Få medborgare vet vad som står i den. Historien? De flesta minns inte så mycket mer från historielektionerna än Stockholms blodbad, slaget vid Lützen, och införandet av kvinnlig rösträtt. Några stora filosofer har vi inte och någon kulturkanon kan vi inte få oss till att sätta ihop. Tillit, jämställdhet mellan könen och rättigheter för sexuella minoriteter – det är vad de ”svenska värderingarna” brukar koka ner till. Resten kan tillskrivas den upplysningstradition som förenar hela västvärlden.

I Danmark finns det gott om krokar att hänga upp samtalet om danskheten på. Historien är mycket mer närvarande i det offentliga samtalet. Grundlagen omgärdas av – ja – vördnad. De har Grundtvig och Kierkegaard, H C Andersen och psalmförfattartrion Brorson, Kingo och Ingemann. Och så har de kristendomen.

Danmark är ett kristet land. Sa till exempel Lars Løkke Rasmussen i sin regeringsförklaring häromveckan. Och i public service-direktiven som nyligen presenterades framgår att Danmarks radio ska förmedla att det danska samhället har sina rötter i kristendomen.

I Sverige betraktas allt sådant som uttryck för främlingsfientlig och inskränkt nationalism. Även många danskar ogillar den typen av markeringar. Men just därför pågår det en stundtals intressant debatt om saken, om relationen mellan kristendom, kultur, nation, kyrka och stat.

Första veckan i oktober öppnade folketinget. Kultur- och kyrkominister Mette Bock hade bett prästen Morten Kvist att leda öppningsgudstjänsten. Just denne Kvist hade dessvärre för ett tiotal år sedan uttalat sig på ett sätt som kunde tolkas som att han i någon mån jämställde homosexuella och pedofiler – varför en del av folketingsledamöterna bestämde sig för att utebli från gudstjänsten.

Clement Kjersgaard som leder tv-programmet Debatten bjöd givetvis in Kvist och Bock, och därtill en lång rad politiker, debattörer och teologer. Programmet började med att Kvist fick förklara vad han egentligen hade menat då, och vad han egentligen menade nu. Bock fick försvara att hon bjudit in just Kvist. Och sedan böljade debatten vidare mot sitt egentliga syfte, en diskussion om frågan ”Är Danmark ett kristet land?”

Alla var rörande eniga om att egentligen kan bara en människa vara kristen, ett land kan inte vara subjekt i en Gudsrelation. Men ändå, är Danmark kristet, vi vet ju ungefär vad vi menar med uttrycket? Ja, eniga igen: Danmark är påverkat av kristendomen, särskilt så som den kommit att gestaltas genom Luther. Men sedan blev debattörerna snabbt oense, för är de moderna danska värderingarna – frisinnet, toleransen, yttrandefriheten, jämlikheten, demokratin – ett resultat av den kristna traditionen, eller har de tillkommit i opposition mot den? Det ska medges att formatet inte tillät ett heltäckande svar på den frågan…

En sociolog beskrev träffande hur kristendomen instrumentaliserats, hur den kommit att bli garanten för jämlikhet, för ”sammenhængskraften”, för moralen och solidariteten – ja, för allt möjligt bra och nödvändigt. Han nästan beklagade de personligt kristna, de som måste se sin tro användas som slagträ mot islam, och som något slags nationell identitetsmarkör av folk som själva har en oerhört ytlig kunskap om kristendomen.

Nå, detta var klockan 8 på torsdagskvällen den 4 oktober. Två timmar senare, klickade jag in på svtplay.se och började titta på den svenska motsvarigheten, Opinion live. Där ledde Belinda Olsson en debatt om att bryta tabut kring kvinnors menstruation.

I rest my case.