I inledningen till Stefan Zweigs år 1928 utgivna essäporträtt av den i år uppmärksammade 300-åringen Casanova, tas det i från tårna när heder och ära berövas den omsusade libertinen och ”famöse charlatanen” från Venedig: ”Hans få verser, hastigt improviserade mellan sängen och spelbordet till någon liten lätt dams ära, luktar mysk och akademiskt lim, och när sedan vår gode Giacomo ger sig på att filosofera, har man svårt att inte gäspa käken ur led.” Omedelbart efter denna postuma tilltufsning kommer emellertid det närmast oundvikliga tillägget: ”Men, det måste erkännas, vilket li...