stannar det dock vid en svepande diskussion om begreppet nyfikenhet och hur evolutionen premierar dem som strävar efter expansion och utveckling. Det stämmer nog på artnivå, men för de extraordinära individer Svensson tar sig an förefaller draget mer komplext. Kanske passar intrinsic drive, som en rekryterare skulle säga? Det obändiga och till synes medfödda driv som blir extra verkningsfullt när det i en och samma person möter kreativitet och intelligens. Eller finns där något annat?

Nyfikenhetsdiskussionen är ett av flera exempel på när man önskat att författaren hade vågat sig ut på litet djupare vatten. Det handlar förstås inte om att man som läsare kan kräva uttömmande svar på alla upptänkliga frågor. Eller att jag skulle avfärda lättillgängliga och underhållande texter, tvärt om. De är helt i sin ordning om syftet är att locka till lagom eftertanke utan att kräva för mycket av läsaren. Men även en lätt hand på rodret måste hålla en stadig kurs.

När Bill Bryson (för att ta ett möjligen provocerande exempel) skriver om världshistorien eller om Shakespeare är det avsiktligt underhållande, utan minsta intention att mäta sig med den uppsjö av initierade analyser som redan finns. Ändå känns hans böcker helt tillfredsställande. På ett liknande sätt måste alla författare, oavsett intellektuell ambitionsnivå, ”hålla rummet” som en psykolog skulle säga – man måste erbjuda en tillräckligt trygg miljö för att läsaren ska våga ta sig friheten att uppleva något som lämnar spår, oavsett vad detta består av: en ny insikt, nya kopplingar mellan gamla kunskaps­noder, eller bara en ny doft.

Det lodande folket är en bra bok, men jag kan inte låta bli att ge Svensson en vänskaplig knuff inför nästa litterära äventyr, att med bibehållen lättsamhet segla med en något djupare köl hela vägen. Och medvetet tänka på vilket rum han skapar för läsaren. För även om det kanske är litet orättvist så leder hans internationella framgångar till förväntningar, och plattformen förpliktigar i någon mån. Inte moraliskt givetvis, men kreativt. Att han tveklöst skulle kunna infria förväntningarna syns framförallt i de empatiska beskrivningarna av männi­skoöden. I berättelsen om Rachel Carson, till exempel, intar hennes sent blommande kärleksliv lika stor plats som hennes passion för havet. Där vinner helheten på att Svensson vågar följa historiens­ egen dynamik, trots att den leder till en avstickare från bokens överordnade tema.

Med det självförtroendet engagerar han läsaren i texten och därutöver fattas bara Lyftet för att åstadkomma en briljant bok. I inledningen skriver Svensson ”ibland har jag tänkt att det som egentligen är så lockande med havet är att det tycks vara just en plats där inget händer”. Jag läser det som: hittar man en ort av stiltje, liksom utanför tiden, så kan det öppna för nya upplevelser och insikter. Sådana öar av lugn har författaren en naturlig förmåga att skapa i texten. Om han skulle utnyttja dem fullt ut – genom att ställa den avgörande frågan just där, eller omärkligt göra oss uppmärksamma på ett nytt perspektiv – så är jag övertygad om att Lyftet skulle infinna sig, det som alla skapare av kultur väl strävar mot.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Att människan är så upptagen av havets hemligheter ser Svensson som en spegelbild av ett lika ivrigt lodande av våra inre mysterier. Om man tar parallellen på allvar så innebär den att utforskandet av våra själar kräver samma oräddhet som en nedstigning i Marianergraven, oavsett om man skriver en teologisk avhandling, populärvetenskap eller en barnbok. Alla författare som vill säga något verkligt minnesvärt måste litterärt vara lika villiga att ta risker som de pionjärer Svensson skriver om.

—

Se Patrik Svensson samtala om Den lodande människan med Erik Jersenius.
I ”Veckans bok” på Axess TV!