När en tioårig pojke drunknade på Skara Sommarland i augusti 2024 komplicerades räddningsinsatsen av att åskådare stod i vägen då de filmade olyckan med sina mobilkameror. Händelsen är inte ovanlig. När en 17-åring drunknade utanför Degerfors sommaren 2018 hindrades räddningspersonal av åskådare som inte bara stod i vägen utan lyfte upp sina barn för att de skulle kunna se olycksförloppet bättre. Personer som hindrar blåljuspersonal i deras arbete kan förvisso lagföras. Däremot kan filmande åskådare inte straffas för att de själva inte försöker rädda den nödställde. Inte ens om de hade kunnat ingripa till mycket ringa uppoffring för egen del. Lagen ålägger oss att inte skada andra, men inte att rädda dem.

I Sveriges riksdag har det sedan millennieskiftet återkommande motionerats om att införa en lag om civilkurage som skulle göra det brottsligt att inte bistå nödställda, åtminstone när man kan göra så utan någon betydande risk för egen del. Kristdemokraterna motionerade i frågan 2005, 2010, 2011, 2013 och 2015. Sedan har stafettpinnen övertagits av Sverigedemokraterna som motionerat om en civilkuragelag varje år sedan 2013. Samtliga motioner har avslagits av riksdagen.

Frågan är förstås vad som menas med civilkurage. I Svensk Ordbok (SO) definieras civilkurage som ”förmåga att utan fruktan hävda sin egen stånd¬punkt gent¬emot överhet eller dylikt, och trots risk för straff eller dylikt”. Ordet är med denna innebörd belagt i svenskan sedan 1955. Som utländska förlagor anges tyska Zivilcourage och franska courage civil.

Civilkurage har historiskt sett alltså inte haft något att göra med att rädda barn från att drunkna, utan snarare om att stå på sig gentemot myndigheter och auktoriteter som brister i rätt och sanning. Det har handlat om att vara en sanningssägare istället för en jasägare. Civilkurage i dess ursprungliga mening påminner om det antika grekiska begreppet parrhesia – fritt tal, med den underförstådda meningen att säga sanningen för det gemensamma godas skull, även när det kan medföra obehag för ens egen person. På engelska har man använt uttrycket speaking truth to power, efter namnet på en pamflett publicerad 1955 av det amerikanska kväkarsamfundet.

Den franska förlagan av civilkurage, courage civil, är inte heller av gammalt datum. I skrift är uttrycket känt från 1818 då det förekom i den politiska tidskriften Minerve française. Det civila modet var, enligt tidskriftens redaktör Étienne Aignan en omistlig dygd i en konstitutionell stat där det medborgerliga allmänintresset återkommande måste värnas mot diverse särintressen. Civilt mod handlar om att säga sanningen till såväl kungen som till allmänheten, att slå larm om privilegierade gruppers försök att åsidosätta den medborgerliga jämlikheten och att stå upp för författningen och de politiska fri- och rättigheter som den skyddar.

Civilkurage i sin ursprungliga mening handlar om att övervaka överheten, för att låna titeln på en bok av Vilhelm Moberg från 1953 i vilken han varnar för en okritisk lydnad mot myndigheter, ämbetsmän och regelverk: ”lojaliteten är ju inte någonting som har moraliskt egenvärde, något som är av värde i och för sig. […] I en demokrati bör ju medborgaren vara lojal mot den styrelse vars tillkomst han själv har sin andel uti, men alltför stor följsamhet är här av ondo.”

På engelska finns visserligen ordet civil courage, men vanligare är att man talar om moral courage, som i sin tur kontrasteras mot physical courage. Fysiskt mod aktualiseras, enligt Encyclopedia of Ethics, ”när hotet primärt handlar om faran av fysisk skada”, me­dan ”moraliskt modiga handlingar inbegriper ett hot mot ens sociala ställning eller finansiella utsikter, kamraters gillande, och så vidare, när risken inte primärt handlar om fysisk fara”.

Det var sådant moraliskt mod eller civilkurage som John F­ Kenn­edy hade för ögonen när han i boken Profiles in Courage porträtterade ett antal historiska amerikanska politiker som valt själv­respekt framför popularitet. Var och en av dessa politiker utmärktes av att ”hans önskan att vinna eller bevara ett anseende för integritet och mod var starkare än hans önskan att behålla sitt ämbete – därför att hans samvete, hans personliga etiska rättesnöre, hans integritet eller moral […] var starkare än trycket från allmänhetens ogillande”.

Skillnaden mellan militärt mod och civilkurage understryks av Otto von Bismarck mot bakgrund av en händelse tidigt i hans karriär, då han fick fick höra att han i en debatt visserligen hade haft rätt i sak men uttryckt sig otaktiskt: ”Sådant säger man bara inte.” Långt senare, 1864, kommenterade Bismarck denna tillrättavisning och gjorde då bruk av begreppet Zivilcourage: ”Mod på slagfältet är allmängods hos oss, men ni kommer inte sällan att finna att det hos helt respektabla människor fattas civilkurage.” Vad Bismarck hade i åtanke var, att det är en föraktlig feghet att låta ärlighet och sanningssägande begränsas av rent taktiska hänsyn.

Inom det tyska språkområdet har förståelsen av civilkurage­ efter andra världskriget vidgats till att också inbegripa fysiskt risktagande. Som civilkurage har man betecknat aktivt motstånd mot naziststyret 1933–1945 eller mot den östtyska kommunistdiktaturen fram till murens fall 1989 – i båda fallen förenat med livsfara för aktivisterna i fråga. Enligt en nyligen publicerad doktorsavhandling i ämnet antas i det demokratiska Tyskland Zivilcourage innebära ”solidaritet med andra”, vilket i sin tur tolkas som att man är beredd att ”bekämpa individer som kränker någons mänskliga värdighet” som till exempel i fallet med personer som ger uttryck för ”rasism eller homo­fobi”. Den innehållsliga förflyttningen i begreppet civilkurage, från obekvämt sanningssägande till praktisk solidaritet, avtecknar sig också i de senaste svenska riksdagsmotionerna om en civilkuragelag, där det hävdas att syftet är att ”fokusera på vad vi har för ansvar för varandra”.

Frågan är förstås om detta ansvar för andra bör rubriceras som civilkurage. Det handlar ju inte längre om en specifikt medborgerlig dygd, utan snarare om en medmänsklig plikt att bistå personer i nöd eller utsatthet. Och egentligen handlar det inte om en plikt att ha kurage – man kan inte lagstifta om karaktärsdrag – utan om en plikt att faktiskt göra något. Den ovan citerade motionen påpekar också att lagen ska ta ”hänsyn till egen hälsa eller egen skada”. Således inget tal om att behöva utmana och övervinna sina rädslor, vilket annars brukar nämnas i samband med begrepp som mod eller kurage.

Här bör man också notera att den statliga utredning som senast studerade frågan om en kriminalisering av passivitet gentemot nödställda inte heter ”Civilkurageutredningen” utan bär det i sammanhanget mer passande namnet ”Handlingspliktutredningen”. Denna utredning avvisade emellertid tanken på en lagstadgad räddningsplikt. Tre skäl anfördes.

För det första verkar det inte föreligga ett praktiskt behov av en lag om att hjälpa nödställda: ”Det stora flertalet människor gör så redan i dag utan att fråga sig vilka lagliga skyldigheter de kan tänkas ha i detta avseende. Inte heller de människor som av likgiltighet eller annan anledning är obenägna att hjälpa andra i krissituationer låter sig i nämnvärd grad påverkas av lagstiftningens innehåll.” Här åberopar utredningen en omfattande amerikansk studie, enligt vilken det är sjuttio gånger fler räddare som dör i samband med att de försöker hjälpa en nödställd än nödställda som dör därför att ingen försöker rädda dem. Och då bör man veta att underlåtenhet att bistå en nödställd är kriminaliserat endast i tre amerikanska delstater (Vermont, Rhode Island och Minnesota) av femtio.

För det andra pekar utredningen på negativa konsekvenser av en lagstadgad räddningsplikt. Att straffbelägga underlåtenhet att ingripa riskerar att göra passiva vittnen till våldsbrott eller olyckshändelser obenägna att framträda, eftersom de då kan bestraffas för sin passivitet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För det tredje finns en principiell invändning, som handlar om gränsen mellan lag och moral: ”Staten bör så långt det är möjligt ge medborgarna frihet att med ansvar inför sig själva och sina egna samveten avgöra hur de bäst ska förhålla sig i moraliska frågor och inte utan tvingande skäl inskrida med förbud och lagstiftning.”

Detta sista är en viktig markering. Många håller säkert med om att staten till exempel bör avstå ifrån att kriminalisera äktenskaplig otrohet. Inte därför att otrohet är harmlös, utan därför att det är moraliskt oproportionerligt att mobilisera statens tvångs­medel för att säkerställa att äkta makar inte hoppar över skaklarna. På samma sätt kan man hävda att man förlorar mer än man vinner på att straffa personer som förhåller sig passiva i ett nödläge. Det är lätt att klandra en person som inte vill bli blöt om fötterna och som därför låtit bli att rädda ett drunknande barn ur en grund damm. Men om personen dessutom straffas av lagen för sin passivitet, så signalerar det en människosyn enligt vilken vi reduceras till fysiska resurser för faktiska eller förmenta goda ändamål som staten bestämt. Och detta är i sig moraliskt problematiskt.

Vi kan förvisso åläggas att betala skatt till gemensamma nyttigheter, som skolor och sjukvård. Men vi kan inte som enskilda medborgare kommenderas ut att undervisa eller vårda. Vi kan åläggas att betala skatt för vägbyggen, men vi kan inte kommenderas ut med spadar och spett för att bygga vägarna. Ytterst är detta skillnaden mellan ett politiskt system baserat på respekt för männi­skan som mål i sig och ett där slaveri kan rättfärdigas. (Är värnplikt då slaveri? Nej, eftersom vi också försvarar vår egen frihet när vi försvarar vår medborgargemenskap.)

Den som vägrar att till priset av en obetydlig uppoffring rädda en människa i nöd är förvisso moraliskt klandervärd. En sådan person kan beskyllas för att inte ta andras rätt till liv på allvar. Men allt som är omoraliskt ska inte vara brottsligt. Hur paradoxalt det än kan låta, så måste en moraliskt rättfärdig stat avstå från att tvinga sina medborgare att alltid göra det moraliskt rätta.

Dessutom kan man tillägga, att den solidaritet som det sentida civilkuragebegreppet vilar på skulle förlora i substans om den ytterst handlar om en rädsla för straff istället för en genuin vilja att göra det rätta just för att det är det rätta.