Under ett möte med Nationella säkerhetsrådet i december 2015 gav president Obama en lika irriterad som häpnadsväckande order. Enbart försvarsministern, sa han, skulle hädanefter tillåtas rekommendera användandet av militärt våld. Inte hans säkerhetsrådgivare, inte hans stabschef i Vita huset, och, underförstått men viktigast av allt: inte hans utrikesminister.

Presidenten hade helt enkelt tröttnat på John Kerrys enträgna propåer om att ”sända en signal” till Assadregimen i Syrien, det vill säga att bomba den till förhandlingsbordet.

Episoden framgår av en utmärkt och bitvis sensationell mastodontartikel av Jeffrey Goldberg i The Atlantic (”The Obama Doctrine”, april 2016). Goldberg har genomfört ett antal långa samtal med Obama och hans närmaste medarbetare. Temat är presidentens syn på omvärlden, USA:s roll under hans ledning och vad han tror om den globala utvecklingen framgent. Det är till stora delar beklämmande läsning. Presidenten visar prov på en unik blandning av personlig arrogans, stark utmattning och naiv framtidstro.

När Obama tilldelades fredspriset 2009 var jag en av dem som försvarade Nobelkommitténs val. Dels hyste jag på den tiden, efter att ha översatt flera av presidentens böcker och noga följt hans politiska utveckling, en stark tilltro till hans förmåga att leda USA och väst i en vettig riktning. Jag såg kommitténs val som en belöning för den påverkan han redan hunnit utöva på såväl den inhemska amerikanska som den internationella debatten. Dels störde det mig att kritiken mot priset tog sig uttryck i pacifistiska termer, som om människor med en realistisk syn på våldsanvändning vore bannlysta från att prisas för sina insatser för fred och internationell samverkan. Obamas tal i Oslo samma år blev just ett försvar av fria staters rätt att värja sig mot tyranni och aggression, givetvis även med militära medel.

Sedan dess har evigheter förflutit, kan tyckas. Vänstern, både i USA och i Europa, har blivit desillusionerad över presidentens hårdföra linje när det gäller övervakning, sekretess och terrorbekämpning (tre frågor som givetvis starkt hänger ihop). Högern saknar en tid då USA utövade ett tydligt internationellt ledarskap och stod upp inte bara för västliga intressen utan för västliga värderingar. Kristna värderingar, faktiskt. Detta var ändå något som – från olika utgångspunkter och temperament, med skiftande retorisk klarhet – förenade presidenter som Roosevelt, Kennedy, Carter, Reagan och George W Bush.

Obama har gång på gång, trots en fäbless för stratosfärisk retorik, visat att han tillhör den andra sortens USA-ledare. Mer än exemplen nyss påminner han om Eisenhower, Johnson, Nixon, Ford, Bush den äldre och Clinton.

Visst tangerar detta den gängse statsvetenskapliga uppdelningen i ett idealistiskt och ett realistiskt läger. Nuförtiden finns naturligtvis också fyrfältsteorier, där man blandar in synen på internationella organisationer kontra isolationism. Men när man studerar president Obama blir det uppenbart att luftiga, teoretiska förklaringsmodeller inte har en chans mot tyngden av enskilda makthavares personliga temperament. Barack Obama är, hur gärna han än vill betrakta sig själv som rationell och sansad, en mycket trotsig man. Vi ska se hur detta har tagit sig uttryck i konkret politik – i konkret världshistoria.

”Vi skötte nog det här bättre än någon annan av planetens större ekonomier i modern historia.” Så kan det låta när Obama ska beskriva sin administrations ekonomiska politik (New York Times 28/4 -16). När utrikespolitiken ska försvaras blir han mindre grandios; mer snarstucken, mer defensiv. Privat bland rådgivarna heter det ofta, med en numera klassisk programförklaring som inte vore meningsfull att översätta till svenska: ”We don’t do stupid shit.”

Vilken skillnad kan inte ett decennium göra. Under 1990-talet och fram till Irakkriget 2003 gick diskussionerna i väst ständigt ut på att fråga vad vi hade rätt att göra. Var det moraliskt och rättsligt godtagbart att genomföra humanitära interventioner i instabila länder? Hur mycket utrymme fanns, åtminstone implicit, inom folkrätten och FN-systemet för att åsidosätta enskilda staters suveränitet – i synnerhet när det behövdes för att skydda de individuella mänskliga rättigheter som trots allt bildade utgångspunkt för hela den internationella rättsordningen? Nu, när tröttheten och vanmakten satt in, begränsar sig debatten till vad vi har råd att göra.

Eller, om man så vill, ork. Sedan kommer omedelbart följdfrågan: Tänk om insatsen ändå inte hjälper, eller rentav blir kontraproduktiv? Ingripandet i Libyen 2011, till exempel, förvandlades snart enligt Obama till en ”shit show”, alldeles oavsett koalitionens nyktra överväganden och goda avsikter.

I åtminstone ett avseende påminner förhållandet mellan Barack Obama och David Cameron om det mellan George W Bush och Tony Blair: de tycker ungefär likadant om vad som bör göras, och utifrån vilka prioriteringar. Både Obama och Cameron talar vitt och brett om det ”nationella intresset”. Det blir, jämfört med Bush och Blair, en politik som drar sig tillbaka, som sluter sig hemåt; en motreaktion på företrädarparets hybris. Vad syftet är, annat än att slippa ifrån obehag och stök, är svårare att besvara. Och framförallt: Vad är ett nationellt intresse i en globaliserad värld? I en värld där såväl islamistisk som rysk revanschism sätter dagordningen?

I all diskussion om intressen måste man förr eller senare definiera underkategorier till det övergripande. Vad är en möjlighet? Vad är kostsamt? Och, sist men inte minst, vad är ett hot?

Det är kanske just här Obamadoktrinen visar sig som allra vagast. John Kerry har gång på gång målat upp bilder av ett Europa i fullkomligt sönderfall till följd av katastrofen i Syrien. Men Obama vägrar att betrakta vare sig det växande kriget i Mellanöstern eller IS som något ”existentiellt hot” mot USA.

En annan, närbesläktad fråga är givetvis vems intressen, eller, med andra ord: Vilka är vi? Finns det ett väst? Kan någonting vara ett existentiellt hot mot Europa utan att i förlängningen bli det även mot USA? Här sträcker sig resonemangen med nödvändighet ut över tiden: man får bygga hypotetiska flerstegsmodeller, man får låta schackpartiet spelas ut på grundval av olika reaktionsscenarier. Den enda människan i världen som får detta att låta enkelt heter Barack Obama.

Samtidigt blir presidentens argument emellanåt så rationellt och praktiskt formulerade att de nedsänker sig till rena kamrersförnuftet. Han försvarar insatsen i Libyen 2011 bland annat med att den var… billig. Bokstavligt talat billig. För säkerhets skull anger han till och med den exakta siffran: en miljard dollar. Att lyfta fram sådana perspektiv skulle möjligen anstå, säg, en biträdande försvarsminister eller chefen för ett av den amerikanska försvarsmaktens centralkommandon. Men när det är den fria världens ledare som sitter och försöker måla upp ett skeende av världshistorisk betydelse, då kan man rimligen förvänta sig att penseldragen ska anta något bredare proportioner. Istället får vi hålla tillgodo med grubblerier på grosshandlarnivå. Sällan har man sett ett bättre exempel på hur vanskligt det är att söka mäta storheter som nationella intressen och hot i kvantitativa termer.

Obama understryker ofta att det ligger i USA:s intresse att slå vakt om nuvarande globala regelverk (FN, WTO, IMF, IAEA och så vidare). Här är han beredd att konfrontera inhemska kritiker med stor energi och retorisk kraft. Gott så. Men de verkliga hoten mot den internationella rättsordningen är den expansiva maffiastaten Ryssland, ett Kina vars regim allt oftare motiverar sitt maktmonopol med en frampiskad nationalism, den bindgalna kommunistmonarkin Nordkorea samt massmördarna i IS, al-Qaida och andra terroristgrupper.

Nej, upproren mot västs tidigare herravälde är ingen reformrörelse, lika lite som flyktingströmmarna är en simpel missnöjesyttring. Det rasar en kamp mot hela det västliga projektet. Målet med revolten är, för vissa av grupperingarna som står och slår emot oss, inget mindre än vår utplåning som civilisation. Där räcker inga folkrättsliga förnuftsargument, hur gärna Obama än vill tro det. Paragrafen är inte mäktigare än självmordsbomben.

Det värsta, och troligen farligaste, av allt Obama säger till Goldberg handlar om förhållandet till Ryssland. Här framträder presidentens krasshet som allra tydligast; här blir det som allra mest förfärande hur bristfällig en analys är som bara går ut på att kalkylera och värdera godtyckligt uppställda intressen.

Bara för att Ryssland har invaderat delar av Ukraina, säger Obama, betyder inte det att landet är någon ”player”, alltså någon tung aktör på världsscenen. Han nämner i samband med detta att Ryssland minsann aldrig lyckas få upp några ämnen på dagordningen när det drar ihop sig till nästa G 20-möte.

Här går presidenten som synes plötsligt från kamrer till något slags marknadschef i sin utblick. Han förvandlas till en tröttare version av Elon Musk: Ryssland har inga fräscha produkter att komma med, kunderna bryr sig om dem ute på mässorna! En sak borde stå tämligen klar vid det här laget: hade det gått att roffa åt sig Krim via dekret på ett G 20-möte hade nog ryssarna ansträngt sig lite mer för att gå vinnande ur sådana tillställningar. Men det behövs ju inte. Allt Ryssland gör när aptiteten blir för stor är att ockupera ännu en landmassa i Ukraina, i Georgien, i Moldavien eller kanske härnäst i Baltstaterna. Inte undra på att Vladimir Putin så ofta skrockar och hånler när han fastnar på bild. Själv kanske den ryske presidenten kan beskyllas för att leva i det förgångna, men vad gör det – hans motståndare lever ju i en förnuftsstyrd, prydlig framtid som aldrig kommer att se dagens ljus.

”Äkta makt”, säger Obama om Rysslands aggressiva beteende på senare år, ”innebär att man kan få som man vill utan att ta till våld.” Så är det alldeles säkert, åtminstone om man befinner sig med ett glas rosébubbel i handen på en moralfilosofisk diskussionsklubb i Aspen. För de försvarslösa nationerna i Rysslands omedelbara närhet är budskapet kanske inte lika övertygande.

Vidare slår Obama fast att ”de vet, och vi vet” att Ukraina är viktigare för Ryssland än för USA. Det lär vara intressant information för ryssarna att ta del av, särskilt nu när USA på allvar går in i en valrörelse som bör sluta med att höken Hillary Clinton blir president. Är det någon gång Kreml – i enlighet med sina ”nationella intressen”, om de lär sig av den nygamla retoriken från väst – borde passa på att kriga åt sig fler områden är det från och med nu och fram till januari 2017. Obama har gjort ytterligt klart att han inte bryr sig.

Denna apati gentemot markeringar och symbolpolitik hänger samman med presidentens trötthet på begreppet ”amerikansk trovärdighet”. Det var sådana besvärjelser, menar han, som ledde till moraset i Vietnam, Kambodja och Laos. Det var sådana kejsarkläder som rycktes av strax efter den skenbara triumfen i Bagdad.

Ofta blir intrycket att Obama är så ilsken på USA:s allierade i Mellanöstern, och inte minst på sitt eget utrikespolitiska etablissemang, att han väljer väg på ren trots. Följderna kan bli paradoxala: han retar sig på andras oförnuft så till den milda grad att han själv, i uppretat tillstånd, vidtar irrationella åtgärder. Ta bara det ödesmättade beslutet den 30 augusti 2013, då han istället för att ge order om att bomba Syrien överlät till kongressen att fatta ett sådant beslut.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det var, som många bedömare påpekade, förödande för USA:s trovärdighet. En ”röd linje” har dragits av presidenten själv, linjen överträds av Assad – och så sker ingenting annat än att Obama rycker på axlarna och i stort sett säger: ”Orkar ni med ännu ett krig i Mellanöstern så varsågoda, men blanda inte in mig.”

Kanske sammanfattas debaclet bäst av Jordaniens kung Abdullah II, som citeras av Goldberg: ”Jag tror att jag hyser större tilltro till amerikansk maktutövning än vad Obama gör.”

Problemet med att göra ingenting är att andra kanske gör någonting istället. Precis det är vad som har skett under Obamas tilltagande isolationism. I synnerhet Ryssland har uppfattat de trötta signalerna från Washington och passat på att improvisera ihop en livsfarlig utrikespolitik. Den globala maktordningen är inte nödvändigtvis ett nollsummespel, sett över årtusendenas gång, men vad hjälper det när flera aktörer envisas med att så ändå är fallet här och nu, i detta jordeliv.

Ju mer USA träder tillbaka, desto mer kommer Ryssland och Kina och andra att pröva lyckan i detta vårt alltmer laglösa kasino. (Saudiarabien, Turkiet och Iran har också börjat vädra morgonluft och experimentera med egna regionala maktmaximeringsprojekt, för att ta bara några exempel.) Obama säger att han inget hellre vill än att hans efterträdare ska ha ett så ”rent skrivbord” som möjligt, ett tillstånd han verkar definiera som synonymt med så få amerikanska soldater som möjligt på främmande mark. Men det finns en annan metafor, apropå bordsytor: den om vad som händer när katten är borta. Hillary Clinton kommer att mötas av ett antal dansande råttor på det blankpolerade skrivbordet i Ovala rummet.

Då får vi hoppas att hon lyssnar till sina rådgivare. En utrikespolitik som Obamas, som blivit så reaktiv att presidenten inte ens vill höra utrikesministerns förslag till handling, är ingen politik överhuvudtaget. Det är en uppgivenhet satt i system, en tjurskallighet uttryckt som visdom.

Man skymtar redan vad Obama går för framtid till mötes efter januari; det händer titt som tätt att han ägnar sig åt den redan nu. Som lyckligast, som lugnast, som gladast är han när han får omge sig med unga studenter och entreprenörer, gärna från Sydöstasien. De får berätta om sina insikter och uppfinningar för honom, och han får berätta för dem om hur oerhört viktigt allt detta är, om vilken fantastisk betydelse alltsammans kommer att få, om hur världen kommer att ge dem – honom själv och hans unga, hyperutbildade, internationalistiska likar – rätt!

Så otroligt rätt på varenda liten punkt!

I en enda lång festbjudning av högteknologiska framsteg och växande religiös och etnisk tolerans ska världsfreden infinna sig. Bara de smutsiga, lågutbildade, irrationella skurkarna ser till att dö av under ordnade former, en högprecis drönarattack åt gången. Bara någon av de andra världsledarna börjar lyssna.